Få ämnen i kabel- och högtalarvärlden är så laddade som frågan om bi-wiring, alltså att dra dubbla kablar till dina högtalare. Vi försöker reda ut begreppen.
Av Jonas Bryngelsson
Fakta och faktagranskning: Magnus Fredholm; Stefan Andersson, Jenving Technology, Ingvar Öhman.
Medlyssning: Jonas Olsson, Per Sundell
Bi-wiring ger bättre definition och tydligare ljud. Nej, det skapar fasfel och smetar till ljudbilden. Billigaste uppgraderingen alla kategorier. Satsa på en bra kabel istället för två halvtaskiga.
Fyra olika svar, två positiva och två negativa, på frågan om man ska bi-wira högtalarna eller inte. Men vi tar det från början.
För att överhuvudtaget kunna bi-wira dina högtalare, måste de ha dubbla högtalarterminaler, alltså två par kontakter. Många högtalartillverkare har bara en uppsättning och då har de ju gjort valet enkelt för dig som konsument: du kan helt enkelt inte dra dubbla högtalarkablar utan att bygga om högtalaren. Bland många andra är Dynaudio en av högtalarvärldens mesta motståndare mot dubbla kontaktpar (eller fler: en 3-vägare kan ha tre par kontakter, en 4-vägare fyra par och så vidare, men vi pratar fortsättningsvis för enkelhetens skull om den vanligaste varianten, det vill säga bi-wiring).
Det var grundförutsättningen, nu kommer frågan om det är särskilt vettigt. Grundtanken med bi-wiring är att signalen delas upp för respektive element innan filtret, och därmed blir mer dedikerad sin uppgift (sin specifika frekvens). Höga frekvenser går direkt till filtrets högpassfilter (HP, filtrerar bort under brytfrekvensen, kondensator) och låga frekvenser går direkt till filtrets lågpassdel (LP, filtrerar bort över brytfrekvensen, spole).
Det är förvisso samma signal i de båda ledarparen, men ändå inte, då de enbart drar ström inom det område de kopplas till på högtalaren: Diskant eller bas. Ju mer fullregister en ledare är, ju mer komplex signal måste den hantera och icke-linjära beteenden så som strömhopp, skin-effekt kan uppstå, som sålunda i högre utsträckning undviks vid bi-wiring.
En mer direkt kommunikation med andra ord och enligt förespråkarna minskar man därmed intermodulation elementen emellan, det vill säga dämpar respektive elements inverkan på det andra genom filtret, med någon eller några decibel.
En ytterligare – möjlig – fördel med bi-wiring, är att man kan välja olika typer av kablar för respektive register. Möjligheterna är oändliga, med olika tjocklekar, geometri och material. Det vanligaste är välja samma tillverkare och koncept, men olika tjocklek: tjockare till basen (typiskt runt 4 mm²) och tunnare till diskanten (runt 2 mm²), för att bättre anpassa kabeln till respektive signal. En ytterligare väg är att exempelvis välja tjock 1-ledare till basen (ofta mer dynamiska än flerkardeliga) och flerkardeligt till diskanten (kännetecknas ofta som mjukare och mer följsamma än 1-ledare). Eller olika material, då man högst troligt väljer en tjock kopparkabel till basen och en tunnare silverledare till diskanten, alternativt silverpläterad kopparledare.
Men, att välja olika typer av kablar till respektive register, förstärker också den stora nackdelen som brukar anföras mot bi-wiring: att signalen till respektive element inte är densamma.
Även om man inte använder olika typer av kablar, kommer kabeln kopplad till diskantfiltret att ha ett annat impedanssvar än den som är kopplad till basfiltret (diskantkabeln får ju ökad impedans vid lägre frekvenser medan baskabeln får ökad impedans vid höga frekvenser). Detta ger elementen olika förutsättningar (jämfört med om man använder endast en kabel), vilket enligt belackarna gör att de diskant och bas arbetar mindre homogent tillsammans.
Rent grundläggande kan man också tillägga att det här beror på kabellängden, och vi pratar i de här fallen hellre om kabellängder på 5 meter och mer. Det handlar till syvende och sist om en sluten krets, plus och minus, och grovt förenklat kan man säga att de dubbla högtalarkablarna ersätter de korta blecken som normalt sitter mellan dina dubblerade högtalarkontakter.
Att ersätta dessa i bästa fall guldpläterade kopparbleck med kabel kan bara det vara en väl så stor välljudsuppgradering, men det behöver man ju inte bi-wira för att göra, det räcker med ett par centimeter högtalarkabel och dedikerade såna här så kallade jumpers finns att köpa från de flesta stora kabeltillverkarna.
För att runda av innan provlyssningen tar vid, vill jag gärna påpeka att bi-wiring är den första, klart enklaste och billigaste vägen i en 3-stegsraket. Det andra steget är bi-ampning, där du inte bara dubblerar kablarna utan också förstärkarna. Dessutom med samma möjligheter som med kablarna att välja olika typer av förstärkare för respektive register (även om de flesta för enkelhetens skull använder två stycken av samma förstärkare, vilket säkerställer samma nivå men även karaktär). Tidningens Olle Linder brukade på 90-talet köra trioder till diskanten och biffiga transistorer till basen. Högtalarna var stooora NHT 3.3, om jag inte missminner mig.
Den tredje och mest kompromisslösa lösningen heter aktiv drift, då man inte bara dubblerar kablar och förstärkare utan också utesluter högtalarens normala, passiva filter med aktiva, elektroniska. Fördelarna är många, med möjligheter till betydligt brantare men överlag mer exakta filterlösningar, mindre fasvridning och betydligt kortare signalbanor (tänk bara hur lång sträcka signalen måste tillryggalägga genom en eller ett par, tre rejäla spolar!).
Hifi-världen är däremot långt ifrån odelat positivt inställd till aktiv drift, säkerligen eftersom det från början kom från proffs- och studiovärlden. De vanligaste aktiva systemen idag är aktiva högtalare med alltsamman inbyggt i högtalarlådan och bland de största aktörerna hittar vi bland annat nordiska Genelec men också, än en gång, Dynaudio. I den "vanliga" hifi-världen är aktiv drift vanligast förekommande på de brittiska öarna med förespråkare som Naim och Linn men även ATC, som har ett varsitt ben i proffs- respektive hem-hifi-världen.
De aktiva filtren kan med fördel också byggas in i slutstegslådan(-orna) men kan lika gärna husera i en egen, separat låda. Det enklaste och om man vill billigaste sättet att konvertera till aktiv drift, är att köpa en sådan separat låda som börjar någonstans runt 1.500 kronor om du köper en 2-vägslösning från exempelvis Behringer och sätter fast nya kablar från elementen ner till kontakterna. Är du riktigt lat och inte så noga med estetiken, kan du dra ut de nya kablarna genom basreflexporten... men det är inget vi vill rekommendera.
För att sammanfatta: bi-wiring har både förespråkare och motståndare, men de flesta jag pratar med, tycker att skillnaderna är för små för att göra det hela mödan värt och att det nog ändå är bättre att satsa på en uppsättning bättre kablar, och att det verkliga lyftet kommer först vid bi-ampning, för att inte tala om högkvalitativ aktiv drift, då man verkligen löpt hela linan ut.
Provlyssning i 3 steg
Vi använde oss av en 4-meterslängd av Supras 4-ledare Rondo för att kolla vad som händer när man kör enkel uppsättning, dubblerad uppsättning kablar till samma kontakter och till sist bi-wire. I grunden är det en fintrådig, tennpläterad kabel på 2,5 millimeters diameter.
Steg 1: Först lyssnade vi sålunda med bara en uppsättning kablar från slutsteget Burmester 956 till högtalarna XTZ Master Series M2: musiken låter som den låter, kan vi väl för enkelhetens skull säga.
Steg 2: vi dubblerar kablarna men använder samma kontakter på både slutsteget och på högtalarna, varvid resistansen halveras men växelströmsmagnetfälten reduceras också kraftigt genom de mottvinnade kabelparen.
Det här låter väldigt mycket bättre! Det är bättre skjuts i Jamiroquai, musiken låter roligare och mer muskulös. Man skulle också kunna säga att föregående lyssning via enkelledare jämförelsevis lät trist och fattigt, väldigt mycket gråare, tristare och onyanserat.
Steg 3: Bi-wire till sist, då blecken på högtalarna avlägsnas och varje kabelpar går direkt till diskant respektive bas.
Rent tonalt är det här lite av en tillbakagång till enkelledarens ljud, och vi saknar lite av det muskulösa drivet hos de föregående, parallellt kopplade, dubbla ledarna. Men, tydligheten är avgjort bäst i bi-wirat läge och ljudbilden känns större, lite som att gå från 2D till 3D. Det låter tydligt och välseparerat, men vi som lyssnade föredrog nog ändå steg 2, med "bara" dubblerade ledare.
Konklusion: Bi-wire ger vid vårt lyssningstest ett klart tydligare och mer separerat, större ljud, men rent musikaliskt föredrog vi två parallellkopplade ledare till ett och samma kontaktpar på högtalarna. Väl värt att prova. Supra Rondo 2.5 kostar 80 kronor per löpmeter men finns också att köpa färdigterminerad.
Hifi & Musik kommer testa den mot Supras nya Quadrax och finaste Sword någon gång under våren.