Intervju Hemmabio #3 2023

Andreas Franck - Bra ljud ska märkas

Andreas Franck är en av landets mest erfarna ljuddesigners, med en lång rad filmer på meritlistan. Men vad gör egentligen en ljuddesigner? Vi träffade den flerfaldige Guldbagge-vinnaren för att ta reda på det.

 

– Det är vanligt att folk tror att ljudet vi hör i filmerna låter som när det spelades in på plats. Men det gör det ju inte. Och en del människor förstår inte alls vad jag gör.

Det säger Andreas Franck när vi träffas på Filmhuset på Gärdet i Stockholm.

Han är en av landets mest erfarna ljuddesigners och ljudmixare, och har jobbat med bland annat Snabba cash (2021), UFO Sweden (2022) och Triangle of Sadness (2022). Andreas har också belönats med fyra Guldbaggar för Bästa ljuddesign, och varit nominerad ytterligare tre gånger i samma kategori.

– Det enda man i princip får med sig från filminspelningen är dialogen, plus lite ”stökljud” från runt omkring. Men oftast försöker man ju ha det så tyst som möjligt på inspelningsplatsen för att få en ren dialog.

Alla andra ljud lägger man på i efterhand. Om regissören vill lägga till nya repliker eller göra om vissa repliker gör man också det i efterhand. Då får skådespelarna läsa replikerna mot en skärm i en studio.

– Det är svårt att fånga samma känsla och tonläge och sen få det att passa in i filmen, förklarar Andreas.

Man brukar ibland säga att bra ljud ska upplevas utan att märkas.

Få tänker kanske på hur otroligt viktigt jobb en ljuddesigner gör.

 

 

Kan det kännas otacksamt att de flesta biobesökare inte uppskattar eller ens lägger märke till hur mycket jobb en ljuddesigner lägger ned? 

– Jag tyckte det när jag började jobba. Bra ljud ska märkas, tycker jag. Men sen var jag tvungen att ändra inställning och fråga mig själv: ”Vem gör jag egentligen det här för?” För att bli bekräftad av andra eller för mig själv?

Det är klart att alla människor vill bli bekräftade. Men jag insåg att det här är ett jobb jag gör för min egen skull, och för att det är så kul. Jag får tillfredsställelse av att känna att jag har skapat nåt som är bra. Folk kan säga att dom uppskattade en film som jag jobbat med, och fick en skön känsla. Det kan vara smådetaljer som ingen riktigt kan beskriva. Då vet jag att det är jag som har tillfört den känslan och varit delaktig i att skapa den upplevelsen. När jag hittade den glädjen blev jag mycket mer avslappnad och slutade bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag blir jätteglad när jag får uppmärksamhet för mitt jobb. Men det kan inte vara den enda drivkraften.

 

”Det kan bli lite löjligt när idrottare och folk i filmbranschen får priser. Då borde man hellre belöna folk som jobbar i vården och med andra samhällsbärande poster”


Skillnaden i ljudet är som natt och dag 

För att kunna jämföra hur skillnaden mellan scener med enbart ljud inspelat på plats och hur det låter när Andreas skapat sin ljudbild visar han ett exempel.

Vi hamnar då i produktionsbolaget Filmlances studio, Filmlance Mix Studio 1, i Filmhuset där Andreas hyr in sig när han ska slutmixa ljudet till de filmer han jobbar med.

Filmen som Andreas jobbar med heter Syndabocken.

Den är regisserad av Alex Petersén (Avalon), inspelad på Malta och ett slags noir-thriller som utspelar sig i spel- och casinovärlden.

Filmlance-studion ser nästan ut som en vanlig biograf.

Den är stor som en av Filmstadens mindre salonger, utrustad med Atmos-ljud och bekväma biofåtöljer, men har också ett stort mixerbord mitt i rummet.

För att understryka skillnaden mellan hur det låter med originalljud och när Andreas lagt på sina ljud visar han ett par klipp ur Syndabocken som är ljudlagd och mixad i 5.1.

Först ser vi en scen med bara ljudet som spelades in på plats. Sedan visar Andreas samma scen med alla pålagda ljudeffekter.

Skillnaden är enorm.

I scenen smyger en man in i ett hus. Han vet att ”The Bad Guy” är därinne. Ett lågmält klick hörs när dörren öppnas och svagt sus anas i bakgrunden, men inget mer. Ljudbilden är väldigt platt och anonym.

När Andreas lagt på sina ljud är upplevelsen en helt annan.

Ljudet när dörren öppnas har förstärkts och blivit mycket mer detaljerat.

– För att bygga stämning och spänning har jag till exempel också lagt in så att det viner lite i dörren när den öppnas. Jag har också lagt på ljud så man hör hur det knakar och knarrar i huset, lite musik och tydligare fotsteg. Ibland hörs ett ljud lite mer i fronten. Ibland ligger något ljud kanske mer i höger surround, ett annat lite längre bak åt vänster. Det är ganska många lager av ljud som växlar från högtalare till högtalare. Det viktiga är att man fyller hela rummet med ljud och flera lager av atmosfär, allt ska ju inte ligga i mittkanalen. Det är väldigt många små, subtila detaljer som dom flesta som ser filmen antagligen inte ens märker.

 

Ljudbilden växlar 

När scenen utspelar sig i ett annat rum förändras också ljudbilden.

– Även om allt sker i samma hus får dom olika rummen lite av en egen karaktär med olika stämningsljud. Beroende på vad som händer i scenen kan man också justera atmosfären en aning. När skurken sen smyger sig på besökaren lade jag på ett ljud där det låter som om skurken slår emot ett skåp. Bara för att få lite kontur i ljudbilden. Det låter alldeles för tafatt annars. Det finns ingen som helst spänning i originalljudet från inspelningen.

När skurken plockar fram en pistol och råkar avfyra ett skott förändras ljudbilden igen.

– Då blir ljudet väldigt mufflat för att illustrera hur det slår lock för öronen på karaktären. Då plockade jag bort alla högre frekvenser, över 500 Hz. Ett välanvänt knep här är annars att lägga på ett högfrekvent pip. Men det är också lite av en kliché som jag ville undvika nu.

 

Intrycken är överväldigande när Andreas spelar upp den ljudsatta scenen i Syndabocken och man jämför hur mycket en ljuddesigner faktiskt påverkar en filmupplevelse.

Det hade onekligen varit nyttigt för biobesökarna att få uppleva samma kontraster för att verkligen kunna uppskatta det omfattande, detaljerade och viktiga arbete som Andreas och hans kollegor gör.

 

Kan du förklara lite kort hur processen går till när du jobbar?

– Först sätter jag mig ned med regissören och ser hela filmen. Under tiden skriver var och en ned sina kommentarer och förslag. Man stannar filmen under tiden och kollar på olika scener Efteråt diskuterar vi våra noteringar. Det kan ta allt från tre timmar upp till en arbetsdag. I regel får jag alltid hela den färdiga filmen på en gång, även om det brukar klippas om en del under tiden. När slutmixen är klar kör igenom hela filmen i ett svep för att få ett helhetsinryck.

 

 

Slutmixen av filmerna gör Andreas ofta här i studion i Filmhuset. Men han har även en studio hemma i huset, strax utanför Stockholm, som vi också besöker. Grundarbetet (med dialogen och ljudeffekterna) brukar Andreas leja ut.

– Oftast sitter två personer och jobbar med filmen runt en månad innan jag själv kommer in. Det är ett jättepyssel att plocka fram alla mikrofonljud och miljöljud och att få det att låta jämnt och snyggt. Samtidigt spelas alla trampljud in parallellt. I nästa steg får jag allt material och sätter ihop det till ett enda, sammanhängande projekt. Då gör jag också ett slags för-mix i kombination med att jag städar upp ljudet, ljudlägger, testar lite idéer och sätter min touch på det. Den processen tar ungefär 4-6 veckor. Det jobbet gör jag i min hemmastudio. Det allra sista steget (biomixen) gör jag i studion på Filmhuset.

Slutfasen av ljudläggningsprocessen är oftast den jobbigaste.

 

Oftast brukar regissören ha ganska bra koll på vad han vill ha.

– Samarbetet med regissören är viktigt. Det är regissören som har den bästa dramaturgiska överblicken, särskilt om han eller hon själv har skrivit manus. Regissören behöver inte tänka så mycket på rent tekniska lösningar kring ljudet, utan kan lämna det till mig och behålla det dramaturgiska perspektivet. Det är också nåt som är viktigt att utnyttja från mitt håll – att lyssna på regissören. Även om jag kommer med egna förslag är det alltid regissören som har sista ordet.

 

Hur mycket tänker du på att undvika de vanliga klichéljuden?  

Som till exempel att man nästan alltid hör en lom när det ska signaleras ”kuslig stämning”, var i världen en film än utspelar sig (trots att lommen är en fågel som nästan bara finns i Kanada och norra USA). 

