Av Thomas Nilsson
Trender kommer och går i film- och tevevärlden, men intresset för skräck dör aldrig riktigt ut. Skräck är en tidlös genre som genom åren utmanat, provocerat och oroat sin publik – och då kanske främst på bio.
Men med hyllade teveserier som Walking Dead, Penny Dreadful, The Strain och Fear the Walking Dead har skräcken också på allvar tagit klivet in i våra vardagsrum och håller oss fastnaglade i tevesofforna.
American Horror Story tillhör de mest framgångsrika och hyllade serierna i genren på senare år. Serien, skapad av Ryan Murphy och Brad Falchuk, hade premiär i USA på kanalen FX i oktober 2011 (den började visas i svensk teve på TV11 i april 2012). Sedan dess har det gjorts ytterligare fyra säsonger. Säsong 5 har precis släpps på svensk dvd.
Säsong 6, American Horror Story: Roanoke, började visas med start i september i år i USA och en sjunde säsong håller på att spelas in nu.
Skrämmande ambition
Skaparna av American Horror Story hade redan tidigare jobbat tillsammans innan de drog igång sin skräckdramaserie. Ryan Murphy berättade i en intervju med Entertainment Weekly (november, 2015) att han ville skapa en kontrast till de lite mer "glättiga" serier han jobbat med innan och göra något radikalt annorlunda.
– Jag gick från Nip/Tuck till Glee, så det kändes helt naturligt att det var dags för en utmaning och något betydligt mörkare. Och jag har alltid, precis som Brad (Falchuk) älskat skräck. Seriens svarta tonläge är inspirerat av den amerikanska skräcksåpan Dark Shadows (1966-1971) som Ryan Murphys mormor tvingade honom att titta på när han var barn för att göra honom lite tuffare. Det går även att hitta tydliga influenser från klassiker som Rosemary´s Baby (1968), Rösten från andra sidan (1973), Huset som Gud glömde (1979) och The Shining (1980).
Falchuk sa till NewNowNext (november, 2015) att de båda var mycket entusiastiska över att försöka berätta en skräckhistoria med hjälp av lite nya grepp och annorlunda infallsvinklar.
– Vårt mål var förstås att skrämma tittarna, men också att få dem att känna sig lite ur balans efteråt.
Pilotavsnittet spelades in på plats i ett hus på Country Club Park i Los Angeles. Byggnaden, som ritades och byggdes 1908 av Alfred Rosenheim – chef för Los Angeles-avdelningen av The American Institute of Architects – och som tidigare använts som kloster, fick bli seriens första hemsökta hus. Man byggde även upp exakta kopior på husets rum i en studio där man också filmade avsnitten.
Konsten att hålla kvar en publik
Så fort man spelat in pilotavsnittet och kanalen beställt fler avsnitt för en första säsong förklarade Ryan Murphy (som också hittills regisserat tre avsnitt) och Brad Falchuk att tanken var att skapa en serie där varje säsong skulle vara en fristående miniserie och berätta nya, egna historier.
Många upplevde det som en aning förvirrande att samma skådespelare dök upp i flera säsonger, men då spelade helt andra karaktärer.
– Men det här konceptet har visat sig vara både nyskapande, väldigt framgångsrikt och har redan skapat en trend, sa den exekutive producenten John Landgraf i en intervju med Washington Post (november, 2012).
Brad Falchuk förklarade i en intervju med Spinoff.ComicBookResourses.com (april, 2013) att man var väl medvetna om att det skulle bli en utmaning för teamet bakom American Horror Story att lyckas behålla publiken efter säsong ett och locka folk att fortsätta titta.
– Man måste visa respekt eftersom folk förälskar sig i de här karaktärerna på ett helt annat sätt jämfört med hur publiken fäster sig vid karaktärer i filmer. Folk hade nog kunnat acceptera att man tog livet av alla karaktärer utom en i en film, men det fungerar inte när man gör en teveserie. Vi har ett annat ansvar för karaktärerna i serien eftersom tittarna skapar ett helt annat slags förhållande till dem.
Samma skådisar – nya figurer
I samma intervju med Spinoff.ComicBookResourses.com avslöjade Ryan Murphy att det tar ungefär ett år att planera varje säsong av serien.
