Film Favoriter ur arkivet Hemmabio #1-2 2019

Världens bästa Kung-fu-box

Bruce Lee är kampkonstnären som blev filmstjärna och revolutionerade en hel genre – och som efter sin mystiska död blev en ikon med samma kultstatus som James Dean, Marilyn Monroe och Jim Morrison. Nu har en ny box landat med hans klassiker.

Tvärtemot vad många fortfarande tror var Bruce Lee (1940-1973) inte en skådis som var duktig på Kung-fu.

Han var istället en extremt skicklig och innovativ kampkonstnär som ville utnyttja filmen för att sprida sin kampfilosofi över världen – och så älskade han förstås att själv också stå i rampljuset. Lee ville ju så gärna bli en hyllad Hollywoodstjärna, precis som sina kändisvänner Steve McQueen och James Garner.

 

 

Kung-fu bet inte på rasism

Det gick trögt för Bruce Lee att få in foten i Hollywood, trots alla stjärnor som tog privatlektioner hos honom och kunde knacka på de rätta dörrarna.

1966 fick Lee napp och gjorde stor succé som den maskerade brottsbekämparen Britt Reids (Van Williams) sidekick Kato. Lee blev snabbt teveseriens publikfavorit, men Green Hornet lades ned efter bara en säsong. Några inhopp som Kato i tre crossover-avsnitt i teveserien Batman följdes av korta gästspel i serier som Ironside (1967), Here Comes the Bride (1969) och Blondie (1969) och en liten roll i filmen Marlowe (1969).

När rollerna uteblev fortsatte Lee att maniskt utveckla sin egen kampstil, Jeet Kune Do. Han koreograferade även fightscener i filmer som The Wrecking Crew (med Dean Martin) och A Walk in the Spring Rain (med Anthony Quinn och Ingrid Bergman.)

Lee försökte också sälja in egna idéer till film-och teveserier, men fick nobben. Efter gästspel i fyra avsnitt av teveserien Longstreet (1971) tog det tvärstopp och karriären gick i stå. Lee tvingades erkänna att hans bländande Kung-fu konster inte skulle kunna besegra rasismen i 70-talets Hollywood. Han skulle förbli en ”exotisk färgklick” och aldrig erbjudas andra roller än den vanliga, kinesiska stereotypen. Producenterna ansåg att den vita, amerikanska medelklasspubliken helt enkelt inte var redo för en asiatisk huvudrollsinnehavare.

Men Bruce Lee gav inte upp.

I ett brev till sig själv förklarade Lee att han inom tio år skulle ha tjänat en miljon dollar och blivit världens största filmstjärna.

 

Fighter som revolutionerade en hel genre

1970 reste Bruce Lee tillbaka till Hongkong där han växte upp.

Förvåningen blev stor när han mottogs som en stjärna. Förklaringen var att Green Hornet börjat visas på teve och blivit en jättesuccé.

Det dröjde inte länge förrän Lee fick erbjudanden från två av de största filmbolagen, Golden Harvest och Shaw Brothers Studio. Den första filmen, The Big Boss, blev en enorm framgång och slog alla tidigare kassarekord. Den andra, Fist of Fury krossade de gamla rekorden och förvandlade Lee till en asiatisk superstjärna.

 

 

Runt om i Asien uppstod kravaller och trafikkaos när folk stormade biograferna för att se Lees regidebut Way of the Dragon. Publiken hade aldrig sett någonting liknande på film förut – borta vara de traditionella karatefilmernas skrattretande slagsmål där skådespelarna hissades upp i vajrar, flögs runt och fightades flera meter över marken. Slagsmålen i Bruce Lees filmer vara annorlunda – realistiska, uppfinningsrika och hisnande snyggt koreograferade. Och Bruce Lee var annorlunda med sina djuriska stridstjut, blixtrande reflexer och glödande karisma förhäxande han sin publik och revolutionerade hela genren.

 

 

Ikonstatus efter sin död

Hysterin i Hongkong gav förstås också eko i Hollywood.

Lee hade skrivit manus och börjat filma fightscener till Game of Death som han också själv skulle regissera och spela huvudrollen i när Warner Bros kom med ett erbjudande som Lee inte kunde tacka nej till.

Han lade inspelningarna av sin episka drömfilm åt sidan och blev det stora affischnamnet i Enter the Dragon – den första amerikansk-kinesiska samproduktionen någonsin. Det är ett James Bond-inspirerat actionäventyr med makalösa stridsscener som också kommit att bli en milstolpe i filmhistorien.

Äntligen hade Bruce Lee fått sin efterlängtade revansch och erkännande av Hollywood.

Men tragedin var ett faktum och chocken total världen över när Bruce Lee i juli 1973 mystiskt avled, blott 32 år gammal – och bara sex dagar före premiären av Enter the Dragon. Han fick aldrig uppleva hur filmen blev en sensation och kassapjäs av sällan skådat slag – eller hur hans filmer hyllats över hela världen, samtidigt som han själv blivit en legend och ikon med samma kultstatus som James Dean, Marilyn Monroe och Jim Morrison.

(Enter the Dragon saknas i Bruce Lee Collection på grund av rättighetsskäl.

Som brukligt i 70-talets Hongkong spelades alla filmer in utan ljud. Alla repliker dubbades i efterhand i en studio, så även samtliga Lees filmer. Enter the Dragon är enda gången man använde Lees riktiga röst.)

 

 

 

The Big Boss (1971)

Cheng (Bruce Lee) flyttar från Kina till sin adoptivfamilj i Thailand där han börjar jobba på en isfabrik. Han bär ett jadesmycke om halsen som påminnelse om att han lovat sin mamma att inte slåss. Därför biter Cheng ihop när han upptäcker att fabriken är en fasad för en knarkkartell, ledda av The Big Boss.

När Chengs två kusiner blir brutalt mördade och kropparna dumpas utanför fabriken utbryter ett stort slagsmål. Cheng håller sig utanför tills en av skurkarna råkar slita sönder hans halsband – då exploderar Cheng och ger sig in i striden mot knarksyndikatet.

Filmen är inspelad på plats i en fattig by norr om Bangkok. Lee vantrivdes och klagade på smuts, ohyra och på den extrema hettan. Bristen på mat gjorde att han gick ned i vikt, blev trött och grinig.

Den etablerade Hongkong-stjärnan James Tien hade huvudrollen när inspelningarna påbörjades, men den fick Lee överta när regissören sparkades och ersattes av Lo Wei. Lee och Wei bråkade ofta, framför allt ogillade Lee att man skulle använda trampoliner för att få karaktärerna att hoppa högre i stridsscenerna.

Lees första film är också hans sämsta. När fightscenerna blixtrar till är det för att Lee själv tjatade sig till att koreografera delar av dem. Annars är det ganska tramsigt och traditionellt, men stundtals väldigt blodigt. Filmen klipptes ganska hårt, scener med kroppar som styckas och knivhuggs kortades. En ökänd scen där en arbetare får en sågklinga kastad i ansiktet klipptes bort. Den här utgåvan är så komplett man kan önska sig. Allt material som Hongkongcensuren klippte bort 1971-72 förstördes.

 

Fist of Fury (1972)

Platsen är 1930-talets japansk-ockuperade Shanghai. Hit kommer Chen (Lee) för att gifta sig med sin flickvän (Nora Miao), men möts av dåliga nyheter. En förkrossad Chen får veta att läromästaren för hans gamla Kung-fu skola hastigt har dött.

Mitt under begravningen dyker en grupp japanska karateelever upp. De hånar den avlidne och utmanar hans adepter. Chen vill slåss, men övertalas att låta bli. När Chen får veta att japanerna förgiftat hans mästare spöar en hämndlysten Chen upp ett helt gäng elever i deras egen skola. Karateskolan förklarar då krig mot Chen och sedan finns det ingen återvändo.

Fist of Fury är en politiskt laddad film som berörde kineserna djupt. För första gången någonsin fick de en hjälte som stod upp för sitt folk och återupprättade deras heder och hopp efter det förödande trauma som Japans ockupation av Kina orsakat kineserna.

Det här är också Lees allra hårdaste film.

Slutfighten mellan Lee med sina nunchakus och den svärdsvingande karatemästaren Suzuki (Riki Hashimoto) är magnifik. Ännu bättre är uppgörelsen med den ryske torpeden Petrov (Bob Baker) där Lees kattlika elegans och explosiva intensitet får fritt spelrum.

 

Way of the Dragon (1972)

Bruce Lees stora enmanshow – han skrev manus, regisserade, producerade och koreograferade alla slagsmålen, klippte och spelade själv huvudrollen. Action-komedi om Tang (Lee) – en ung kinesisk lantis som åker till Rom för att hjälpa en släkting vars restaurang terroriseras av en lokal maffiaboss (Jon T. Benn).

När Tang gör processen kort med gangstrarna skickar deras chef efter förstärkning i form av de båda amerikanska karatemästarna Colt (Chuck Norris) och Fred (Bob Wall). Finalfighten mellan Lee och Norris i Colosseums ruiner (scenen är inspelad i en Hongkong-studio) är legendarisk och kanske den bästa som någonsin filmats. ”Bakgårdsfighten” där Lee röjer bland skurkarna med dubbla nunchakus är också mästerlig.

 

Game of Death (1978)

Innan Bruce Lee började spela in Enter the Dragon filmade han cirka 100 minuter fightscener. Delar av det här materialet klipptes ihop av Robert Clouse (Enter the Dragon) med en helt annan story (författad av Clouse) än den Lee hade skrivit. Här kretsar handlingen kring en populär filmstjärna, Billy Lo, som efter flera mordförsök fejkar sin egen död för att ta reda på vem som försöker ta livet av honom.

Billy spelas till största delen av två Bruce Lee-kopior (Yuen Biao och Kim Tae-jeong). I flera scener använder man också närbilder av Lees ansikte, klumpigt inklistrade från hans tidigare filmer och – smaklöst nog – även klipp från hans verkliga begravning.

Den riktige Bruce Lee dyker först upp i slutet av filmen.

De sista 20 minuterna är fullständigt magiska.

Här möter vi Lee, iförd sina ikoniska orangesvarta trikåer, i en sydkoreansk pagoda där han tvingas slåss mot de motståndare som vaktar varje våningsplan. Varje motståndare representerar sin egen kampstil. Den blixtrande nunchakufighten mellan Lee och hans lärljunge Dan Inosanto är andlöst knäckande och bland det mest raffinerande som någonsin gjorts. Slutfighten mot den jättelike basketspelaren Kareem Abdul-Jabbar är också klassisk.

Fansen bråkar fortfarande om det här är en värdig hyllning eller bara ett billigt försök att mjölka pengar på Lees berömmelse. Filmen har getts ut i flera olika versioner.

(När Bruce Lee-experten Bey Logan jobbade på Media Asia hittade han 1996 i deras lager det kvarvarande studiomaterialet från Game of Death som man länge trodde hade försvunnit. Det klipptes in i sin helhet i dokumentären Bruce Lee: A Warrior´s Journey (2000).

 

Dragon: The Bruce Lee Story (1993)

Boxen innehåller också detta misslyckade biografidrama om Bruce Lees liv. Det skildrar tonåren i Hongkong och tiden som student i Seattle, åren i Oakland där Lee skapade sin egen mytomspunna kampstil och hans frustrerade strävan i Los Angeles för att slå igenom i Hollywood innan han återvände till Hongkong där han slutligen fick sitt genombrott.

Lee porträtteras hyggligt av Jason Scott Lee. Inför inspelningarna tränade han med Jerry Poteet som var en av Lees elever i Los Angeles på 60-talet. Det märks dock inte i de klyschiga fightscenerna som är så långt ifrån Lees egen karakteristiska kampkoreografi man kan tänka sig.

Värst är att filmen är så full av faktafel, påhittade händelser, personer och slagsmål – de fiktiva turnématcherna är fåniga, men de illegala, hemliga dödsfighterna är ännu mer osannolikt korkade.

Lee hemsöks i filmen av mardrömmar som plågat honom sedan barnsben. I en scen visar en demon upp en kopia av Bruces framtida gravsten. I slutet av filmen tappar demonen plötsligt intresset för Bruce och vänder sig istället mot hans son Brandon.

Verklighetens Brandon dog 28 år gammal under en filminspelning bara två månader innan Dragon fick premiär. Konspirationsteoretikerna påpekar att Bruces karaktär Billy Lo i Game of Death också blir skjuten på ett film-set efter att någon har bytt ut de lösa skotten mot skarp ammunition i den pistol som används i scenen. Brandon Lee avled på samma sätt under inspelningarna av The Crow efter att ha blivit skjuten med en pistolattrapp som visade sig ha ett tekniskt fel.

Bruce och Brandon Lee är begravda bredvid varandra på Lake View Cemetary i Seattle.

 

 

Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår