På 80-talet var klassiska Saga på Vesterbro i Köpenhamn en biograf som ruvade på våldsam biomagi när den var som allra mest färgsprakande, uppkäftig och förbjuden.
Blunda och föreställ dig att du står mitt i myllret på centralstationen i Köpenhamn – på klassiska Hovedbanegården. Du känner draget från de råkalla vindarna som tjuter kring träbjälkarna högt under taket.
Lyssna på ljudet av duvorna som nervöst flaxar runt benen, knastriga högtalarutrop, skränet från ilskna fyllon som driver runt i kylan härinne och på resenärernas stressade fotsteg som ekar mot det hårda stengolvet.
Öppna ögonen och tänk dig att det är tidigt 80-tal – och att det är dags att utmana stan som författaren Frank Heller en gång kallade för ”språngbrädan till kontinenten”. Det var också alltid här, på Hovedbanegården, som alla irrfärderna runt Europa under det vilda 80-talet för egen del började och slutade.
Som vanligt går vi mot strömmen och vänder ryggen till Rådhusplatsen och de välstädade turistfällorna med Soft-is, wienerbröd och ”hygge” på Strøget. Istället tar vi sikte på det ”farliga” Köpenhamn – det slitna Vesterbro är stadens ruffigaste, men också mest levande stadsdel. Det är också här som stadens mest spännande biografer en gång låg – och som visade allt som den svenska censuren klippte sönder och totalförbjöd.
Modelljärnvägståg och en touch av främmande läppar
Vi brukade ta vägen till Vesterbro via den nerpissade, rökdimmiga och klibbiga trappan på Hovedbanegårdens utgång till Rentlowsgade som alltid stank av hasch, pilsner, svett, spyor och rengöringsmedel.
Men först gör vi som när vi var barn och stannar till vid den inglasade, underbara modelljärnvägen i den övre hallen. Vi stoppar en tvåkrona i myntfacket och drömmer oss bort en stund medan tågen rasslar runt bland idylliska danska småstäder och snöklädda alptoppar i miniatyr.
En gammal trött alkis i luggsliten rock och pissfläckiga byxor hejdar sig på svajande ostadiga ben för ett ögonblick vid montern. Han följer också modelltågens snirklande med simmiga ögon. Det skitiga skägget spricker upp i ett förtrollat, skevt litet leende som förtvinar i samma stund som han inser att närmare än så här kommer han aldrig drömmen om att själv få resa långt, långt bort till en varmare, vänligare och bättre plats.
I den skumt upplysta trappan på väg ut trängs vi med ångestladdade, härjade gestalter som med stirrig blick och darriga, såriga händer precis skjutit i sig dagens första ”Speedball”. I vestibulen spelas klassisk musik och volymen är så hög att det ekar mellan de nerklottrade väggarna.
Musiken går i en ändlös slinga, dygnet runt, för att störa alla dessa sköra, vinddrivna existenser som häckar innanför portarna när regnet och kylan kryper in under skinnet på dem. Det påstods att vissa frekvenser plockats bort, så att de allra högsta tonerna sprack. Tanken var att oljudet skulle driva bort de tandlösa uteliggarna och de vilsna, neurotiska knarkarna, som blev gapiga och grälsjuka när de höll på att tända av, bort från ”värmestugan”, och tillbaka ut på gatan.
Från den cigarrosande garderoben en trappa ned i vestibulen hörs vemodig jazz. Det var där nere Chet Bakers The Touch of Your Lips dånade framme vid disken och där jag brukade låsa in tågluffarryggsäcken i en av förvaringsboxarna. Antingen i väntan på ett tåg söderut eller i fåfänga försök att förhala den oundvikliga sista resan med Helsingörståget hem och istället stjäla ytterligare några timmars livsbejakande Köpenhamnsvandringar.
Bruce Lee, ninjastjärnor och en Saga med zombies och kannibaler
Vi söker oss västerut på Istedgade och kvarteren med alla gamla sjaskiga barer, slitna kaféer, skumma lopphotell, bordeller, rökiga biljardsalonger, porrbutiker, och nerspydda bargolv. På de sunkiga sidogatorna doftar det hasch, grillad kyckling, pizza, shawarma, curry och vitlök.
Vi passerar under skenet från de skrikiga neonskyltarna på Kakadu, Comet Bar och Spunk och kryssar fram mellan knarkare, ficktjuvar, langare, hälare, fyllon och prostituerade och andra trasiga människor i marginalen, mitt i det som den legendariske Köpenhamnsförfattaren Dan Turèll kallade ”Distriktet” innan vi letar oss ut i trafikdånet på den brusande Vesterbrogade.
Här, på nr 25, vägg i vägg med nattöppna kebabsyltor, porrbiografen Studio Bio, Scientologernas samlingslokal och Chr. Steinbachs Boghandel där vi köpte Hongkong-importerade Bruce Lee-tidningar, ninjastjärnor och nunchakus, låg biografen Saga.
Den stora neonskylten på taket syntes ända uppe från Rådhusplatsen. Den gigantiska halvnakna blondinen på Studio Bios gråblå fasad var också ett klassiskt riktmärke i kvarteret.
Tillsammans med City-Bio (se HemmaBio 11/2007), som bara låg ett stenkast ner på gatan, ruvade Saga på dansk biomagi när den var som allra mest färgsprakande, uppkäftig och förbjuden.
Kravaller, slagsmål och rökbomber i salongen
Saga slog upp portarna 1941, då var den Köpenhamns finaste premiärbiograf och hade Nordens största filmduk. Den mätte för sin tid imponerande 9 x 7,5 meter. Biografen var med sina 1 513 platser stans tredje största.
1956 renoverade man salongen och byggde till en balkong. Det gjorde att antalet biostolar ökades till 2 074 och biografen blev därmed också Nordens största. Samtidigt byttes även den gamla filmduken ut mot en 18 meter bred och 7 meter hög Cinemascope-duk.
I maj 1969 fick John Waynes kontroversiella Vietnamdrama De gröna baskrarna Danmarkspremiär på Saga. Demonstranter rök ihop på gatan utanför biografen och kravallpolisen fick rycka ut. Det blev också slagsmål inne i salongen och vid ett tillfälle kastade någon in en rökbomb.
Efter fyra dagars våldsamma protester plockade ledningen för Saga bort filmen. Det dröjde sedan tio år innan den visades på danska biografer igen – men då var det ingen som ens höjde på ögonbrynen.
Blodiga häcksaxar och dödskallar i plast
I början av 70-talet öppnades flera nya multibiografer uppe runt Rådhusplatsen och köpenhamnarna började svika Saga. 1979 fick Saga en ny ägare som byggde om biografen som då fick tre salonger, varav den största hade 1 282 platser.
I Sagas murriga, mörka och skamfilat inrökta salonger kunde vad som helst hända. På helgerna levde ungdomsgäng rövare och bråkade med fyllon, knarkare, luffare, prostituerade och andra kantstötta, förlorade skuggfigurer som använde biografen som sovhärbärge. På toaletterna en trappa ned var det ofta bråk och slagsmål. I trappan försökte langarna sälja på oss knark, stulna armbandsklockor, fejkade guldhalsband och annat krimskrams.
Skyltningen på Saga var ofta makabert fantasifull– och inte sällan rätt provokativ. I foajéns skyltfönster, som sträckte sig längs med gången upp till salongerna, nålade man alltid upp de blodigaste och snaskigaste bilderna ur filmerna.
Inför premiären av The Burning hade man dränkt en enorm häcksax i rödfärg och hängt upp den i ett av skyltfönstren. När Cannibal Holocaust rullade på Saga var det, förstås, dekorerat med plastdödskallar och skelettdelar.
Jag funderade ofta på vem som var ansvarig för den färgstarka skyltningen. Jag kan inte tänka mig att det var de bistra, kedjerökande gamla tanterna i biljett- och godisluckorna, men vem vet …
Porr, pop och rock n´ roll
Saga hamnade på dekis och 1983 förvandlades till en renodlad porrbio. I juni 1985 gav ägarna upp och slutade helt att visa film. Istället förvandlades den stora salongen till en konsertlokal som höll Saga vid liv fram till våren 1992. Här uppträdde bland andra Nils Lofgren, R.E.M., Kraftwerk, The Pogues, Morrissey, Frankie Goes to Hollywood och Sugarcubes med Björk.
De två mindre salongerna övertogs av porrbiografen Studio Bio vägg i vägg som fick en ingång genom en nybyggd liten korridor. I november 1989 övergav porrbion de två Saga-salongerna och fortsatte visa film i sina egna lokaler fram till 1991 då man helt lade ned verksamheten.
Trots protester revs hela kvarteret med Studio Bio och Saga (och City-Bio med för den delen) sommaren 1997. Men filmerna från Sagas våldsamma och blodtörstiga gyllene era lever fortfarande kvar …