– Först kommer vi på grundstoryn och sedan skapar vi karaktärerna. Eftersom det här handlar om en ensemble, så flyttar vi runt på skådespelarna. Ibland har vi inte ens en roll till alla skådespelare när vi börjar planera en ny säsong. När vi, till exempel, drog igång säsong två hade vi inte en tanke på att Dylan McDermott skulle spela Sarah Paulsons son, men ju djupare vi grävde i historien, desto mer övertygade blev vi att idén skulle fungera riktigt bra".
Bisarra vinjetter blir minimysterier
Seriens vinjetter har också blivit omtalade och redan kultförklarade. De är fulla av finurligt förbryllande kusliga och förhäxande egendomliga figurer, händelser och bilder. Varje säsong har fått en ny vinjett som ger tittarna nya pusselbitar till historien som berättas. Ryan Murphy har kallat öppningssekvenserna för ett "minimysterium".
– När tittarna har kommit fram till avsnitt nio i den första säsongen, så har de också fått en förklaring och bakgrund till varje liten detalj i vinjetten", avslöjade han för Screen Rant (september, 2011).
I säsong ett, vars vinjett skapades av Kyle Cooper och hans företag Prologue (som också gjorde vinjetten till Seven (1995) och The Walking Dead), flimrar det förbi suggestiva bilder av embryon i glasburkar, en figur med en blodig häcksax i händerna och ett foto av den ökända yxmördaren Lizzie Borden.
I säsong två smyger kameran runt i ett mystiskt mentalsjukhus med opererande kirurger vars ansikten är maskerade med bandage och en ung flicka som går baklänges uppför en trappa på händer och fötter á la Linda Blair i Exorcisten. Bilden av hur jungfru Marias leende växlar från ett fromt leende till ett föraktfullt grin etsar sig också skoningslöst fast på näthinnorna.
I säsong tre vill man otåligt veta mer om vilka historier som hängda häxor, voodoodockor, ett skelett med vingar och döda getter kretsar kring.
Till säsong fyra blev öppningssekvensen (med bland annat en cyklande elefant, en rullstolsburen pojke med deformerade ben, en trebent kvinna, en clown som kan snurra på huvudet 360 grader och en demonisk, cymbalskramlande apa) ännu mer bisarr och skruvad.
Sin vana trogen överraskar producenterna också med en ny, ruggig och effektfullt fantasieggande vinjett till den dvd-aktuella femte säsongen.
American Horror Story x 5
SÄSONG 1: MURDER HOUSE (2011)
Ben (Dylan McDermott) och Vivien (Connie Britton) Harmon flyttar från Boston till Los Angeles med sin tonårsdotter Violet (Taissa Farmiga) i hopp om att lappa ihop sitt äktenskap som kommit i gungning efter att Vivien fått missfall och Ben vänsterprasslat.
Familjen flyttar in i ett restaurerat gammalt viktorianskt hus utan att veta att huset i folkmun kallas "The Murder House" eftersom det ruvar på en lång, märklig och blodig historia som sträcker ända tillbaka till 1920-talet – och som dessutom hemsöks av de förlorade själar som blivit mördade där under årens lopp.
I huset bor redan hushållerskan Moira (Frances Conroy/Alexandra Breckenridge) som familjen Harmon "får på köpet". Moira har den märkliga egenskapen att hon framstår som ung, snygg och förförisk för män, men gammal, grå och alldaglig för kvinnor.
Familjen Harmon får också stifta bekantskap med den allt mer påträngande grannen Constance Langdon (Jessica Lange) vars dotter Addie (Jamie Brewer) tycks ha en koppling till herrgårdens mystiska förflutna. En av husets förra hyresgäster, den svårt brännskadade Larry (Denis O´ Hare), dyker också upp och ger Ben kryptiska varningar om husets sällsamma historia.
Ben, som arbetar som psykiatriker, börjar ta emot patienter i hemmet. En av dem är den psykotiske tonårskillen Tate (Evan Peters) som visar sig vara både Constances son och en vålnad och som en allt mer deprimerad Violet anförtror sig till. När Vivien en dag attackeras och våldtas brutalt av en man, som ser ut som Ben – klädd i samma latexdräkt som Vivien hittat på husets vind – förvandlas familjen Harmons tillvaro till en verklig mardröm.
Säsong 2: Asylum (2012-2013)
Här utspelar sig handlingen 1964 (men hoppar också både bakåt och framåt i tiden), i och kring Briarcliff Mental Institution – ett mentalsjukhus för kriminellt sinnessjuka i Massachusetts.
Sjukhuset styrs av den hårdföra syster Jude (Jessica Lange) med hjälp av hennes skyddsling, den blyga före detta nattklubbssångerskan syster Mary (Lily Rabe) och institutionens grundare, Monsignor Timothy Howard (Joseph Fiennes).
Psykiatrikern Dr Threadson (Zachary Quinto) och den sadistiske, nazistiske vetenskapsmannen Dr. Arden (James Cromwell) är några av de andra som vårdar de intagna, bland vilka vi möter den lesbiska journalisten Lana (Sarah Paulson), den påstådde seriemördaren Kit (Evan Peters) och nymfomanen Shelley (Chloe Sevigny) som alla utsätts för diverse sällsamheter som att bli djävulsbesatta och kidnappade av utomjordningar.
I mörkret kring dårhuset lurar också "Raspers" – zombieliknande, muterade före detta patienter som är resultatet av Dr. Ardens hemliga experiment – och som utfordras med kropparna från sjukhusets avlidna patienter.
Säsong 3: Coven (2013-2014)
Här får vi följa en grupp unga elever vid en flickskola – Miss Robichaux's Academy i New Orleans – där samtliga av de intagna tjejerna är släkt i rakt nedstigande led till de häxor som överlevde de omtalade rättegångar som hölls mot kvinnor anklagade för häxkonster i Salem, Massachusetts, i slutet av 1600-talet. Handlingen utspelar sig i nutid, men med åtskilliga tillbakablickar till både 1830, 1910-och 1970-talet.
Bland tjejerna – som alla besitter olika mörka, destruktiva krafter – möter vi Zoe (Taissa Farmiga) som kan framkalla hjärnskador på män som hon har sex med, Madison (Emma Roberts), som har en telekinetisk förmåga, den före dettta drogberoende barnfilmstjärnan Queenie (Gabourey Sidibe) som kan skada andra genom att göra sig själv illa utan att känna smärta och Nan (Jamie Brewer) som har förmågan att höra andra människors tankar.
Skolan styrs av rektorn Cordelia (Sarah Paulson) som alltid levt i skuggan av sin mor, den mäktiga häxan Fiona (Jessica Lange) som också grundade akademien för att skydda de unga häxättlingarna från omvärlden och ge dem en fristad. Här finns även den stumme betjänten Spalding (Denis O´ Hare) som har ett mystiskt förhållande med Fiona.
Tillvaron ställs på sin yttersta spets när den gamla rivaliteten mellan Salems häxor och voodookulten, under ledning av Marie (Angela Bassett), i New Orleans blossar upp igen – och dessutom involverar seriemördaren Delphine (Kathy Bates).
Säsong 4: Freak Show (2014–2015)
Året är 1952 och platsen Jupiter, en stillsam liten stad i sydöstra Florida där Elsa (Jessica Lange) fortfarande hoppas kunna hålla liv i sin gamla "freak show", Fräulein Elsa's Cabinet of Curiosities, trots att folk inte längre verkar uppskatta den sortens underhållning, och hitta ett hem för sina "monster".
Här möter vi en grupp udda figurer, bland dem den skäggiga damen Ethel (Kathy Bates), hennes son Jimmy med "krabbhanden", (Evan Peters) den starke mannen Dell (Michael Chiklis) och hans hermafroditfru Desirée (Angela Bassett), den mänskliga sälen Paul (Mat Fraser) och världens minsta kvinna, Ma Petite (Jyoti Amge).
När det siamesiska tvillingparet Bette och Dots (Sarah Paulson) mamma blir brutalt mördad och de själva blir anklagade för mordet, och flera andra bestialiska mord i området, under stort rabalder i pressen, får de en fristad hos Elsa som ser chansen att skaka nytt liv i sin slumrande "freak show" med de nya "kändisarna".
Bette trivs hos Elsa, men Dot genomskådar Elsas påklistrade vänlighet. När en polisman dyker upp för att häkta tvillingarna, dödar Jimmy honom och tillsammans med sina vänner dumpar de kroppen. Samtidigt frigör sig nya, ondskefulla krafter med siktet inställt på freaksen i Jupiter – och det handlar då inte bara om seriemördaren Twisty the Clown (John Carroll Lynch) ...
Säsong 5: Hotel (2015-2016)
I centrum för säsong fem står ett 90 år gammalt hotell, Hotel Cortez, beläget i downtown Los Angeles, byggt för att gästerna skulle kunna fängsla, tortera och döda sina offer utan att lämna några spår efter sig.
(Hotellet är baserat på ett verkligt hotell i Chicago som 1893 också byggdes för samma syfte av en man vid namn H. H. Holmes och som kom att bli ökänt som "The Murder Castle". Seriens skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk har satsat på en betydligt mörkare ton än i de tidigare säsongerna och säger sig ha hämtat inspiration från gamla skräckfilmer och flera liknande, verkliga hotell i Los Angeles, bland annat The Cecil Hotel.)
Här har hotellet blivit köpt av Will Drake (Cheyenne Jackson), en modedesigner från New York som snart inser att byggnaden hemsöks av en rad demoner och spöken. Bland de absurda karaktärerna möter vi den 111-åriga blodsugande grevinnan Elizabeth (spelad av Lady Gaga som vann en Golden Globe för Bästa kvinnliga huvudroll för sin prestation ifjol), en nerknarkad prostituerad vålnad vid namn Sally (Sarah Paulson), receptionisten Iris (Kathy Bates) och transgender-bartendern Liz (Denis O´ Hare).
Historien växlar mellan hotellets skrämmande förflutna och nutid, från 1920-talet till en epilog som utspelar sig år 2022. Här följer vi också den allt mer psykiskt instabile polismannen John Lowe (Wes Bentley) som upptäcker att spåren efter en galen seriemördare (som kallas The Ten Commandments Killer eftersom han väljer sina offer efter Bibelns tio budord) leder till Hotel Cortez där Lowe tillsammans med sin deprimerade fru Alex (Chloe Sevigny) checkar in i hopp om att fånga mördaren.
Försent inser Lowe att det är han själv som blir jagad, inte tvärtom. Som om inte det var nog dyker en annan blodtörstig figur också upp – The Addiction Demon som jagar sina offer i de långa, mörka korridorerna, utrustad med en borr-strapon.
VI SNACKAR MED SKÅDISARNA
LADY GAGA
Som artist är Lady Gaga (som egentligen heter Stefani Joanne Angelina Germanotta) ett internationellt fenomen. Sedan hon slog igenom med debutalbumet Fame (2008) har hon skapat sig en egen, banbrytande nisch som hyllad, prisbelönt och storsäljande popdrottning, låtskrivare och producent.
Ingen blev väl överraskad när tusenkonstnären Lady Gaga med samma självklara pondus och provokativa utstrålning tog steget över till filmen med roller i Machete Kills (2013) och Sin City: A Dame to Kill For (2014).
I femte säsong av American Horror Story gör hon sin största och hittills mest krävande insats – en roll som hon ifjol belönades med en Golden Globe (för Bästa kvinnliga huvudroll) för.
Det är svårt att tänka sig en serie som passar så väl in på din extravaganta, konstnärliga personlighet som just American Horror Story. Är det något som fick dig intresserad av rollen och som du känner ligger i linje med din egen läggning?
– Ja, jag har troget följt serien och varit ett stort fan. När jag pratade med Ryan (Murphy) första gången, så kände jag instinktivt att vi hade väldigt mycket gemensamt. Känslomässigt och intellektuellt var vi på samma våglängd, trots att vi inte kände varandra, men när vi träffades klickade vi på en gång.
Det var, förstås, också väldigt intressant att vi båda är fascinerade av mörker. Och visst finns det likheter mellan min roll och mitt verkliga jag. Lustigt nog har många som sett serien sagt att de inte alls känner igen mig, samtidigt som andra undrat om jag inte bara spelar mig själv. Det kan bero på att folk har sett mig göra liknande saker förut – att jag klampar in med mitt blonda hår och svär och är oförskämd mot min omgivning.
– Men sanningen är att det var en stor utmaning att få det att se så naturligt ut. Det var riktigt jobbigt att obesvärat framstå som en så arrogant person. Jag tillbringade mycket tid med att inspireras av Anthony Perkins i Psycho och Anthony Hopkins i När lammen tystnar, men också av Robert Dursts karaktär i The Jinx som påminner om grevinnan på flera sätt.
De som känner mig privat vet att jag som person är extremt dramatisk, rolig och skämtsam. Det gör att de undrar hur mitt privata jag ändå kan ha så mycket gemensamt med grevinnan. Men faktum är att vi är väldigt olika.
Det var krävande för mig att vara så elak hela tiden, särskilt när Ryan ständigt uppmuntrade mig att vara ännu elakare och hårdare. Det var något som jag verkligen fick jobba med för att ro iland. Samtidigt gav det mig stor frihet som skådespelerska att få leva ut grevinnans personlighet och ändå vara den jag är – en platinablondin som inte ber om ursäkt för att min egentliga personlighet lyser igenom.
Alla har imponerats av hur väl förberedd du var inför den här rollen som är din första riktigt stora. Hur gick du tillväga?
– Jag förberedde mig som fan, det vore väl konstigt annars eftersom jag skulle spela mot alla de här fantastiska skådespelarna. Jag satt uppe en hel natt och gick igenom manuset med mina repliker, antecknade och försökte sätta mig in i karaktären.
Min främsta styrka är min självdisciplin, det är något som jag utvecklat mycket under de senaste åren och som hjälper mig att hela tiden sträva efter att bli bättre på att fokusera och lära mig nya saker.
Jag ansträngde mig för att ständigt tänka som grevinnan för att kunna bli henne och inte bara framstå som en blond bitch i knasiga kläder. Och helt ärligt, man hade kunnat ge den här rollen till en massa kvinnor som hade gjort lika bra ifrån sig eftersom den är en så fantastiskt välskriven. Därför var jag tvungen att jobba hårt för att hitta ett eget uttryck, något som ingen annan skulle kunna tillföra grevinnan.
Hur nervös var du inför den första inspelningsdagen?
– Jag spydde i en plastpåse i min Rolls Royce. Jag vet inte varför jag tyckte det var så roligt, men det tyckte jag. Och jag tog med påsen till studion och visade den för Ryan. Han sa; ”Tror du verkligen att du kan chockera mig? Det kan du inte”!
Jag var otroligt nervös och bad till högre makter att jag inte skulle lyckas förstöra alltihop när kamerorna började rulla.
KATHY BATES
Prisbelönta Kathy Bates, som bland annat vann en Oscar för sitt skrämmande porträtt av författarstalkern Annie i filmatiseringen av Stephen Kings Lida (1990), är inne på sin tredje säsong med American Horror Story.
I säsong fem spelar du Iris, en hotellportier som älskar sin son villkorslöst, men som själv inte får någon kärlek tillbaka. Kan du berätta lite om hur du skapade din karaktär tillsammans med Ryan (Murphy)?
– Det var mer så att jag fick en karaktär av Ryan som jag inte riktigt visste hur jag skulle tackla. Det var svårt att komma in under huden på henne. Jag diskuterade inte så mycket med Ryan om hur jag skulle gestalta henne, hennes karaktär var något som jag själv lät växa fram bit för bit.
Som skådespelerska älskar jag att dra på mig peruker, klä upp mig och gömma mig bakom olika dialekter. Eftersom rollen som Iris inte krävde något av det här, så blev det en väldigt, väldigt svår roll för mig att skapa. Jag kände mig naken utan de yttre attributen. När vi började inspelningarna hade jag inte aning om vem hon egentligen var som person.
En annan frustrerande sak, åtminstone under den här säsongen, var att jag inte alls visste vart handlingen var på väg. Man vet inte alls vad som kommer att hända. Eftersom jag själv inte har barn var det också svårt att sätta mig in i hennes situation med sin son, även om jag tror att vi alla någon gång upplevt hur tröstlöst det kan vara med obesvarad kärlek.
Ju längre tiden gick, desto mer lärde jag hitta mycket av mig själv i Iris. Jag känner sympati för henne och för alla miljoner kvinnor som är som hon.
Du har spelat så många olika roller på film, teater och teve, men många tänker kanske främst på dig för dina skräckroller och som du också fått många priser för (Kathy vann en Emmy för sin insats i American Horror Story 3: Coven). Känner du att du får en större rörelsefrihet att agera i en genre som inte begränsas av att hela tiden vara realistisk och logisk?
– Ja, absolut. De tre senaste säsongerna har varit otroligt kul att göra och det har jag Ryan att tacka för. Jag var ganska nere ett tag efter att blivit sjuk i cancer och tvingats operera bort båda brösten.
Jag kände mig för gammal för att fortsätta skådespela – och vem vill ha en skådis utan bröst (skratt)? Jag älskade verkligen allt som min väninna Jessica (Lange) åstadkommit i serien och när vi åt lunch tillsammans, så bad jag henne försöka få till en intervju med Ryan. Och redan efter vårt första möte kände jag att jag fick ny lust att börja jobba igen.
Tittar du själv på serien?
– Jag hade inte sett någonting av säsongen förrän jag såg premiären och jag tappade hakan. Jag kunde inte riktigt ta in vad jag precis hade sett. Jag ser inte alltid på hela avsnitt när serien sänds, men ibland tittar jag på mina egna scener bara för att försäkra mig om att jag trivs med händelseutvecklingen.
Andra gånger ser jag hela avsnitt och fokuserar på vad mina kollegor gör. Vi har ett riktigt tight gäng den här gången som verkligen stöttar varandra.
ANGELA BASSET
Mångsidiga Angela Basset är en flerfaldigt prisbelönt skådespelerska (som bland annat vann en Golden Globe 1993 för sin roll som Tina Turner i What´s Love Got to Do with It?). Precis som Kathy Bates gör hon här sin tredje säsong i American Horror Story – nu som grevinnan Eizabeths hämndlystna älskarinna Ramona.
Vem är Ramona baserad på?
– Hon härstammar tveklöst från kickass-brudar som Pam Grier och Tamara Dobson från 70-talets Blaxsploitation-era.
Är det filmer som du själv såg när du växte upp och som du känner någon relation till? Ville du också bli en Foxy Brown?
– Det här var tjejer som hade kontroll, som tog ödet i sina egna händer och som vägrade låta sig bli förtryckta och utnyttjade. På den tiden var det sällsynt att se en kvinna stå upp för sig själv – och ännu mer sällsynt att det var svarta, orädda och tuffa tjejer.
Visste du vad du gav dig in på när du skrev på för den här serien? Anade du att din karaktär skulle vara så skruvad?
– Jag visste ingenting. Jag gjorde som jag gjort tidigare, jag tackade ja till att göra en ny säsong utan att ha läst något manus. Ibland brukar jag se det första avsnittet, om det är färdigklippt, när jag börjar jobba.
När jag sedan läser manus brukar jag bli överraskad och chockad och då lägger jag ifrån mig det och börjar fundera. Sedan brukar jag påminna mig själv om varför jag tackat ja till att göra det här och blir entusiastisk eftersom jag hamnar på platser och i situationer som jag aldrig tidigare har upplevt.
Hur var det att spela mot Lady Gaga?
– Jag hade aldrig träffat henne innan den här inspelningen. Vi fick tillbringa lite tid tillsammans innan vi började filma och det kändes bra för hon är verkligen en person som känns ”larger than life”. Hon är väldigt varm, välkomnande och älskvärd.
Det uppstod direkt en ömsedig respekt och vi fungerade bra tillsammans. Det var en perfekt match och underbart att hon ville vara en del i det här.
I tidigare intervjuer har du sagt att du är väldigt kräsen med vilka roller du tackar ja till. Tvekade du att hoppa på den här serien med tanke på hur våldsam och blodig den är?
– Den person som jag respekterar och beundrar mest, min mamma, lever inte längre, så jag kan göra precis vad jag vill nu utan att bry mig om vad folk tycker (skratt). Det var min mamma som höll koll på min moraliska kompass, så … Men jag tycker att våldet i serien är smakfullt gjort.
Jag är lite pryd, så det enda jag reagerade mot var varför det måste finnas en naken ryttare med. För vem är det nödvändigt? Samtidigt gillar jag att man vågar vara lite utmanande och provokativ.
Vad var det jobbigaste eller mest skrämmande för din egen del med den här säsongen?
– Sexscenerna med grevinnan och att skriva på ett kontrakt där jag godkänner att göra nakenscener utan att veta hur de kommer att gestalta sig var definitivt det mest skrämmande.
Men Lady Gaga var nästan lika nervös som jag och det fick oss båda två att slappna av lite mer. Efter vår första scen tillsammans sa hon att hon inte kände sig lika nervös längre. Vi kom att trivas väldigt fint ihop och jobbade fantastiskt bra ihop.
SARAH PAULSON
Sarah Paulson tillhör veteranerna i American Horror Story. Den flerfaldigt prisbelönta skådespelerskan har hittills medverkat i samtliga säsonger av skräckantologin. I säsong fem gestaltar hon den självdestruktiva, heroinmissbrukande vålnaden Sally.
Nu har du spelat så många olika karaktärer i serien. Vad finns det kvar för dig att göra? Vilken slags roll skulle du vilja göra nästa gång?
– Åh, herregud, det kan man fråga sig. Jag får den frågan hela tiden och jag tror att vad jag än skulle föreslå, så skulle det bara bli tråkigt i jämförelse med vad Ryan hittar på. Jag är lika spänd varje gång på att se vad han vill att jag ska göra.
I säsong fem får jag spela en väldigt självupptagen karaktär, något som jag inte gjort på samma sätt förut. Under de här åren har jag fått göra helt vansinniga saker på teve – som att amma en vän, göra abort, onanera och förvandlas till en 75 år gammal kvinna.
Blir du lika chockad som publiken över att se vad som händer i serien när du ser avsnitten?
– Ja, speciellt med tanke på att Sally är så självdestruktiv och beter sig som hon gör. Det var både skrämmande och roligt att gestalta henne.
Sally är en sorlig karaktär som gråter mest hela tiden. Hur tufft var det att behöva vara så låg hela tiden?
– Det var själsligt dränerande eftersom jag fick hålla mig kvar i samma känslotillstånd under så lång tid. Jag frågade Ryan tidigt varför Sally gråter så mycket och fick veta att det beror på att hon absorberar sorg och smärta från alla som kommer i hennes närhet och att hon både lider och njuter av det.
Men det allra jobbigaste var egentligen att tvingas röka så mycket hela tiden, mer än jag någonsin rökt förut i mitt liv. Det är visserligen fejkcigaretter, men de är nästan ännu vidrigare än riktiga cigaretter. Jag fick så ont i halsen och luktade så illa, så jag ville nästan gråta på riktigt. Det hjälpte mig att få Sally att gråta.
Du har spelat spöke vid flera tillfällen. Tror du själv på spöken?
– Jag gillar inte spöken, jag gillar verkligen inte dem. Jag tycker inte om att tänka på att det kan finnas spöken, jag vill inte ha någonting med dem att göra.
Har du provat att använda ett Ouijabräde?
– Ja, och linsen rörde sig. Det var skrämmande. Jag tror på medier och besöker sådana regelbundet. Ingen har hittills berättat om något som blivit verklighet, men jag fortsätter ändå att besöka dem. Däremot ser jag inte filmer som The Conjuring eller Paranormal Activity, det är alldeles för uppskakande för mig!
Hur känns det nu när du ser tillbaka på serien och tänker på att du faktiskt har varit med i samtliga säsonger?
– Jag känner mig upprymd och glad att jag äntligen är med i en serie som folk gillar att se och följa. Det är tufft att lägga ned tid och energi med människor som man verkligen trivs att jobba tillsammans med och göra ett pilotavsnitt och sedan en halv säsong av en serie bara för att inse att ingen bryr sig om att titta. Det är mycket roligare att jobba när man vet att man har en publik.