– Det är klart att jag försöker tänka på såna detaljer. Jag har väldigt svårt för att man ska höra ljudet av kråkor så fort man är ute i skogen. Eller hackspettar och andra lite mer ovanliga fåglar. Om man tvunget vill ha med ett kråkkraxande kan man lägga det sist. Man behöver inte tvunget lägga det ljudet först i en scen som utspelar sig i en skog.

 

Kan du irritera dig på ”ljudklyschor” när du ser film rent allmänt? Som att det alltid verkar finnas hur mycket ljud som helst i rymden. 

– Nej, jag brukar inte hänga upp mig på sånt. Om det finns ljud som passar i en scen tycker jag det kan vara helt okej, även om det kanske inte är helt realistiskt.

 

Det är inte bara fågelläten som folk klagar på.

Det brukar också handla om motorljud.

– Folk kan säga: ”Så låter inte motorn på den bilmodellen”. Det finns alltid nåt man kan klaga på om man börjar leta efter detaljer. Jag kan förstå det på ett sätt. Men i så fall kan man ju ifrågasätta mycket av det jag gör. Att det till exempel blåser i en öken, trots att nån som bor där säger att det aldrig blåser. Men alla ljud behöver inte alltid vara helt korrekta. Så länge det är snyggt gjort och passar in i det som berättas i filmen brukar jag inte bry mig om sån kritik.

 

I Syndabocken hörs väldigt mycket syrsor.

– Från början tänkte jag att jag bara skulle använda ljudet av syrsor som verkligen finns på Malta. Jag fick ljud av syrsor inspelat därifrån och skickat till mig. Men det lät lite tråkigt, så det slutade med att jag letade upp andra syrs-ljud som lät lite bättre. Jag tvivlar på att det finns nån som kommer upptäcka att det är ljudet av svenska syrsor som hörs i en film som utspelar sig på Malta.

 

Kyssar, spyor, fotsteg och sånt 

Foley (eller trampljud) är filmljud som läggs på efter filminspelningen, men spelas in synkroniserat med filmen. (Se intervjun med trampartisten Ulf Olausson, HB nr 1-2/2017).

Det handlar om allt från fotsteg, kyssar, knarrningar och dörrar som smällar till en spolande toalett, skramlande bestick och folk som spyr.

 

 

Hur får du tag på andra ljud, spelar du in själv?  

– Man köper ett slags grundarkiv med färdiga ljud och ljudeffekter, rumsljud och till exempel bilmotorer. Sen letar man i olika arkiv om man behöver nåt specifikt ljud. Men jag spelar också in en del egna atmosfärljud. Det blir väldigt bra då. Jag skulle vilja spela in mer ljud själv. Men tiden räcker inte riktigt till.

En del ljuddesigner byter också ljud med varandra. Men då inte ljud som man har köpt, utan bara ljud som de själva spelat in.

 

Spyscenen ombord på lyxjakten i Oscarnominerade Triangle of Sadness är omtalad.

– Det var den scenen jag var mest nervös för. Hur vi skulle få till realistiska spyljud. Men vi kunde använda det mesta av spyljuden som spelades in på plats. Dom var så pass effektfulla att vi inte behövde lägga till så mycket extraljud. Det var också en utmaning att skapa alla ljud som illustrerar hur det stormar kring båten ute på havet och hur båten låter när den kränger i ovädret.

Här fick Andreas hjälp av en kille som spelade in mycket egna ”skak”-ljud och glas som klirrar mot varandra.

– Jag var ute på mitt sommarställe och spelade också själv in en massa olika skakljud. Från glasskåp och allt annat som låter när man skakar det. En kollega spelade in ljudet av mat som skakar på tallrikar när middagen serveras i scenen. Det lyckades han fantastiskt bra med. Alla skakljud som hörs i filmen är i princip sånt som vi spelade in själva i efterhand. ”Spyscenen” var svår, men också rolig att jobba med. Framför allt för att vi kunde utnyttja Atmos väldigt bra när det stormar kring båten.

 

Har du något eget favoritljud som du återanvänder? 

– Jag har ett stillsamt regnljud som jag ofta använder för att ”rugga upp” en scen, så att det inte låter för slätt. Det ljudet använder jag oavsett om det är en scen inomhus eller utomhus. Men då måste man lägga det så pass lågt att regissören inte reagerar på att det låter som regn, trots att det inte regnar. Blandar man det regnljudet med andra ljud funkar det fint och skapar både struktur och stämning.

 

Men det är svårt att återskapa verklighetens omfångsrika ljud.

