Längtan efter att hitta hem

Ett ord som både andas vemod och resignation. Hopp och harmoni.
Man kan längta hem på många sätt och själva innebörden av begreppet "hem" är inte självklar.
Hem behöver inte alltid vara en plats.
Hem kan lika gärna vara en känsla, ett minne eller en människa.
"Hem" är också ett begrepp som författaren och kulturskribenten John Sjögren utforskar i sin bok Återställelsens glädje.
Hans tes är att människan längtar till ett tillstånd av trygghet, stillhet och tillit. Till en symbol för en tid och för platser där vi känner oss älskade, förstådda och våra behov tillfredsställs. Sjögren beskriver barndomen som ett sånt tidrum. Ett "paradisiskt tillstånd som vi en gång förlorat och dit vi längtar att återvända".
Och det har Sjögren förmodligen rätt i.
Det är därför nostalgi är en tidlös trend
Det är också därför man varje sommar alltid minns andra somrar.
Och ju äldre vi blir, desto mer rofyllt och angeläget blir det att försöka återskapa det förflutna i en strävan att hitta "hem" igen i detta ytlighetens skoningslösa tidevarv där allt fler gamla företeelser skrotas, vänner tynar bort och åldriga hjältar dör.
Det är förstås av samma orsak vi slaviskt bänkar oss framför Kalle Anka klockan tre varenda jul. Och knäpper på Karl-Bertil Jonssons julafton klockan sju.
År efter år.
Vi gör ju det i ett slags naiv förhoppning om att kunna skapa en fristad där vi fryser tiden och övertygar oss själva om att världen utanför plötsligt ska sluta vara påträngande grym, orättvis och på randen av den oundvikliga undergången.
Åtminstone för ett par dagar.

*

Det är också denna slags hemlängtan som gör att jag mer och mer låter äldre filmer, musik och serier locka mig tillbaka till minnen av människor, resor, platser och en tid då marken brann under fötterna och framtiden saknade gränser.
Jag ser om Snobbar som jobbar, Alias Smith & Jones och Månbas Alpha för att det fortfarande är bra serier, men också för att dom får mig att återuppleva gamla tider. Det är äventyr i Stand By Me-anda som får mig att minnas kärringen med alla katterna i spökhuset vid Bäckagård; hon med huckle och nerhasade sockor som vi var övertygade var en häxa på riktigt.
Bonden som man sa i hemlighet byggde en "dödsmaskin" i sin lada på Kvidingeslätten och så den stora, folkilskna schäfern med sina gläfsande käftar och sylvassa gula tänder, fastkedjad på en gårdsplan uppe på Backarna, som det påstods reste sig på bakbenen och blev en varulv som sprang runt i skogarna runt Tingvalla på nätterna.
Jag ser om gamla Tarzan-filmer, Supersnutarna och Benknäckargänget för att dom är kul och för att jag minns min gamla barndomsbiograf och en tid när Åstorp fortfarande var hemma på riktigt. Jag dammar av gamla Chuck Norris-, zombie- och kannibalrullar lika mycket för att dom är roliga att se om som för att dom hjälper mig att återuppväcka minnena av irrfärderna, syltorna och nätterna runt det ruffiga Vesterbro i Köpenhamn och alla andra möten, resor upplevelser och händelser som gav färg och liv till videovåldets förlovade 80-tal.

*

Det är klart att gamla minnen ofta bara är en illusion av trygghet.
Av att allt var bättre förr.
Även om vår längtan efter det vi vill kalla "hem" är skimrande vacker och förtrollande fläckfri, så är det en romantiserad och tillrättalagd bild av ett förflutet som brukar vara långt ifrån så oförstörd och bekymmersfri som vi inbillar oss.
Men det spelar ingen roll om det saknas några bitar i minnespusslet.
Dom skapar vi skamlöst själva när det behövs i skenet av eftertankens kranka blekhet.
Musiken förvandlas på samma sätt som filmerna och teveserierna till Madeleinekakor, oavsett om jag själv spelar skivorna eller om låtarna överraskande bryter igenom sorlet från en radio på en buss, ett fik eller hemma vid köksbordet.
I´m Not in Love (10cc) och Love Hurts (Nazareth) påminner om fotbollsträningarna på Bjärshög, stimmiga högstadiekorridorer och trimmade moppar utanför Korva-Torsten. Don´t You Want Me (Human League), Call me (Blondie) och Tainted Love (Soft Cell) skickar mig tillbaka till Liverpools slitna gator och dom sunkiga haken längs Lime Street och Lower Breck Road.
När jag hör I Can Feel it Coming in the Air Tonight minns jag luckan på P6 och hur vi en vinternatt (på väg hem, förstås) sladdade av vägen och hamnade på en åker för att Tjock-Krille tappade greppet om ratten när han försökte hänga på Phil Collins trumsolo.
Only You (Flying Pickets), Total Eclipse of the Heart (Bonnie Tyler) och (I´ll Never Be) Maria Magdalena (Sandra) får mig att tänka på åren i dörrfabriken, dom rökiga Öresundsfärjorna, 57:an i Ängelholm och musikvideorna på tjockteveapparaterna på Clock. Med Forever Young (Alphaville), I Want to Know What Love Is (Foreigner) och You´re My Heart, You´re My Soul (Modern Talking) är jag tillbaka på Anfield i det väldiga, gungande folkhavet på the Kop under kyliga lördagseftermiddagar eller i det dimmiga strålkastarskenet under dom legendariska kvällsmatcherna i Europacupen.
I Just Died in Your Arms Tonight (Cutting Crew), The Promise You Made (Cock Robin) och I Think We´re Alone Now (Tiffany) låter mig träffa människor och besöka platser som inte längre finns.
Det är också i såna stunder som jag inser att det, trots allt, var bättre förr.

*

I boken beskriver John Sjögren hemlängtan som nåt "vildsint".
För mig är det tvärtom.
Jag kan känna ro i tanken på att jag alltid kan återvända till Åstorp om allt annat skiter sig. Om jag förlorar allt annat, så kan jag alltid åka hem igen – trots att det är en plats som jag så länge gjorde allt för att fly från och trots att jag inte har en aning om hur jag skulle överleva där.
Sen tänker jag att "hem" fortfarande är där jag själv väljer att det ska vara.
Oavsett om det är på Anfield Road i Liverpool, Vesterbrogade i Köpenhamn eller i mina barndomskvarter.

*

Till sist ... Till minne av Krobbe Ekberg (1968-2017). En röst som tystnade alldeles för tidigt.