Chockrysare – Skrik, skräck och skratt

När The House That Jack Built hade världspremiär under Cannesfestivalen ifjol lämnade ett hundratal upprörda personer salongen mitt under visningen. Resten av publiken bjöd på en sex minuter lång stående ovation när sluttexterna började rulla.

Och så brukar det vara med Lars von Trier – antingen älskar folk hans filmer eller så hatar man dem. Men ingen lämnas oberörd.

Förväntningarna var också skyhöga på den nya filmen eftersom det var den omstridde danskens första besök i Cannes på sju år, sedan han portades efter sina nazisympatiska kommentarer under presskonferensen för Melancholia 2011. Ingen blev väl särskilt förvånad över att von Trier på nytt lyckades skapa uppståndelse och nya skandalrubriker.

Mord som brutal konst

Handlingen i The House That Jack Built utspelar sig under tolv års tid på 70- och 80-talet i en liten gudsförgäten håla i nordvästra USA. Här möter vi Jack (Matt Dillon) – en misslyckad, men överintelligent och arrogant, rastlös arkitekt som ständigt river de husbyggen han påbörjar. Vi får också veta att Jack är en seriemördare med ett 60-tal offer på sitt samvete. Filmen kretsar kring fem av dessa mord, ”incidenter” där till exempel en kvinna (Uma Thurman) som fått motorstopp brutalt dödas, likaså en tvåbarnsmamma (Sofie Gråbøl) och hennes båda söner och en bimbo (Riley Keough) som Jack dejtar. Jack ser varje mord som ett slags konstverk och trots att han är väl medveten om riskerna låter han sig samtidigt inspireras av att polisen är honom i hälarna och rycker allt närmare.

Morden berättas ur Jacks eget snedvridna perspektiv. Ibland kommenteras de även genom diskussioner mellan Jack och hans samvete Verge (Bruno Ganz) under tiden som denne lotsar Jack genom Helvetets labyrinter. Det blir en besynnerlig resa – inte helt olik Dantes nedstigande i skärselden i den första delen av Den gudomliga komedin – som också kantas av samtal om allt från arkitektur och #MeToo-rörelsen till nazisternas koncentrationsläger.

Djurplågeriet chockade flest

Från början hade Lars von Trier planerat att göra en teveserie av idén om den seriemördande arkitekten, men ångrade sig.

2016 lät regissören istället meddela att han hade förvandlat projektet till en långfilm. Även om filmen utspelar sig i delstaten Washington, USA, är filmen till stor del inspelad i väst-Sverige; i Skåpafors, Åmål, Dals Rostock, Tösse och i Åsensbruk, samt i Bengtsfors i Dalsland. Man filmade även i Gustavsberg utanför Stockholm.

Interiörscenerna spelades in i Film Västs studior i Trollhättan. Kompletterande scener spelades dessutom in på så vitt skilda platser som Köpenhamn, i brittiska nationalparken Peak District mellan Manchester och Leeds, samt i italienska Montemerano. Efter inspelningarna, som påbörjades i mars 2017, tillbringade von Trier drygt ett år med att klippa filmen och lägga till en rad komplicerade specialeffekter.

Trots alla uppseendeväckande, blodiga mord i filmen är det en scen där Jack som barn torterar en ankunge som väckt mest avsky. von Trier försäkrade de upprörda kritikerna om att inga djur kom till skada under inspelningen och att det bara handlar om en skicklig specialeffekt. Den amerikanska djurrättsorganisationen PETA (People for the Ethical Treatment of Animals) försvarade också regissören och förklarade att det verkligen bara var en mycket realistisk effekt. Man påpekade också att det är ett vedertaget faktum att massmördare ofta redan som barn utvecklar en psykotisk sida som uttrycks i form av djurplågeri.

Censurkrav – men i Sverige är filmen oklippt

Kontroverserna med The House That Jack Built har varit många även efter Cannesfestivalen. Reaktionerna har, som vanligt när det gäller Lars von Trier, varit väldigt blandade.

Åtskilliga kritiker har kallat filmen för sjuk och vidrig. Man har fördömt von Triers makabra uppfinningsrikedom när det gäller att döda sina karaktärer – både vuxna, barn och djur får sätta livet till här. Filmen har utmålats som en spekulativ och motbjudande orgie i tortyrporr. En del har hyllat den för att vara ett utmanande konstverk och en djupdykning i den mänskliga själens allra mörkaste skrymslen. Andra har också spekulerat i om von Triers provokativa extremvåld och ymniga nazireferenser i själva verket är ironiskt menade av en regissör som bara driver med sin publik.

Inför USA-premiären uppstod nya bråk. Den amerikanska censuren (MPAA) vägrade släppa den oklippta Cannes-versionen och hotade distributören med stämning om de lät von Triers Director´s Cut-version få amerikansk premiär, trots att det bara handlade om visa filmen under en enda kväll på ett begränsat antal biografer. Direkt efter visningarna kom MPAA och distributören överens om att bara en censurerad version skulle få visas i USA, på bio och på diverse digitala plattformar, och det först 2019. Trots det fanns filmen i december 2018 under flera timmar tillgänglig att köpa och ladda ned helt oklippt på Youtube innan den plockades bort.Den version som släpps på Blu-ray i Sverige är den oklippta originalversionen.

Blodtörstigt ”självporträtt”

I en intervju med Indiewire (december, 2018) berättar Matt Dillon att han bara hade en fråga när Lars von Trier erbjöd honom rollen som Jack:

– ”Varför vill du göra en sådan här film”?

Enligt Dillon svarade regissören att han ville göra ett slags självporträtt, en parodi på sig själv.

– Han sa; ”De flesta manliga karaktärerna i mina tidigare filmer har varit idioter, men den här killen är som jag. Jack är den som liknar mig mest – fast jag mördar inte folk”.

Dillon medger i intervjun att han insåg att det skulle bli en kontroversiell film, men att han ändå inte riktigt kunde föreställa sig att reaktionerna skulle bli så häftiga och upprörda.

– Det påstods att massor av folk lämnade biografen mitt under filmen i Cannes, men det märkte jag aldrig. Jag minns bara att publiken applåderade länge när den var slut.

Under sluttexterna vände sig Dillon till von Trier och sa; ”Great”.

– Han svarade inte, men blicken han gav mig fick mig att tänka; ”Fan också, jag borde inte ha sagt så!” Precis som om det var något fel på filmen bara för att jag tyckte om den.

Utseende som passar en seriemördare

I intervjun med Indiewire berättar Matt Dillon att han blev väldigt förvånad när Lars von Trier erbjöd honom rollen som Jack.

– På vilket sätt fick han intrycket av att jag skulle vara bra på att gestalta en seriemördare, undrade skådespelaren retoriskt. När regissören svarade honom säger Dillon att han önskat att han hade hållit tyst.

– För att jag gillar ditt ansikte, sa Lars.

I samma intervju erkänner Dillon också att han flera gånger var på väg att ångra sig och tacka nej till von Trier.

– Det fanns tillfällen när jag bara kände ”Jag kan inte göra den här filmen”. Det var verkligen ett svårt och skrämmande ämne att tackla. Samtidigt fanns det också något väldigt lockande i att ta mig an den kreativa potential som projektet ruvade på. Von Trier är en kompromisslös visionär, en av de sanna mästarna, och här fick vi en möjlighet att tillsammans utforska en del av det mänskliga psyket som vi vet så lite om. Jag kan inte tänka mig några andra filmer som verkligen borrat ned sig i Helvetet på samma sätt.

Även om tonen i filmen är nattsvart, rå och ångestladdad beskriver Matt Dillon inspelningarna som betydligt ljusare, roligare och mer uppsluppna. Men scenen där Jack mördar kvinnan som han dejtar (på ett bestialiskt vidrigt sätt) blev nästan för mycket för skådespelaren.

– Just den scenen gjorde att jag snudd på tackade nej till hela projektet. Den var verkligen svår att göra, inte minst för att Riley (Keough) är så skicklig på att spela vettskrämd. Den rädslan är absolut inget som jag någonsin vill utsätta en annan människa för. Men det här är en skräckfilm och det kändes mesigt att komma till inspelningen och lyfta fram mina egna moraliska värderingar. Man måste tänka på att jag ska spela en karaktär som saknar empati. Han är född till psykopat och saknar de mänskliga instinkter som merparten av oss andra har.

Uppdrag för icke läskunniga?

När inspelningarna av The House That Jack Built precis hade påbörjats hölls en pressträff (finns att se på Youtube) i Bengtsfors med Lars von Trier, Matt Dillon och Uma Thurman. Regissören har aldrig varit särskilt förtjust i intervjuer och man ser hur plågad han är. Von Trier medger också att han börjat dricka sprit och ta mediciner igen efter ett långt uppehåll som påverkade hans kreativitet negativt.

När han får frågan varför han valde just Matt Dillon och Uma Thurman svarar han:

– Vi skickade manuset till massor av människor som sa att de skulle göra vad som helst för att jobba med mig – förutom just den här filmen. Och så tackade de här två ja, trots att jag frågade ”Är ni verkligen säkra på det?” Det är kanske dags att testa deras läskunnighet.

Von Trier påstår också att han inte är särskilt intresserad av seriemördare.

– Det handlar mer om kvinnorna. Av någon konstig anledning har alla kvinnor som jag varit tillsammans med varit galna i seriemördare. Det kan bero på mig. Dessutom tycker jag det vore kul om jag kunde lura folk att se en sådan här film. Det finns massor av filmer, böcker och teveserier om seriemördare, men jag gör ändå en till. Naturligtvis inser jag att jag inte kan göra något drastiskt annorlunda, men jag hade skoj när jag skrev manuset.

Konsten att våga lita på en regissör

För Uma Thurman är det andra gången hon filmar med Lars von Trier och hon tvekade aldrig när han hörde av sig.

– Vi hade underbart när vi gjorde Nymphomaniac och jag blev väldigt glad när han skickade mig sitt nya manus, säger hon.

När Uma får frågan om hon ser några likheter mellan rollen i The House That Jack Built och ”The Bride” i Kill Bill-filmerna svarar hon:

– Inte alls. Det här är en film om en seriemördare och hon överlever inte. Jag väljer inte roller efter vad som händer med min karaktär. Oftast väljer jag att jobba med en speciell filmskapare, en regissör och manusförfattare. Tro mig, manuset till Kill Bill var också ganska stötande. Man kan lätt tolka det på många olika sätt. Samma historia kan berättas på olika sätt av olika människor och hade då inte resulterat i samma slags film. Man måste lita på människors kreativa integritet. Som skådis måste man lita på att en regissör har en själ. Om han har det kan det också bli en riktigt bra film. En själlös regissör gör bara dussinfilmer. Jag gillar inte att jämföra regissörer. Lars och Quentin (Tarantino) är helt olika. Det finns inget att jämföra … mer än att de båda två är väldigt envisa.

Det här händer på riktigt

I The House That Jack Built klipper Lars von Trier parallellt med Jacks mördande in scener ur flera av sina tidigare filmer. Flera recensenter har pekat på att det kan tolkas som en självbiografisk blinkning från regissören till sina kritiker som många gånger förminskat von Triers filmer till ett slags kriminell handling. Många menar också att filmen är en enda lång terapisession för regissören och att han med den här historien dels obducerar sig själv som filmskapare, dels tar farväl av filmbranschen. I Indiewire-intervjun viftar Matt Dillon bort ryktena om att det här skulle vara danskens sista film.

– Det tror jag inte på. Vad skulle han annars göra?

I intervjun med Indiewire backar Dillon också upp von Trier.

– Jag respekterar Lars för att han står för de kontroverser som filmen skapat. Han älskar att utmana folk, det är en del av hans kompromisslösa natur. Men han är ingen ond människa. Den här är inte en ond film. Det är en upptäcksresa kring ondska, ett konstverk. Jag vet att jag fått kritik för att jag uttryckt mig så, men jag tycker det är okej att folk blir upprörda och chockade. Det här är inte underhållning i traditionell mening, det är en fiktiv historia. Ingen blev skadad när vi gjorde filmen.

Samtidigt menar Dillon också att filmen är en väckarklocka.

– Det här är Lars sätt att säga, ”Hör på, den här sortens hemskheter händer på riktigt i världen, så sluta hyckla om det”. Det finns tillräckligt mycket hyckleri i dagens samhälle och kring hur vi bestämmer vad som är acceptabelt eller inte.