– Allt låter fantastiskt när du står ute i naturen och lyssnar med dina öron. Det är så levande och tredimensionellt. Men så fort du försöker återskapa det ljudet inser du hur otroligt svårt det är. Man spelar in alla dessa fantastiska ljud, men inser i studion att det låter platt och inte alls som det jag hörde i naturen. Kombinationen naturen och det mänskliga örat är så fantastisk att det inte riktigt går att återskapa. Jag kan ofta bli frustrerad över att stå ute i skogen och höra hur vackert det låter, utan att kunna fånga till exempel ljudet av hur det låter i verkligheten när vinden susar i en björk.

 

För att skapa en så bra och naturlig ljudbild som möjligt måste man isolera varje ljud för sig.

– Då kan man nivellera alla ljud separat och fixa med smådetaljer för att försöka få till en tredimensionell känsla innan man slutligen lägger alla ljuden i lager på lager i en slutmix.

Det är den biten många inte förstår. Man tror att alla ljud spelas in på plats. Men om man hade gjort det hade det bara låtit rörigt och jobbigt utan några som helst nyanser.

Det är en ständig process att skapa det ”perfekta ljudet”.

– Jag kan använda lite favoritljud som en beståndsdel för att hitta det jag vill. Det är nörderi på hög nivå.

Kan man höra att det är en film som du har lagt ljud till? Har du något speciellt som lyser igenom? 

– Jättebra fråga. Jag vill ju tro det. Det kan nog finnas några kollegor som kan höra att det är jag som lagt ljudet. Men jag vet faktiskt inte.

 

Jobbar du med mer än en film åt gången?

– Det kan hända att ljudarbetet med en annan film har påbörjats samtidigt, men att andra personer då håller på med den. Men i princip jobbar jag bara med en film åt gången. Det är viktigt att visa respekt för regissören. Att ge 100 procent för just hens film. Om jag får erbjudande om att jobba med andra filmer under tiden, så smyger jag undan lite med det. Jag pratar aldrig om att jag håller på med nåt annat. Det är väldigt känsligt.

 

Men du måste ändå ha lite framförhållning, så du kan planera dina jobb? 

– Ja, det är ju ganska långa hålltider. Som frilansare är det ju en ständig process att planera på sikt och se till att man har jobb.

 

Läser du alltid manus innan du tackar ja till ett jobb?

– Oftast gör jag det. Men inte alltid. Ibland kan jag få en färdigklippt film att lägga ljud till. Generellt är det bra att läsa manus först så man skapa en känsla för vad det är för slags film och för hur mycket förberedelser som krävs.

 

Finns det någon genre som du gillar bättre att jobba med än andra? 

– Nej, jag tycker det är kul att växla. Innan Syndabocken gjorde jag UFO Sweden. Det är en helt annan slags film, lite bullrigare och mer actionspäckad. Det är som med alla andra jobb, det är lätt att tröttna om man bara gör samma sak hela tiden.

 

 

Innebär det mer jobb för dig som ljudläggare på en film som UFO Sweden jämfört med Syndabocken? 

– På ett sätt är det ju så. Fast även i en mer lågmäld film som Syndabocken finns det ganska mycket ljud. Jag är alltid lika noggrann, men måste kanske vara ännu mer lyhörd när jag jobbar med lite smalare, stillsammare filmer. Ljudbilden är då ofta lite mer subtil. Det krävs nästan ännu mer noggrannhet för att det ska låta snyggt. Man kan inte gömma sig bakom nåt. På det viset kan det vara mer jobb med den typen av filmer. Sen beror det också på hur mycket dialog det finns. Dialog kräver väldigt mycket tid att mixa. Det blir mycket pillande för att få det snyggt.

 

Jobbar du alltid ensam? 

– Det varierar. Syndabocken har jag mixat helt själv. Ibland tar jag in en kollega och då delar vi på jobbet. En kanske sitter med dialog, musik och ”trampljud”, den andre med effekter och miljöljud. Det kan vara en fördel att vara två, särskilt om det är mycket dialog. Då orkar man inte riktigt sitta med allt själv. Sen kan de också vara skönt att ha nån att bolla tankar och idéer med, inte minst om man blir nojig över om nåt inte låter tillräckligt bra.

 

Hur lång tid tar det att ljudlägga en film? 

– I snitt tar det ungefär 12-14 man-veckor, plus tre veckor foley och sen ytterligare två veckor för biomixen.

 

Hur länge har du jobbat som mest med en och samma film? 

Triangle of Sadness tog lång tid, mycket beroende på att Ruben Östlund jobbar på ett speciellt sätt. Han klippte filmen i sjok, jag fick kanske en halvtimme åt gången att jobba med. Men den halvtimmen blev kanske bara en kvart i den färdiga filmen. Det innebär förstås att man lägger ned mycket arbete som klipps bort och då går det förstås bort mycket tid.

Filmen blev runt två och en halv timme lång och var inte färdigklippt förrän vi satt i biomixen, så det blev ganska stressigt mot slutet. Jag vet faktiskt inte exakt hur många veckor jag satt med Triangle of Sadness.

 

Vilket är det svåraste jobb du har gjort hittills? 

– Svårast är knepigt att definiera. Men Triangle of Sadness är nog den mest komplexa och omfattande film jag har jobbat med.

 

Var i processen får du in musiken till filmen? 

– När jag får in den färdigklippta filmen ligger det ofta nåt som kallas ”tempmusik” för att visa vilken slags känsla man är efter. ”Temp-musik” är musik som klipparen, och ibland regissören, använder sig av när dom klipper ihop det filmade materialet och innan filmmusiken är komponerad. Men ibland kan det ligga riktig musik i form av skisser från kompositören. Det beror på hur långt kompositören har hunnit i sitt arbete. Det helt färdiga musikmaterialet brukar jag få strax innan slutmixen. Men i regel får jag in musik efter hand som kompositören skapar den.

 

Hur stor frihet har du att göra en ljuddesign? 

– Det är väldigt olika. Vissa regissörer vill att jag gör min tolkning. Andra vill att det ska låta identiskt med ljudet i klippningen. Om man inte jobbat ihop förut kanske man gör en test med en svår scen som ska ha en speciell sound design och kollar med regissören om det

är nåt han gillar eller inte gillar. Det är bra att försöka få en fingervisning så tidigt som möjligt, så man inte gör hela filmen och sen tycker regissören att det låter skit.

 

Casting, manusförfattare och andra yrkesgrupper hamnar ofta ganska långt ned i hierarkin. Men de har börjat få högre status på senare år, inte minst på Guldbagge-galan som lagt till nya priskategorier. Hur tycker du att gruppen ljuddesigner behandlas av branschen? 

– Det har blivit mycket bättre jämfört med när jag började. Då låg vi ganska långt ned på listan. Men idag tycker jag att vi uppskattas mer och mer av producenter och regissörer. Under dom senaste tio år har jag upplevt att dom har upptäckt att det verkligen går att förändra en film med ljudet och då inte bara med hjälp av musiken.

 

Andreas har vunnit fyra Guldbaggar för Bästa ljuddesign – för Apflickorna (2011), The Quiet Roar (2015), Jönssonligan – den perfekta stöten (2016) och för 438 dagar (tillsammans med Fredrik Dalenfjäll.)

Tre av dem hänger på väggen i Andreas hemmastudio. Den fjärde står hemma hos Fredrik.

 

Vid Cannesfestivalen 2022 belönades Andreas även med det prestigefulla Prix CST – Technician Prize tillsammans med Bent Holm, Jacob Ilgner och Jonas Rudels för arbetet med Triangle of Sadness. Det var första gången priset gick till ljudkategorin i en skandinavisk film.

 

Hur viktigt är sådana utmärkelser för dig? 

– Priser är kul att få som en klapp på axeln. Jag blir förstås glad och stolt för uppmärksamheten och bekräftelsen. Jag hoppas och tror att jag får jobb för att jag har rykte i branschen om att jag gör bra grejor mer än för att jag får lite priser ibland. Priser i sig kan inte vara den enda drivkraften. Dom får komma som en bonus.

Men Andreas är noga med att inte förringa priser som uppskattning.

– Alla människor behöver få uppskattning ibland. Sen kan jag tycka att det kan bli lite löjligt när idrottare och folk i filmbranschen får priser. Då borde man hellre belöna folk som jobbar i vården och med andra samhällsbärande poster. Dom som verkligen förtjänar att få uppskattning.

 

Jag upplever att allt fler filmer känns lite konstigt mixade, även stora Hollywoodproduktioner, och speciellt när man ser filmer via streaming. Musiken blir ofta så hög att dialog och andra ljud nästan drunknar i en ljudmatta som ligger så kompakt genom hela filmen.

– Den är en evig diskussion om hur dynamiskt man ska mixa. När man mixar filmer för bio lyfter man ofta fram musiken och effekterna och lägger dialogen lite lägre. När man sen drar ned det till ett mindre format funkar inte det riktigt. Det blir alltid en massa kompromissande.

Det är lätt att ha åsikter, men man vet aldrig vad som hänt bakom kulisserna. Det finns säkert massor av olika orsaker till varför filmer låter som dom gör.

 

Sen klagas det ju fortfarande på att det är så svårt att höra vad folk säger i svenska filmer. 

– Det är den allra vanligaste frågan jag får. Så fort jag berättar vad jag jobbar med undrar folk samma sak. Men för det första – hur ofta ser du engelsk film utan undertext? Prova och se hur mycket du hör av dialogen utan undertext. För det andra är det svenska språket väldigt olikt det engelska. Engelskan är mjukare, det har inte så många hårda ”k” och ”t” som stör och hackar sönder flödet.

 

Kanske ligger det något i vad min dotter sa till mig när vi såg film ihop – ”det är kanske inte ljudet det är fel på. Det beror kanske på att du har blivit äldre och hör sämre”. 

– Så kan det också vara förstå,s och det svenska språket förändrats ju också hela tiden. Samtidigt kan jag hålla med i kritiken. Många svenska skådespelare pratar tystare och tystare nu, kanske för att dom vill ha mer känsla i sitt skådespeleri. Men det är ett faktiskt problem som jag ofta hör om från ljudtekniker på plats på filminspelningar. Dom får be regissören säga till skådespelarna att prata högre för deras röster fastnar inte på tejp, det blir bara brus.

Så visst, det ligger en del i att många tycker att det är svårt att höra vad som sägs i svenska produktioner. Men jag skulle önska att man tog lite mer hänsyn till omständigheterna. Då hade diskussionen blivit lite mer rättvis.

 

Bra med textade svenska filmer på bio 

Andreas minns hur folk också klagade när SF började undertexta även svenska filmer på bio för en del år sedan.

– Men jag tycker det är jättebra. Om filmen är textad kan man ta till sig upplevelsen lite bättre om man samtidigt kan läsa dialogen, särskilt om det är hög musik och högljudda effekter. Annars får man kanske göra som tyskar, italienare och spanjorer – dubba allting. För så jävla lätt är det inte att få till en hörbar, bra dialog på film.

 

Hur gör man för att inte bli bekväm nu du har jobbat så länge som ljuddesigner?

– I mitt fall är det ingen risk. Jag går alltid ända in i kaklet med varje projekt. Mina kollegor kallar mig ”Mr. Noja”. Men inte för att jag är perfektionist, utan för att jag kan bli osäker på om nåt låter tillräckligt bra. Jag kan aldrig slappna av, jag är alltid på tå. Varje film är olika. Ibland möter jag även regissörer som jag inte känner eller har jobbat med tidigare. Det kan ju kanske också dyka upp nya, yngre och duktigare förmågor som folk i branschen vill jobba med. Jag ställs ständigt inför nya utmaningar och kan inte ta nåt för givet. Jag måste alltid hålla mig på min högsta nivå. Sen får man se hur länge det räcker.

 

Den oundvikliga frågan är ju då vad som krävs för att bli en bra ljuddesigner. Är det något man måste ha i sig eller kan man plugga sig till allt som behövs för att bli riktigt bra? 

– På ett sätt tror jag att man måste ha det i sig, även om man också måste lära sig grunderna. Jag gick en utbildning, men tycker att det gav mycket snabbare resultat när jag började jobba och fick lära mig av andra kollegor. Om nån vill bli ljuddesigner skulle jag nog råda den personen att gå en kort utbildning, men sen försöka få plats som lärling och lära sig yrket den vägen. Att jobba är det bästa sättet att skaffa sig erfarenhet.

 

Andreas inser att det kan vara svårt för nya talanger att ta sig in i branschen.

– Det är klart att man har ett stort försprång om man som jag har lång erfarenhet. Regissörer vill ju ofta känna sig trygga. Dom brukar föredra det säkra före det osäkra. Då vänder man sig kanske hellre till nån man jobbat med tidigare än nån som är helt ny i branschen. Det gäller att försöka ta sig över den tröskeln och få in en fot. Men så är det ju också i arbetslivet i stort.

 

Misslyckad som skådis, självkritik och nya jobb 

Andreas har jobbat med ljud i 20 år.

Men från början ville han bli skådespelare.

– Jag gick en del utbildningar och sökte in till Scenskolan några gånger, men kom aldrig in. Jag var för dålig, haha.

När Andreas började göra ljud och musik till teaterföreställningar insåg han att det var något som han hade talang för och som uppskattades.

– Men det tog ett tag. Först tyckte jag det lät som ett tråkigt jobb. Efter en ljudutbildning kom jag på att det ändå var det här jag ville satsa på.

 

 Kan du se film och serier utan att koppla på ditt yrkesöra? 

– Ja, det har jag inga problem med – om det inte är uppenbart att det är en produktion med dåligt eller riktigt bra ljud. Då kan jag haja till och lyssna lite extra. Det är nog den andra vanligaste frågan jag brukar få.

 

Hur är det med självkritiken när du ser filmer som du själv har ljudlagt? 

– Det är en ständig berg-och-dalbana. Vissa gånger kan jag tycka att jag är bäst. Andra gånger att jag inte duger till. Men oftast brukar jag vara ganska nöjd och tycka det är kul att se sånt som jag har jobbat med, särskilt om jag sitter i en bra biograf.

Med tiden kan osäkerheten komma smygande.

– Då kan jag känna mig lite osäker över att gå tillbaka och lyssna på gamla filmer. Det händer att jag kan bli lite nojig över vissa detaljer. Samtidigt kan det vara en bra drivkraft att få lite ångest över man inte alltid lyckats få till det så bra som man velat. Jag sätter alltid ribban högt och gör mitt allra bästa. Ändå händer det är man blir rädd för att bli ”avslöjad”, att det inte är tillräckligt bra. Så tänker väl alla ibland. Såna tankar kan snurra rätt ofta i mitt huvud. Då fungerar ångesten som en högaffel i arslet och sporrar mig att försöka bli ännu bättre.

 

Betyder mer pengar automatiskt ett bättre filmljud? 

– Till viss del. Ta Top Gun: Maverick till exempel. Eller Christopher Nolans filmer. Dom låter ju helt fantastiskt. Det hörs att man har haft enorma resurser. Eller Dune – där skickade man iväg ett team ljudtekniker till en öken på andra sidan jorden för att spela in lite ökenljud. Bara det kostar väl lika mycket som hela ljudläggningen för en svensk långfilm. Det är klart att man då kan höra att mer pengar kan bidra till en riktigt bra ljudbild. Inte minst om man även tänker på att man kanske har ägnat ett helt ett år att lägga ljud och mixa en sån film. Men pengar gör per automatik inte bra ljud. Med dom budgetar och den tid vi har till vårt förfogande i Sverige tycker jag att vi bitvis gör riktigt bra grejer.

 

Finns det någon speciell film med ljud som du blivit riktigt imponerad av? 

– Jag såg nya Dune på bio och tycker den är helt fantastisk. Så mycket ljud. Ändå har man lyckats mixa allt, så att det blir mjukt, tydligt och behagligt att lyssna på. Det är så svårt, så det var en otroligt häftig upplevelse.

 

Har du jobbat utomlands? 

– Nej, inte på det viset. Men sen kan man kanske se Triangle av Sadness som en europeisk produktion. Den mixade vi i Berlin. Jag har även jobbat med amerikanska filmer som haft en svensk regissör, fast då har vi lagt ljudet här i Sverige. Men jag har aldrig jobbat på plats i USA. Så klart skulle jag vilja det, det vore fantastiskt. Men inte för resten av livet. Sen tror jag att det kanske kommer hända att jag jobbar med utländska filmer, men att mixen görs här i Sverige.

 

När vi skiljs åt har Andreas precis avslutat arbetet med Syndabocken.

Nu har han två nya, stora jobb framför sig.

– Det ena är en norsk filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman Hantering av odöda (2005). Den ska jag och en norsk ljuddesigner som heter Bent Holm jobba med tillsammans. Det andra projektet är Stockholms blodbad (i regi av Mikael Håfström) för Viaplay, också tillsammans med Bent. Så nu är jag i princip uppbokad till september. Det betyder också lite prestationsångest. Men det ska bli kul, avslutar Andreas Franck.

 

 


 

Foto TV4 Cmore

Filmografi i urval

UFO Sweden (2022)

Comedy Queen (2022)

Hilma (2022)

Triangle of Sadness (2022)

Snabba cash (2021)

Spring Uje spring (2020)

438 dagar (2019)

Alex (2017-2019)

Unga Astrid (2018)

Goliat (2018)

The Square (2017)

Den allvarsamma leken (2016)

The Quiet Roar (2015)

Tjuvheder (2015)

Jönssonligan – den perfekta stöten (2015)

Turist (2014)

Snabba cash – Livet Deluxe (2013)

Blondie (2012)

Apflickorna (2011)

Så som i himmelen (2004)

 

 


 

 

Hårda fakta om Filmlance-studion i Filmhuset

Salongen i Filmlance Mix Studio 1 är Dolby Atmos-certifierad med en 20.1.16-uppsättning. Den är designad av Audio Data Lab och byggd av Studiobyggarna från Sala. Salongen byggdes om helt 2006 och Atmos installerades 2022.

Rummet är 480 m³ stort med RT60@500 Hz: 0,32s (efterklangtid.) Tillgänglig effekt vid 8ohm är 18000 w@8 ohm

Högtalaruppsättningen består av JBL 3732 Tri-amplified (höger, vänster och center), samt LFE: 2  x JBL  4642A dual 18”. Sido- och bakre surround: 20 x JBL 9320. Top surround: 16 x JBL AC28/26 och två JBL4645C surround subwoofers.

Förstärkare: QSC DCA line – varierande modeller Class AB and 2-step Class H.

Projektor: Christie CP4220 DCI Compliant 4K 22000 lumen med 1,8-3,0 High contrast Zoom-lins.

Filmduken är en Screen Excellence – Enlightor Neo på 7 x 3 meter med gain (ljusreflektion) på 0,8.

 

Tack till Anders Degerberg, Filmlance  

 


 

 

Andreas har kombinerad hemmastudio och bio

När vi träffar Andreas för att komplettera intervjun ses vi hemma i hans hus utanför Stockholm.

Det är här i ett rum i källaren på cirka 25 kvm han har sin hemmastudio, kombinerad med ett biorum med stor duk och ett riktigt mäktigt ljud.

– Här gör jag egentligen allt jobb förutom när jag biomixar på andra ställen. Den här studion byggde jag själv för tio år sen. För ett år sen uppgraderade jag med Atmos-högtalare när jag skulle börja lägga ljud till Triangle of Sadness. Nu har jag ett 7.1.4-system. Det är kanske lite för lågt i tak för att vara optimalt för Atmos. Men det låter ändå väldigt bra, även om det inte blir riktigt lika bra som i ett större rum eller i en stor biograf.

Andreas byggde studion på lediga stunder.

Den fungerar både som arbetsrum och en mysig hemmabio.

– Vi ser väl rätt mycket på teven i vardagsrummet, serier och sånt. Men jag kör gärna film härnere också. Både streamat (via fiber), Blu-ray och från en Apple TV. Barnen gillar också att kolla film med kompisar här.

Arbetsbordet står på hjul, så det är lätt att flytta undan när man ska ”se bio”. Bekvämt sitter man också i ett par sköna fåtöljer.

– Jag tycker ju det är kul att se dom stora actionfilmerna. Det är ju oftast dom som låter bäst, typ Dune och Mad Max: Fury Road. Ljudet där är helt fantastiskt. Men jag är inte så kräsen så att jag tvunget måste se allt med perfekt ljud. Sen sitter jag och jobbar så mycket i det här rummet, så jag kan bli lite trött på att vara här. Därför funderar jag på att skaffa en studio i stan och göra om det här rummet till mer av ett dedikerat biorum.

 

Berätta lite om utrustningen. 

– Jag kör med Procella, mycket tack vare att jag lärde känna Anders Uggelberg och hans fantastiska högtalare. Han hjälpte mig med en grundläggande ritning till studion, hur jag skulle hantera akustiken och få till en bra baffelvägg. Övrig akustik är från

Svanå, AD20 och AD40.

Fronthögtalarna (center, höger och vänster) är Procella Audio P610. Surroundhögtalarna är Procella Audio P6 medan takhögtalarna är Procella Audio P1. Processorn är en Trinnov Altitude 32 som kombineras med ett slutsteg till fronthögtalare, Procella Audio DA06 DSP, och ett till surroundhögtalarna (ADA PTM-8150). Med Trinnov-processorn och tillhörande mikrofon kan Andreas också mäta och kalibrera ljudbilden. Subwoofern (Procella P15 med dubbla 15-tumselement) är dold bakom väggen under filmduken, en Screen Research på 106 tum i 2:35-format. Hårdvaran är placerad i ett rack i ett skåp i den lilla korridoren utanför studion.

Huset ligger en bra bit från närmaste granne, så Andreas kan kräma på ganska rejält när han ser film.

– Det hörs lite ut, men inte så det stör. Taket upp till vardagsrummet är inte ljudisolerat, så där kan det låta lite grann.

 

Projektorn är gammal, en JVC DLA X35 från 2010.

– Det är kanske dags att uppgradera och köpa en ny. Men den funkar fortfarande ändå rätt bra och håller ett tag till om man byter lampa. Jag måste prioritera ljudet och min datorutrustning för jobbets skull.

Andreas drömmer om att bygga en större egen biograf någon gång i framtiden.

– Kanske om vi flyttar. Och då kanske bygga en mer dedikerad hemmabio än en kombinerad studio och biorum. Kanske i en riktigt fet lada. Men då kommer det också kosta pengar, skrattar Andreas.

Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår