Allt verkar handla om mat nuförtiden.
Vart man än vänder sig, så är det fullt av folk som pratar om mat, lagar mat och äter mat.
Och det är kanske inte så konstigt.
Mat har blivit så mycket mer än bara nåt nödvändigt ont.
Mat skänker njutning, spänning och tröst.
Mat har blivit trendigt och ett sätt att berätta vilka vi är.
Att äta är också unikt för det är kanske det enda som alla människor – oavsett kön, hudfärg, religion och politiska åsikter – faktiskt har gemensamt i en värld där kaos och terror håller på att spela ut oss mot varandra, även om många inte har nåt att äta alls.
För en del är intresset för mat större än hos andra.
För en liten skara besatta matälskare duger inte vilket käk som helst.
Glöm kebab, cheeseburgare eller tunnbrödsrullar.
I Foodies snackar vi om mat på en helt annan nivå än fylleorgierna i Pluras kök.
Det är en fascinerande svensk dokumentär av Henrik Stockare, Thomas Jackson och Charlotte Landelius. I den får vi följa fem gastronomiska finsmakare och matbloggare som reser jorden runt och äter på världens dyraste och mest exklusiva restauranger. För dom är det inget konstigt att åka tusentals mil och bränna en förmögenhet på obskyra maträtter över en helg.
– Alla måste äta, då kan man lika gärna äta gott, säger Andy Hayler, en av dom kulinariska jetsetarna i filmen.
*
En annan av gourmeterna i filmen heter Steve Plotnicki.
Han anser att mat ska betraktas som en konstform – och att det inte ens behöver smaka bra, bara det ser snyggt ut på en tallrik.
– Allmänheten äter för nöjes skull, inte för intellektuell stimulans, menar han.
Aiste Miseviciute är en framgångsrik fotomodell från Litauen. Hon flänger också jorden runt och bloggar om sina matresor under devisen "Vem påstår att fotomodeller inte äter"?
Foodies följer även Perm Paitayawat, en ung thailändare vars pappa äger en guldaffär i Bangkok och sponsrar sonens matresor. Perm berättar att han ibland gråter för att maten är så god. Katie Keiko har ett vanligt jobb hemma i Hongkong, men lägger allt hon tjänar på att besöka Michelin-restauranger över hela världen.
Plotnicki och hans gelikar blir lite stötta för att dom anses vara snobbar som spenderar en förmögenhet på att äta kammusslor kokta i björknäver, serverade på en skogstuva. Dom blir sura för att deras intresse för exklusiv mat inte accepteras som en hobby på samma sätt som att åka skidor, samla på konst eller spela golf.
I det fallet har ingenting hänt på 200 år.
Jane Austen hade rätt.
"Den ena halvan av världen kan inte förstå den andras nöjen".
*
Matresorna i Foodies är lika fängslande som svindlande bisarra.
Jag kommer på mig själv med att tänka på Hannibal Lector när matbloggarna sätter sig till bords och serveras ett antal makabra rätter.
I New York bjuds Steve Plotnicki på ett rostat duvben med klo och näbb kvar. På tallriken ligger också duvans huvud, kluvet mitt itu med smörbrässerad hjärna.
Perm Paitayawat åker till Fäviken i Jämtland och äter rostad oxmärg med rått kohjärta och blommor från skogen.
På Jade Dragon i Maccau smörjer Katie Keiko kråset med dumplings och där är höjdpunkten en larvsvamp som kostar åtskilliga hundratusen att beställa från menyn.
Den enda som inte verkar lika besatt av att betala hutlösa pengar för att stoppa i sig knasiga maträtter är Aiste Miseviciute. Det enda som sticker ut med hennes matutflykter är ett besök på Sushi Saito och det som gör besöket lite udda är platsen i sig eftersom världens enda trestjärniga sushibar ligger inhyst i en oansenlig skrubb med 5-6 sittplatser, undangömd längst in i ett grått parkeringshus i Tokyo.
Världens orättvisor framstår med rakbladsvass tydlighet när lyxkonnässörerna i Foodies åker runt på sina matresor. Ätandet förvandlas till en provokation mot alla som svälter och tigger. Men filmen fungerar också utmärkt som en nyttig tankeställare för alla oss andra som lommar runt bland hyllorna i matbutiken och muttrar över hur jobbigt det är att hitta på nåt att laga till middag varenda kväll.
*
Att äta är också ett sätt att upptäcka och förstå världen. Och att skapa gemenskap med andra människor. Fast orsaken till att jag själv ätit orm, björn, krokodil och ödla i Vietnam, friterade kycklingfötter i Hongkong, fiskhuvudsoppa i Malaysia och diverse andra märkliga rätter runt om i Indonesien handlar nog mer om att jag anser att man ska prova allt åtminstone en gång i livet.
Dessutom är jag inte särskilt kräsen.
Jag äter allt som ligger stilla på tallriken.
Trots det skulle jag aldrig betala en månadslön för att äta samma saker som finsmakarna i Foodies beställer, även om jag haft råd.
Jag är fullt nöjd med en grillad special på Jonsborg på Avenyn i Göteborg.
*
The Ties That Bind är en hyllad dokumentär om Bruce Springsteen och hans arbete med sitt klassiska The River-album (1980). När SVT visade filmen bölade Aftonbladets Sandra Wejbro att filmen visserligen var "intressant, men deppigt nog kliniskt fri från kvinnor".
Men det är ju för fan detsamma som att se en dokumentär om Madonna och gnälla för att den inte visar mer män.
Idiot.
*
PK-juntan har dragit vapen mot Game of Thrones igen.
Som vanligt är man upprörd över allt våld och "antifeministiska" kvinnoporträtt.
Se där, ja.
Men nu utspelar sig ju serien under ett slags mörk, brutal medeltid och inte i ett rättvisemärkt, regnbågsfärgat vegankollektiv på Söder i Stockholm. George RR Martin skrev inte en romansvit om jämställda vapenvägrare som pressar grönkålsjuice, sörplar sojalatte och Instagrammar bilder på sina eko-odlade tomater.
Om man nu har valt att filma Martins böcker, så måste man förstås också berätta samma historier.
Dessutom har dom normkritiska Teletubbisarna helt missat att flera av seriens bästa och mest välskrivna karaktärer faktiskt är kvinnor.
Starka kvinnor med kick ass-attityd.
Och omotiverade nakenscener har aldrig nån dött av.
*
Till sist ... Va i helvete har dom för sig inne i banken efter 3? undrade Hasse å Tage i ett klassiskt nummer.
Det tog 48 år, men nu vet vi.
Dom hjälper dom rika att skattefuska.