Teknik hemmabioskolan

Det där med kablar…

Vi film- och musikintresserade har många olika saker att förhålla oss till i vår jakt på visuell och ljudlig stimulans.

Annons:

Av Ludwig Swanberg

Vi är oftast eniga om att det är bra att sitta skönt, och att en tydlig och tillräckligt stor bild ger en härligare upplevelse. Men sen är det inte lika självklart längre...

Våra anläggningar ska gärna låta så kraftfullt och oansträngt att vi inte ens tänker på ljudkvalitet när vi tittar på film och hör på musik. Vi ska bara transporteras in i den bild- eller ljudvärld vi valt att aktivera. Tryck PLAY och far iväg, bara!

Så långt är vi alltså eniga. Bra bild- och ljudkälla, bra förstärkare och högtalare, bra TV eller projektor och ett trivsamt rum med sköna stolar eller soffor. Check. Men... det där med att snöra ihop allting då – hur mycket energi och ekonomi är det vettigt att lägga på det egentligen?
Och där går vi ofta helt skilda vägar, vi som var så eniga nyss. Utifrån mina personliga erfarenheter och slutsatser kommer här en sammanställning om vad kablar är, vad man kan förvänta sig från olika konstruktioner, och någon slags rekommendation om hur det är vettigt att gå tillväga när man ska binda ihop 'et.

Vi börjar nästan från början...
Många blir arga om vi pratar ström redan i inledningen, så vi sparar det lite och kikar istället på ljud- och bildkällan och vad vi kan göra utifrån den. En aktuell sådan idag är till exempel en Blu-ray-spelare med digitala och analoga in- och utgångar. Du som ogillar fysiska skivor kan välja att använda den som film- och musikuppspelare via det gränssnitt som erbjuds av många spelare idag.
Ta en titt på baksidan. Vad hittar du där? Oftast en hel rad med möjligheter. En nätbrunn, och ofta en Ethernet-ingång och lite USB-ingångar för till exempel trådlöst nätverk eller avspelning av externa filer på en USB-sticka. OK på det. Vi tittar vidare.

Digitalutgångar hittar vi minst ett par stycken. Vad gäller där? Generellt gäller att vi hellre bör använda någon av de elektriska överföringarna än den vanliga optiska Toslink-överföringen, men det finns undantag. Den elektriska digitalsignalen består av frekvenser som går långt över de analoga signalerna, och det ställer särskilda krav på både kabel och kontakter. En digitalkabel bör vara väl skärmad, för att inte störa grannarna och för att inte ta in störningar utifrån. Blixtsnabb högfrekvensöverföring är också beroende av jämnhet i konstruktionen och en terminering som inte avviker för mycket från hur ledaren ser ut. Därför kan du hitta BNC-kontakter på en del bättre apparater. Kontakten är utformad som en bajonetthylsa som fungerar som en direkt förlängning av koaxialkabelns geometri. Ledarstiftet är tunt och klarar höga frekvenser.
Många menar att man helst bör crimpa (klämma) på kontakterna med en crimptång. Materialen i ledare och kontakt förenas då i en gastät terminering, och inga inbromsande tenn-pölar introduceras i signalvägen.
En S/PDIF digitalkabel bör heller inte vara för kort. Längder på under 75 cm presterar inte lika felfritt som lite längre längder. Det har med våglängder och reflektioner att göra, men vi går inte djupare in på det i den här artikeln.

Balanserat brukar vara bra om det görs på rätt sätt. Har du en XLR-kontakt på baksidan av din spelare, och en på din processor, gör du klokt i att använda dessa. De har högre signalstyrka och större motståndskraft mot störningar. Standarden heter AES/EBU.
En bra kontakt för en elektrisk digitalsignal bör alltså vara utformad med så lite material som möjligt i kontaktstiften, och ha bra ledningsförmåga och låg resonans. Allt för att bibehålla de ömtåliga högsta frekvenserna. Då låter det bättre! En rangordning kan se ut så här: 1) AES/EBU, 2) BNC (S/PDIF), 3) RCA (S/PDIF), 4) Optisk (toslink). Har du din information på hårddisk kan även USB och CAT-kablar räknas in bland digitalkablarna om man ska vara nogräknad. HDMI är det definitivt, och undviker vi att packa för tjockt fungerar den utmärkt...

