Terrorister, naturkatastrofer, kärnvapenkrig, militärinvasioner och cyberattacker – hoten mot världen har ökat dramatiskt. Nu har alla svenska hushåll fått en broschyr som är tänkt att förbereda oss för apokalypsen – men den saknar ett viktigt komplement, men det fixar vi här och nu.
Ny, modern teknik har skapat smartare hem och smartare mobiler som inte bara förenklat vardagen – utan också gjort folk dummare, bekvämare och skrämmande naiva. Trots att politikerna är överens om att svenska myndigheter måste ta de växande säkerhetshoten på allvar och höja beredskapen verkar det inte direkt ha fått något större genomslag hos Andersson, Pettersson och Lundström.
En oroväckande rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) understryker att främmande makter sedan länge samlat in uppgifter om svenskar som är särskilt lättpåverkade. Och utländska agenter behöver inte anstränga sig särskilt mycket – det är bara att logga in och låta sig dränkas av flödet på Instagram. Här hålls ingenting hemligt. På sociala medier är idiotin, bekräftelsenojan och den galopperande aningslösheten en viktig resurs.
Tack för det, Sverige.
Ett par knapptryck från undergången
Yngre generationer som inte har upplevt hur världen fungerade före internet borde vara mest sårbara. De förstår inte att det inte bara går att googla efter hjälp när det är kris på allvar. Samtidigt verkar äldre människor inte heller särskilt införstådda med hur verkligheten faktiskt ser ut. Den panik som ständigt utbryter bland femtioplussarna ombord på ett pendeltåg när mobilen saknar täckning i knappt tio sekunder är lika gravt illavarslande.
Svensson sveper irriterat nedåt för uppdatering och blundar för faran med att alla människor lever och samlar hela sina liv i mobilen. Trots att tillgängligheten till nätbanker, biljettsystem, sjukhusjournaler och kreditkortsföretag med jämna mellanrum kraschar verkar ingen på allvar begripa vådan av att blint förlita sig på tekniken. Säpo har också konstaterat att cyberhoten mot svenska företag och myndigheter är omfattande och målriktade – och att de ständigt ökar.
Ändå vill ett par av de största regeringspartierna snabba på digitaliseringen av samhället och drömmer om att göra Sverige till ett digitalt föregångsland. Men hand upp de som vill leva i en värld där äldrevården moderniserats så till den milda grad att vi som gamla blir tvättade, matade och medicinerade av vårdrobotar.
Den stora krisen lurar bakom hörnet, men ingen orkar bry sig om att det bara krävs ett par knapptryck av några nättroll för att släcka ned hela västvärlden.
Ovärderligt komplement
I sommar har alla svenska hushåll fått broschyren Om krisen eller kriget kommer.
I den ger MSB tips och råd för att hjälpa oss att bli bättre förberedda på allt från allvarliga olyckor, extremt väder och IT-attacker till militära konflikter.
Man uppmanar folk att hjälpa varandra när skiten träffar fläkten. ”En av våra viktigaste tillgångar när några hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra”, kan man läsa i broschyren. Men de ansvariga på MSB har uppenbarligen inte sett hur vanliga, normalt välkammade skattebetalare uppför sig när det är stopp i pendeltrafiken och ersättningsbussarna inte räcker till för alla som inte orkar vänta tio minuter på nästa buss. Uppmaningen om att ta hand om sin nästa känns inte bara som ett naivt önsketänkande, utan mer som en ren utopi i detta historiens mest självupptagna tidevarv.
I broschyren får vi också veta att ”om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp”.
Det är ju lite gulligt och vi kan bara hoppas att svenskarna också resonerar så om det verkligen skulle bli aktuellt att faktiskt göra motstånd. Men för säkerhets skull tycker vi att MSB omedelbart borde skicka ut ett ex av den här filmlistan som ett komplement. Här finns allt man behöver lära sig för att överleva undergången och som myndigheterna glömde att tipsa om …
Röd gryning (1984)
Under den årliga Krisberedskapsveckan informerar myndigheterna om hur vi i Sverige ska ”öka kunskapen om hur människor påverkas av och kan förbereda sig för samhällskriser och höjd beredskap, ytterst krig”. Här borde man också varje år visa John Milius 80-tals klassiker (den färglösa nyinspelningen från 2011 kan vi glömma) som inspirationskälla.
Filmen tar avstamp i en liten stad i Colorado. Panik utbryter när sovjetiska och kubanska fallskärmssoldater invaderar och öppnar eld mot lokalbefolkningen, samtidigt som det står klart att Tredje världskriget brutit ut. En grupp gymnasieelever flyr upp i bergen. De bestämmer sig för att under ledning av bröderna Jed (Patrick Swayze) och Matt (Charlie Sheen) bli ett gerillaförband, The Wolverines, och slå tillbaka mot inkräktarna.
Osannolikt, men underhållande actionraffel med massor av stjärnor – C. Thomas Howell (Liftaren), Lea Thompson (Tillbaka till framtiden), Powers Boothe (Inkräktarna) och Harry Dean Stanton (Alien) – och, förstås, William Smith (De fattiga och rika) som den sovjetiske överste Strelnikov.
Den blomstertid nu kommer (2018)
Det är midsommarafton och Sverige ligger tyst och öde. Folk firar och slumrar i hus och sommarstugor och myndigheternas beredskap är i princip noll. Det är givetvis då en främmande makt slår till och lägger ett yrvaket och panikslaget Sverige i ruiner. I tumultet möter vi musikern Alex (Christoffer Nordenrot) som tvingas tillbaka till landsortshålan där han växte upp. Här måste han försonas med sin trilskande pappa (Jesper Barkselius) och ungdomskärleken Anna (Lisa Henni), samtidigt som de tillsammans måste kämpa för att överleva katastrofen.
Norrköpingskollektivet Crazy Pictures långfilmsdebut imponerar. Effekterna är de maffigaste som gjorts i svensk film och övertygar stort, men det handlar mer om drama än renodlad action. Ibland är det lite väl långdraget, men också känsloladdat och stundtals ganska intensivt.
Day of the Dead (1985)
Även om MSB i sin broschyr inte ser en zombieinvasion som ett tänkbart domedagsscenario vore det oansvarigt att helt blunda för den risken. Därför plockar vi fram George A. Romeros lärorika, men underskattade, apokalyptiska och (på sin tid) sönderklippta Day of the Dead som fortfarande tillhör de bästa zombierullar som gjorts.
Serietidningskänslan och slapstick-splattret från föregångaren Dawn of the Dead (1978) är borta. Day of the Dead är mörk, dyster och olycksbådande. Här har världen översvämmats av zombier. Undergången är nära. En grupp militärer och vetenskapsmän har förskansat sig i en övergiven bunker och stämningen är laddad. Dr. Logan (Richard Liberty) hävdar att man kan tämja zombierna, men soldaterna gör uppror när den hetsige kapten Rhodes (Joseph Pilato) avslöjar Logans bisarra hemlighet. Och samtidigt väller zombierna in …
Avskalad, nervig och intensiv – och Tom Savinis magstarka effekter är fortfarande chockerande uppkäftiga och oöverträffade i genren, inte minst Rhodes brutalt makabra dödsscen.
Hell (2011)
Växthuseffekten har slutligen förvandlat världen till en enda stor öken. Den brännande solen är de överlevandes värsta fiende. I denna tysk-schweiziska, Roland Emmerich-producerade och Mad Max-inspirerade actionrulle möter vi Marie (Hannah Herzsprung), hennes pojkvän Phillip (Lars Eidinger) och lillasystern Leonie (Lisa Vicari) på väg genom ett ödsligt, sönderbränt Tyskland i en desperat jakt på vatten, mat och bensin. På vägen plockar de också upp Tom (Stipe Erceg) innan de tas till fånga av en grupp kannibalistiska bönder.
Alla genreklyschorna bockas av utan några större variationer, men regissören Tim Fehlbaum lyckas ändå skapa spänning och en påträngande tät och obehaglig atmosfär. Överraskande bra skådisar också.
2019, After the Fall of New York (1983)
I Sergio Martinis postapokalyptiska B-klassiker ligger civilisationen i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Världen har delats i två läger – på ena sidan de onda och hänsynslösa Euraks, på den andra den rebelliska Federationen. Ryktet om att ruinerna i Eurak-kontrollerade New York ruvar på världens enda fertila kvinna resulterar i att prisjägaren och Snake Plissken-kopian Parsifal (Michael Sopkiw) skickas dit för att hitta henne och rädda mänsklighetens fortsatta existens. Skamlöst underhållande Flykten från New York lågbudget-rip off, inspelad i en förort till Rom.
Vågen (2015)
Välgjort, spännande drama som blev en jättesuccé i Norge. (Landets första katastroffilm sågs av var sjätte norrman). Handlingen kretsar kring geologen Kristian (Kristoffer Joner) som råkar illa ut när fjällmassivet Åkerneset rasar samman och orsakar en 85 meter hög tsunamivåg i Geirangerfjorden. Mäktiga effekter och trovärdiga skådespelarinsatser.
Det som gör filmen riktigt otäck är att händelseförloppet kommer att inträffa en dag. Det finns en spricka i massivet som växer för varje år och en dag kommer ett enormt stenblock att falla ned i fjorden och skapa samma jättevåg som i filmen. Katastrofen är oundviklig, men nu vet invånarna i Geiranger hur det kommer att se ut och kan förhoppningsvis förbereda sig lite bättre.
I Am Omega (2007)
Platsen är Los Angeles efter domedagen. Ett virus har förvandlat de överlevande till kannibalistiska zombier. Renchard (Mark Dacascos) tillbringar sin tid med att slåss mot mutanterna och försöka hitta ett botemedel mot smittan. En dag får han sällskap av Brianna (Jennifer Lee Wiggins) som letar efter ett kollektiv överlevande, Antioch kallat.
Renchard nobbar hennes bön om att hjälpa henne hitta lägret eftersom han har placerat ut tidsinställda bomber över hela stan. Två män, som påstår att de kommer från Antioch, dyker upp och hävdar att Briannas blod innehåller antiviruset som kan rädda världen. Männen tvingar Renchard att leda dem och Brianna till lägret, men klockan tickar. Snart smäller bomberna och mutanterna är ständigt på språng.
B-filmsfabriken The Asylum har blivit berömda för att släppa lågbudget-rip offs av påkostade storfilmer direkt-till-video strax innan Hollywoodoriginalet får premiär. Snakes on a Train, Transmorphers och The Da Vinci Treasure är redan smått klassiska. Och det var likadant med I Am Omega – en högst inofficiell, men kul filmatisering av Richard Mathesons bok I Am Legend som Asylum släppte en månad innan storfilmen med samma namn (med Will Smith) gick upp på biograferna.
Aftermath (2014)
Tredje världskriget rasar för fullt och kärnvapnen håller på att förinta världen. Läkaren Hunter (C.J. Thomason) har tillsammans med åtta andra överlevande räddat sig undan katastrofen i en källare under boningshuset på en gård i Texas. Skräckslagna, sjuka och utmattade inväntar de besked från myndigheterna via radion om hur – och om – de kommer att bli räddade. Stämningen i gruppen blir snart plågsamt ansträngd. Klaustrofobin och de panikslagna, radioaktivsmittade och döende flyktingar som försöker ta sig in skapar ännu mer oro och frustration.
Välspelat och realistiskt olustigt med en krypande, olycksbådande atmosfär. Här finns ingen typisk Hollywoodhjälte som har svar på allt och hurtfriskt tar tag i situationen, tvärtom. Ingen av de överlevande vet vad de ska göra. Den ångest, handlingsförlamning och förvirring som skildras känns befriande genuin och gör Aftermath till en riktig liten pärla i genren.
The Last Warrior (2001)
En jordbävning som prickat in 9,5 på Richterskalan frigör Kalifornien från resten av landet och förvandlar delstaten till en ö. Chockade försöker de överlevande få ordning på tillvaron igen under ledning av flygvapenkaptenen Nick (Dolph Lundgren) och andra militärer. Man har upprättat basläger på ett gammalt militärt skrotupplag, så det råder ingen brist på vapen. Mat, vatten och bensin är det sämre ställt med, så det får man ge sig ut och leta efter, samtidigt som de plågas av ett virus som får huden att koka. Dessutom orsakar bråk mellan olika militära förgreningar nya konflikter och Nicks förband, The Last Patrol (som filmen också heter) tar sig an uppgiften att bringa ordning i kaoset.
Lättsmält och lättglömd, direkt-till-video-lågbudget-action, inspelad på en månad i den israeliska turistorten Eilat.
Melancholia (2011)
En grupp människor samlas på ett slott för en bröllopsfest i detta makalöst välgjorda kammarspel i två delar som skildrar hur främst två systrar hanterar insikten av att den jättelika, blåa planeten Melancholia är på väg att kollidera med jorden och samtidigt orsaka världens undergång.
Stillsamt, originellt, gripande och oändligt vackert med briljanta skådespelarinsatser av bland andra Kirsten Dunst, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt och Charlotte Gainsburg, finstämt och känslosamt regisserat av Lars von Trier som också själv skrivit manuset.
Helvetespassagen (1977)
Här möter vi en grupp överlevande militärer, bland dem löjtnant Tanner (Jan-Michael Vincent) och major Denton (George Peppard), som flyr kaoset efter Tredje världskriget. Med ett specialbyggt monsterfordon (”The Landmaster”) kör de tvärs över den ödelagda amerikanska kontinenten för att hitta andra överlevande. Men efter kärnvapenkriget med Sovjetunionen har jorden hamnat ur kurs, och planeten plågas av våldsamma stormar under en ständigt norrskensflammande himmel. Det radioaktiva nedfallet har också skapat jätteskorpioner, superkackerlackor och andra mutanter i naturen.
Inspelningarna var problemfyllda och premiären blev uppskjuten. Det krävdes nästan ett års efterbearbetning för att få till specialeffekterna. Filmbolaget Fox, som hade två sci fi-filmer på gång samma år, var förtvivlade. Helvetespassagen (Damnation Alley) var den man hade satsat mest pengar på och hade störst förhoppningar om. Det blev istället bolagets andra film, den mindre satsningen Stjärnornas krig, som överraskande blev en jättesuccé. Den påkostade Helevetespassagen – regisserad av Jack Smight (Katastroflarm, 1975) – klipptes om i panik och mot regissörens vilja och blev en storslagen flopp. Men här finns ändå en klassisk 50-tals genrecharm som fängslar och gör filmen till en sevärd kultrulle.
This is the End (2013)
Skådespelaren James Franco har köpt nytt hus och bjudit in sina polare Seth Rogen, Jonah Hill, Jay Baruchel, Danny McBride och Craig Robinson till en inflyttningsfest. Festen skakas av en jordbävning med en rad efterföljande, mystiska händelser som Jay påstår vara den i Bibeln förutspådda undergången. Ingen tror honom förrän det är försent.
Spretig, bisarr och märklig, rätt misslyckad mix av komedi, skräck och Sci-fi där skådisarna spelar skruvade versioner av sig själva.
På stranden (1959)
Tvåfaldigt Oscarnominerad rulle, baserad på Nevil Shutes roman med samma namn. (Författaren var dock inte speciellt imponerad över filmatiseringen vars regissör, Stanley Kramer, tog sig en hel del konstnärliga friheter och ändrade på originalstoryn.)
Handlingen utspelar sig 1964, främst i Australien, och skildrar efterdyningarna av ett globalt kärnvapenkrig. Världen ligger i spillror och det radioaktiva nedfallet håller på att ta död på allt levande på jorden. Kapten Towers (Gregory Peck) har förlorat fru och barn under kriget och är nu desillusionerad befälhavare på den amerikanska atomubåten USS Sawfish som numera seglar under australisk flagg. Towers blir uppvaktad av den alkoholiserade Moira (Ava Gardner), men skickas till USA för att undersöka mystiska morsesignaler. Ombord på ubåten finns även forskaren Osborn (Fred Astaire) och löjtnant Holmes (Anthony Perkins) tillsammans sin fru (Donna Anderson) och nyfödda dotter.
Storstilat, men stramt realistiskt, ödesmättat och emotionellt laddat drama med ett för Hollywood sällsynt överraskande svart och olycksaligt slut. (Den australiska remaken, gjord för teve 2000, håller inte alls samma klass.)
Pandora (2016)
Jae-Hyeok (Kim Nam-Gil) jobbar på ett kärnkraftverk i en sydkoreansk stad. Kollegan Pyung-Sub (Jung Jin-Young) är bekymrad över att myndigheterna slarvar med underhållet, men ingen tar hans oro på allvar. När en jordbävning ödelägger kraftverket sprider sig paniken över landet. Jae-Hyeok och hans hjältemodiga kollegor återvänder till anläggningen för att förhindra en härdsmälta.
Vi vet redan att sydkoreanerna är skickliga på att göra film och gång efter annan har de också bevisat att de behärskar alla genrer – och många gånger dessutom bättre än Hollywood. Katastroffilmer är inget undantag. Skillnaden är att koreanerna inte bara förlitar sig på yta, karikatyrer och imponerande visuella effekter, utan också vågar ge persongalleriet utrymme att utvecklas till karaktärer med själ, djup och hjärta som verkligen berör oss som åskådare. Känslostarkt och mycket sevärt.