Äntligen höst igen. Det firar vi med att hylla en genre där underhållningsvärdet inte ligger i sofistikerat skådespeleri, påkostade effekter eller intellektuellt historieberättande. I B-filmerna är det action, skräck och våld med glimten i ögat som är det viktigaste.
”Vilken B-film!”
Hur många gånger har du inte hört folk såga filmer som de inte gillar med det uttrycket?
Men en B-film behöver egentligen inte vara synonymt med en dålig film.
Begreppet ”B-film” har sitt ursprung i en gammal amerikansk tradition där en B-film var en lågbudgetfilm avsedd att visas på biografer som en del i en dubbelföreställning. Den första filmen i föreställningen var huvudattraktionen (A-filmen). Den hade större budget, var gjord av kända regissörer och hade etablerade skådespelare i huvudrollerna. B-filmen rullade alltid som film nummer två i föreställningen.
(Filmer som Psycho (1960), Night of the Living Dead (1968) och Easy Rider (1969) som vi idag kallar klassiker är faktiskt B-filmer i den bemärkelsen att de gjordes med en minimal budget. Kvalitet behöver med andra ord inte alltid kosta.)
Uttrycket B-film lånade man från skivindustrin och de gamla ”78-varvarna” som bara hade plats för en låt per sida. Storsäljaren (hitlåten) fanns, förstås, på A-sidan. B-sidan var mest utfyllnad.
Ur träsket upp i rampljuset
B-filmstraditionen på biograferna uppstod redan under stumfilmsepoken i Hollywood. Då brukade man börja föreställningarna med en varietéshow med levande artister. När talfilmen fick sitt genombrott 1927 slopade man varietéföreställningarna och visade istället nyheter, tecknad film och två långfilmer. Alla de stora Hollywoodbolagen gjorde B-filmer, men med en tjugondel av budgeten för en A-film. Västern, skräck och Sci Fi var de teman som var mest omtyckta.
B-filmsproduktionerna blev också en viktig plantskola för blivande regissörer, producenter och skådespelare. Här fick de en utbildning på köpet när filmerna spelades in. John Wayne, Jack Nicholson, Dennis Hopper och Peter Fonda är några av de Hollywoodstjärnor som började sin karriär med B-filmer.
Det gjorde även producenten och regissören Roger Corman som med åren själv kom att lotsa fram blivande stjärnor som bland annat Francis Ford Coppola, Robert De Niro, Ron Howard, Martin Scorsese, Sylvester Stallone och James Cameron som alla med tiden klivit upp ur det utskällda ”B-filmsträsket” och blivit inflytelserika filmskapare.
Zombier, van Damme och Chucken
Med nya generationer filmskapare fick B-filmen nytt liv under 1970- och 80-talet. Även nya subgenrer som ”Blaxpoitation” växte fram och lockade folk till biograferna med halvporriga, våldsfunkiga filmer som Sweet Sweetbacks Baadasssss Song (1971), Mitt namn är Shaft (1971) och Foxy Brown (1974) – en genre som blev en motpol till dåtidens stereotypa actionrullar med enbart vita hjältar i huvudrollerna.
”Karatefilmen ” blev en egen genre och billiga Kung-fu-rullar pumpades ut från Hongkong i en strid ström för att slå mynt av framgångarna med jättesuccén Enter the Dragon (1973) och ikonen Bruce Lees plötsliga död samma år. Den italienska filmindustrin fick också en egen nisch med sina explicit våldsamma och blodiga zombie-, kannibal- och actionrullar som många gånger var rena lågbudgetplagiat på mer kända, amerikanska filmer.
Regissörer som Dario Argento (Suspiria, 1977), Tobe Hooper (Motorsågsmassakern, 1974) John Carpenter (Alla helgons blodiga natt, 1978), David Cronenberg (Rabid, 1977), Joe Dante (Piraya, 1978), Sam Raimi (Evil Dead, 1981) och Sean S. Cunningham (Fredagen den 13:e, 1980) kom att bli stilbildande och revolutionera skräckgenren med sina B-filmer. Detsamma gjorde bland andra George Miller (Mad Max, 1979) och Walter Hill (Streets of Fire, 1984) med actiongenren.
När videon fick sitt stora genombrott gjorde producentparet Menahem Golan och Yoran Globus (Cannon Film) också stor succé världen över med en lång rad lågbudgetaction-filmer med Chuck Norris, Charles Bronson och Jean-Claude van Damme i sitt stall och skapade 80-talshjältar som har blivit ikoniska.
”Direkt-till-video” har med åren också blivit ett synonymt begrepp för B-filmer som aldrig fått plats på biograferna – och lite av ett ålderdomshem för Steven Seagal, Dolph Lundgren Wesley Snipes och andra gamla actionhjältar.