Hur Då Menar Ingenjörn...?
Tittar vi vidare på apparatens baksida hittar vi snart HDMI chassihonor. En eller flera. Kontakten är utformad för att kunna överföra en hel massa information i en enda kabel. Det är dess styrka, men också dess svaghet. För bild ersätter den den tidigare DVI (Digital Video Interface)-kontakten, som rent mekaniskt var flera klasser bättre. Kontaktstiften hos en HDMI-kabel är tunna, och ledarna likaså, för att klara av att skicka vidare riktigt höga frekvenser. I många fall bökar man ihop ljud och bild i samma överföring, och då börjar de obönhörligen att bråka med varandra. Bekvämt – visst – men inte optimalt. Flera apparattillverkare har därför börjat erbjuda dubbla HDMI-utgångar, så att du ska kunna välja att skicka bildinformation i den ena, och ljudet i den andra.

Kejsarens gamla kläder
Många av dagens hemmabioförstärkare tar gärna emot en obefläckad digitalsignal via HDMI, och flaggar i displayen att de just fått in en ljudsignal i DTS HD Master 7.1, till exempel. Idag tillverkas dock mänga lättviktiga "finessmaskiner", som på papperet lovar finfin ljudkvalitet, men som saknar både pondus, dynamik och ljudkvalitet när det är dags att bekänna färg. Därför kan du lätt hamna i en situation där du sitter och saknar "gamla Bettan" om du köper en alltför enkel förstärkare till film- och musikrummet.
Lösningen då är att sätta tillbaka Bettan igen. Ofta väger den gamla förstärkaren dubbelt så mycket, och här finns också förklaringen till den högre ljudkvaliteten hos Bettan. Ett stabilare bygge med rejäl nätdel låter bättre än kostnadseffektiva finessmaskiner. Varje dag i veckan. Hur gör du då då? Jo, du kopplar HDMI-kabeln till din bildgivare (TV eller projektor) och införskaffar ett set likadana analoga signalkablar till analogutgångarna på din ljud- och bildspelare. 5.1 betyder tre par kablar. 7.1 betyder fyra par kablar. Använd likadana kablar. Resultatet är häpnadsväckande. Bettan har fått en Total Makeover och låter bättre än någonsin. Se där – en genväg till framtiden!
I rättvisans namn måste jag nämna att det absolut finns bra hemmabioförstärkare på marknaden idag också. Mycket bra till och med. Med bra chassi och rejäl nätdel. Men de kostar fortfarande en rejäl slant. Mitt råd är att glömma de maskiner som ramlar av hyllan när du råkar nysa, och använda din gamla maskin till dess att du har råd med en ordentlig välbyggd välljudande ersättare. Oavsett vad det står i jubel-annonserna.

Analoga signalkablar har vi fortfarande stor nytta av. De tillverkas i obalanserad eller balanserad form. En intressant tendens är att engelsmän verkar föredra obalanserad koppling och amerikaner balanserad. Engelsmän gillar att vippa med filttofflorna i takt med musiken, och amerikaner föredrar att luta sig tillbaka i en vräkig fåtölj. –Vadå fördomar?
Om vi följer den iakttagelsen kan vi generalisera lite till och påstå att obalanserad koppling i många fall kan ge en lite piggare återgivning och balanserad kan förefalla lite mindre nervöst och därigenom ge en lugnare återgivning. Pratar du fort och har många starka åsikter att förmedla kanske du gillar obalanserat bättre. Är du mer reflekterande och fåordig kanske du föredrar balanserat. Notera att balanserad koppling ger en nivåhöjning med 6 dB, så ska du jämföra de två standarderna får du justera med volymkontrollen. Annars vinner balanserat på knockout i första ronden.

I en hemmabiomiljö är det oftast mest praktiskt med skärmade signalkablar. Dels hamnar de gärna bredvid varandra, och dels har de andra motorvägar med digitalsignaler och strömmatningar i sin närhet. Om du vill snygga till det lite kan du göra en ytterst lätt tvinning av varje kabelpar, och sedan hålla ihop flätorna lite löst till en analog motorväg och en digital. Plastnäten som skyddar dina Tax Free-flaskor när du är ute och reser kan vara bra som sammanhållare här!

Strömlåda med mos
Om vi ändå ska våga oss på att prata om strömkablar, så kan vi helt utan religiösa inslag konstatera att dina apparater låter bättre om nätdelarna får arbeta med inkommande ström som i möjligaste mån är fri från störningar och strömspikar. Allra bäst strömkvalitet brukar vi hitta i inkommande huvudjacket i bostaden. Vägen från elverket över till vår bostad är ofta svår att göra något åt, men faktum är att de kablar som valts för ändmålet ofta är av god kvalitet, och dimensionerade för att kunna leverera stora mängder ström under mer än hundra år. Det finns regler för vad som får användas här, och de har inte författats på en kafferast. Åtminstone inte på våra breddgrader.
Det är när vi fått in strömmen i huset vi själva kan vara med och påverka strömkvaliteten fram till våra apparater. Vill du optimera dina chanser kan du se till att låta en certifierad elektriker installera en egen fas i proppskåpet, som enbart leder fram till ditt huvudjack bakom anläggningen. En bra installationskabel och en välgjord väggkontakt bibehåller kvaliteten bättre än billiga standardgrejer. Se till att skaffa en bra nätlist UTAN STRÖMBRYTARE och ta även reda på vilket stift som är fas och vilket som är nolla på nätbrunnen på dina apparater. Ibland kan du känna med baksidan av fingret längs med apparatens front. Fel fas på strömmen får dina små mikrohår att resa sig, rätt fas får dem att ligga stilla. Koppla allt analogt på de första platserna i listen, och de digitala därefter.
Men – varför det!!!?

Därför!
Precis som högtalarkablarna ordnade ett kretslopp mellan förstärkaren och högtalaren så existerar ett elektriskt kretslopp mellan dina apparater. Högfrekventa apparater och mindre genomarbetade nätdelar kan lämna ifrån sig en hel massa skräp tillbaka ut ur apparaten efter att ha tuggat i sig den ström de behövde för att utföra sin uppgift. Koppla in en hårtork på nätlisten till anläggningen och sätt igång den, så ska du få höra. Du behöver inte gå särskilt nära förstärkaren för att höra att den står och knorrar högljutt över den nya grannen. Hoppar jämfota med knutna nävar, rentav. Stäng av hårtorken igen. Lugnet i kvarteret återuppstår omedelbart. Ett bevis på att strömkvalitet gör skillnad. Digitala apparater tenderar att skita ur sig elakare restprodukter än analoga. Därav kopplingsordningen analogt->digitalt.

Materialet i ledarna påverkar också, eftersom olika material har olika elektriska egenskaper. Koppar är överlägset vanligast, men silver och kolfiber förekommer som ledarmaterial. Guld kan också förekomma, men det är nog inte ljudkvaliteten som är viktigast i de konstruktionerna. Ytterligare olika beteende får man hos ledare som är konstruerade av en eller flera separat isolerade solida ledare, jämfört med många tunna ledare som ligger hoptvinnade till en gemensam tjockare ledare.
Isolationsmaterialet påverkar också kabelns förmåga att förmedla signaler. I en idealisk värld skulle vi välja att koppla ihop våra anläggningar med helt nakna kablar, direktlödda från apparat till apparat. Det är dock inte särskilt praktiskt, som sagt. Därför konstruerar tillverkarna kablar där isolationsmaterialet har så liten påverkan på resultatet som möjligt.
En tillverkare väljer att låta ledarna husera i en egen tunnel, med en tvinnad distans i teflon runt kabeln som håller tunnelns väggar borta från själva ledaren.
En annan låter ett batteri mätta isolationsmaterialet för att det ska bete sig så jämnt som möjligt och därigenom inte påverka ljudet beroende på om du spelar ofta eller sällan.
En tredje väljer att titta på gamla telefonledningar och härma flätningsstrukturen hos dessa för att åstadkomma viss skärmning utan att faktiskt använda en yttre skärm.
En fjärde fokuserar på att analysera hur olika sorts apparater interagerar med varandra och med högtalare, och tillsätter sedan elektriska komponenter i ett påhängs-nätverk som avsiktligt friserar puls- och frekvenssvaret i musiksignalen.
En femte menar att endast naturmaterial göre sig besvär i en kabelkonstruktion, och reducerar därför mängden plast eller metall till ett absolut minimum i konstruktionerna. Kontakterna utförs istället i trä!

Kontakt sökes
Bra kablar bör ha bra kontakter. En för enkel eller dåligt utförd kontakt tar bort de bra ledaregenskaperna hos en välgjord kabel. Bra kontakter ska dels klara av att kopplas i och ur apparater flera hundra gånger utan att deformeras, och dels vara utformade för att utgöra en så liten tröskel för signalen som möjligt. Det är en balansgång, och resultatet varierar kraftigt från olika tillverkare. Ser du till exempel en stor skinande klump till polskruv på ett par högtalare, kan du slutleda dig till att den tillverkaren satsat på att ge ett rejält och tillförlitligt intryck. Har du otur är klumpen utförd i nickel eller liknande, och sedan guldpläterad. Det betyder tvärnit för signalen, och sämre ljud som omedelbar följd. Byt ut kontakterna till ett par erkänt välgjorda i bra material, så låter det genast bättre. Samma sak gäller på kablar. För mycket material i kontakten är aldrig bra. Det ser kanske lyxigt eller påkostat ut, men kablar är till för öronen. Inte för ögonen.

Vajern i lådan
Innanför kontakterna på högtalaren finns en ansenlig sammanlagd längd kabel, och en rad komponenter i delningsfiltret. Ett generellt råd är att bromsa uppgraderings-ivern och låta högtalaren vara oförändrad inuti. Konstruktören ser kabeln som en del av filtret, och har oftast lyssnat och mätt sig fram till slutresultatet med kabeln som en ingående parameter i konstruktionen. Stöka med det på egen risk. Oftast blir det bara sämre. Detsamma gäller för övrigt komponenterna i filtret. Många hemmapulare har roddat bort sig i ren och skär uppgraderings-iver. Och magin försvann med badvattnet.

Inuti apparaterna finner du ofta en del kablar också. Inte så mycket i ljudkällor och processorer, kanske, men i förstärkare brukar det finnas några decimeter kabel. I välgjorda apparater är kabeln som används internt noggrant vald efter ändamålet. Den ska dels tåla värme, och dels hålla sig på plats och fungera optimalt under många långa år av intensivt arbete. Mitt generella råd är att låta kablarna vara inuti apparaterna också. Billiga eller dåliga polskruvar kan man med fördel byta ut, dock. Om man har kunskapen, vill säga.

Hur mycket...?
Nu kommer avsnittet där vi förmodligen börjar kivas på allvar. Nyss var vi ju glada ambassadörer för samma intresse, och så kommer jag här och påstår att det är skillnad på kablar, och att det kan vara motiverat att köpa lite bättre kablar än de gamla lakritssnören som tidigare brukade följa med vid apparatköpet. För det är precis det jag kommer att påstå här...

Try it, you'll like it
Många vägar finns för den som vill trampa stigen fram till Audio & Video-Nirvana. Jag har själv besökt tillräckligt många internationellt erkända apparat- och högtalarkonstruktörer för att ett stort antal gånger hinna ställa frågan:
"– Anser du att de kablar du kopplar till din apparat har någon märkbar påverkan på slutresultatet?"
Varje gång har jag fått samma svar. Oavsett om jag talat med en högtalarkonstruktör eller en elektronikingenjör har jag bemötts med samma ansiktsuttryck. Ett närmast stött uttryck i blicken, och ett påföljande granskande av mig som frågeställare. Och sedan svaret: "– Ja men självklart. Alla elektriska parametrar i kretsen har påverkan för hur det låter i slutänden."
"– Även strömkvaliteten?"
"– Yes, of course."

Vi måste respektera att alla har olika förutsättningar att få till sin drömanläggning där hemma. Det är inte heller alltid dyrast är bäst. Det förekommer en hel del utropare av förträffligheten i den senaste landvinningen eller uppfinningen ute på marknaden, och en förfärande stor del har prytt sina budskap med prislappar i fantasiljon-klassen. Anledningen är att det finns köpare som är villiga att betala nästan vad som helst för att "uppgradera" anläggningen där hemma. Jag har personligen svårt att respektera detta, men varje enskild person har ju eget ansvar för sin ekonomi.
Nästan lika svårt har jag att respektera de som hårdnackat påstår att allt som har med kablar att göra är lögn och förbannad dikt, särskilt så länge det finns en prislapp på kabeln. "Det går lika bra med selleri-falangen" uttrycker sig gärna aggressivt och nedsättande om alla som utforskar sina anläggningars potential genom att låna hem eller köpa bättre kablar. Till den falangen skulle jag vilja vädja om lite större öppenhet och nyfikenhet. Det blir roligare då! Jag menar inte att alla måste köpa dyra kablar och sedan dansa ringdans tillsammans, men att vi måste respektera att en stor del av oss försöker bibehålla lusten och nyfikenheten inför ljud- och bildintresset och är redo att pröva oss fram och till och med betala pengar för det när det behövs. Det här är alltså mina personliga åsikter, och de baseras på mina egna erfarenheter under de drygt trettio år jag arbetat med ljudåtergivning.

Vilken nivå du själv väljer beror förstås på vilka resurser och prioriteringar du har. Mina patentråd kan du dock få gratis:
1) Håll en jämn kvalitetsnivå genom hela systemet.
2) Använd kablar med samma konstruktion och material i hela systemet.
3) Kolla fasen – det är gratis.
4) Snåla inte på kablarna till bakkanalerna. De låter bäst om de har bra kablar också.


S/PDIF betyder Sony/Philips Digital Interface, och vittnar om en överenskommelse mellan de två (på den tiden) stora elektroniktillverkarna om hur en digital överföring mellan två apparater ska gå till. Man enades om 75 Ohms överföringsimpedans och ett par olika kontakter som lämpliga för uppgiften.
AES/EBU betyder Audio Engineering Society/European Broadcasting Union, och vittnar också om en överenskommelse. Den här gången mellan USA och Europa, som enades om en balanserad överföringsstandard för digitalsignaler. Den har reviderats ett par gånger, men bygger i grunden på att sända och ta emot en tvåkanals PCM-signal (pulskodsmodulation) via ett XLR-interface (jord-left-right). Överföringsimpedansen är 110 Ohm.
AT&T är benämningen på en optisk standard som överträffar Toslink i bredbandighet och precision. Den användes mer under åttio- och nittiotalet, och lever idag lite i skymundan i hemmabiosammanhang, med några få undantag. Förkortningen står för American Telephone and Telegraph Company.



Signalkablar har till uppgift att leda en positiv elektrisk signal och en negativ dito vidare till nästa apparat. Den sändande apparaten puttar ut en signal via sin utgång och använder sig av materialet i ledaren för att vidarebefordra den till mottagaren. En tydlig analogi (ha!) är ställningen med stålkulor upphängda i fiskelina. För den bakersta kulan bakåt och släpp. Oavsett om du har fem eller femtio stålkulor på rad kommer rörelseenergin att vidarebefordras genom materialet i alla kulorna och uppvisa en nästintill lika kraftfull rörelse hos den sista kulan, som ger sig iväg framåt. Vi har sänt en signal. Apparaterna gör precis likadant. Materialet i kabeln används som rörelseförmedlare.


Högtalarkablar har egentligen en liknande uppgift som signalkablarna. Slutsteget i din förstärkare skickar ut en strömpuls via plusterminalen. Den skickas vidare till plusterminalen på din högtalare och in via delningsfiltret till ditt högtalarelement, som reagerar blixtsnabbt genom att åka framåt. Precis som stålkulan alltså. Tillbakarörelsen som uppstår när elementet vänder och åker bakåt istället genererar en minussignal som tar sig tillbaka till din förstärkare via minusledaren i kabeln. Vi har alltså ett elektriskt kretslopp till varje högtalare när vi spelar upp filmljud eller musik. Fram och tillbaka.
Vill du testa vilken som är pluspol på ett par högtalare med fast monterad kabel tar du bara ett 1,5-voltsbatteri och håller det mot kabeländarna. När elementet svarar med en utåtrörelse har du hittat plusledaren. Helt ofarligt!
Det finns många förstärkarkonstruktörer med hög självaktning ute i världen. De flesta siktar på att konstruera en signalförstärkande krets som bara fungerar som ett förstoringsglas för signalen. Alla frekvenser ska förstärkas lika mycket, och i samma hastighet. Kretsen avslutas med högtalarkabeln och högtalarelementets respons. Och här kan du vara med och påverka slutresultatet. Väljer du en högtalarkabel med begränsad ledararea kommer du att strypa energiflödet som behövs för de stora konutslagen som ger de allra lägsta frekvenserna. Väljer du en kabel med plus och minusledarna separerade med flera centimeter – som ett järnvägsspår ungefär – eller tätt ihoppackade, så kommer du få helt olika induktans i kabeln. Det påverkar kretsen i sin helhet, och ger olika beteende hos förstärkaren och högtalaren.



Terminering är ett kapitel för sig. Varför ska man terminera? Rent krasst är det ju en kompromiss som handlar om att anpassa vår anläggning till verkligheten. I en helt optimal värld kunde vi ju vira ihop en hel anläggning där allting förbinds från punkt till punkt, helt utan onödiga trösklar i form av kontakter. Men då skulle anläggningen bli som ett snöre med ölburkar som knutits fast i kofångaren på det nygifta parets cabriolet. Behöver du flytta på ekipaget, så åker alla burkarna med i en enda skramlande lång orm.
Inte helt praktiskt alltid. Alltså använder vi oss av kontakter. Elektrisk överföring har den egenheten att den ofta genererar ett statiskt energifält, som drar åt sig smuts. Låter du två kontaktytor vara under några månader, kan du ge dig sjutton på att det byggs upp ett lager med signalförsämrande smuts med tiden. Samma sak gäller med material som oxiderar i kontakt med luft. En nyskalad kabelände är helt formidabel som ledare i några dagar. Oxideringsprocessen börjar dock omedelbart, och efter bara några dagar är ledningsförmågan förminskad. Hör du dessutom till dem som inte bor i ett kliniskt dammfritt laboratorium, så landar varje dag obönhörligen en hel hög med dammpartiklar på dina kontakter. Du vet, gamla hudavlagringar och nysningar och stekos och sånt. Kontakter ger oss möjlighet att koppla loss, rengöra, och koppla ihop igen. Praktiskt i längden. Isopropanol och tops är en bra grej, förresten. Finns på apoteket.

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår