Intervju

Kjersti Helen Rasmussen – Det finns mycket mellan himmel och jord vi inte förstår

” När jag började göra research om ”Maren” i vår folktro insåg jag att upplevelsen som man beskriver är det som vi idag kallar sömnparalys.”

Foto: Nordisk Film A/S 

 

 

Norge fortsätter att göra spännande genrefilm. Nu skrämmer Kjersti Helen Rasmussen med en psykologisk rysare i gränslandet mellan Terror på Elm Street och Rosemarys baby. Vi fick en pratstund med den långfilmsdebuterande regissören.

I norska Marerittet (Nightmare) möter vi Mona (Eilie Harboe) och Robbie (Herman Tømmeraas).

Ett ungt par med ljusa framtidsutsikter. De har bra jobb och precis hittat sin drömlägenhet i ett slitet, men charmigt sekelskifteshus. Dessutom har de en liten baby på väg.

Men så förändras tillvaron dramatiskt.

Mona börjar höra märkliga ljud inifrån väggarna när hon renoverar lägenheten medan Robbie är på jobbet. Hon sover oroligt och snart förvandlas livet till ren skräck. Mona drömmer mardrömmar om en demon, ”Mara”, som hon är övertygad om försöker komma till världen genom att besätta Monas ofödda barn.

Hon söker hjälp hos läkaren Aksel (Dennis Storhøj) på en klinik som specialiserar sig på sömnparalys. Samtidigt börjar Robbie undersöka om det kan finnas en koppling mellan Monas mardrömmar och huset som de nyss flyttat in i och parets underliga grannar, David (Preben Hodneland) och Siren (Gine Therese Grønner.)

Vilka hemligheter ruvar det gamla huset egentligen på?

 

 

Rysare om folktro och verkliga problem 

När Nightmare visades på Bryssels filmfestival beskrevs filmen som en korsning mellan Terror på Elm Street och Rosemarys baby.

 

Producenter och distributörer vill ofta klistra en så tydlig etikett som möjligt på en film. 

– Det är sant. Några har beskrivit Nightmare som ”psykologisk skräck”. Men det finns ju så många olika subgenrer. I Norge kallas den ”grøsser” (”rysare” på svenska). Vi kan välja mellan ”grøsser” och skräckfilm. Jag tror det blev ”grøsser” för att det finns ett slags thrillerelement i filmen. Men många som jag pratat med i Norge säger ändå att det är en skräckfilm.

Det berättar Kjersti Helen Rasmussen (manus och regi) när vi ses under Women In Horror-festivalen i centrala Stockholm.

Var det viktigt för dig vilket epitet filmen fick? 

– Nej, egentligen inte. Men jag tycker väldigt mycket om skräckelementet. Jag gillar skräck, det har jag tittat på så länge jag kan minnas. När jag var yngre var jag ett stort ”Slasher”-fan. Jag fastnade när VHS slog igenom på 80-talet. Då hyrde jag allt jag kom över, skrattar Kjersti.

Var kom idén till filmen ifrån? 

– Det är en idé som jag haft i tio år. Jag var fascinerad av ordet ”mareritt” (”mardröm” på svenska). I det ordet finns ”Mare” (”Mara”, på svenska) och i den nordiska folktron var ”Maren” ett övernaturligt väsen – en skuggfigur, som sägs plåga sovande personer genom att sätta sig på deras bröst och ”rida” dem.
Personen är vaken och ligger med öppna ögon, men kan inte röra sig och upplever ångest och en kvävningskänsla.  ”Mare” finns även i många utländska ord för ”mardröm”. Till exempel i engelskans ”nightmare”, franskans ”cauchemar” och tyskans ”Nachtmahr.”
När jag började göra research om ”Maren” i vår folktro insåg jag att upplevelsen som man beskriver är det som vi idag kallar sömnparalys. Det som man i gamla tider kallade ”besök av en demon”. Det är ett universellt fenomen som återfinns under olika namn i många kulturer runt om i världen. Det kändes som en spännande utgångspunkt för en film och det har inte gjorts så många filmer om just ”Maran” förut.

 

 

Upplevelsen är precis som sömnspecialisten Aksel i filmen beskriver:

”Att bli riden av en mara är en kulturell tolkning av sömnparalysen som inträffar innan vi faller i sömn eller strax efter uppvaknandet och som kan resultera i tillfälliga hallucinationer, kroppsförlamning och andnöd. Men det kan även skapa mardrömmar i vaket tillstånd.”

 

Sömdoktorer, sömnkliniker och sömnutrednings-mottagningar finns på riktigt, både i Sverige och i Norge.

Men de ser inte ut som i Nightmare.

 

Den självklara frågan är ju förstås om du själv har upplevt den här typen av mardrömmar? 

– Nej, det har jag inte – tyvärr, höll jag nästan på att säga, haha. Men jag har pratat med många som lider av detta och inte kan bli kvitt det. För dom är det fruktansvärt. Det är lika traumatisk varje gång det inträffar. Man kan få medicin som gör att man sover djupare. Men sömnen blir inte lika bra då. Man drömmer mindre och det är inte så hälsosamt. Drömmar är ju nyttiga för hjärnan.

Kjersti sover lite si sådär själv.

– Jag har bra och dåliga perioder. Det är mest att jag har svårt för att somna, det är samma problem som för så många andra idag.

 

 

Finns den här behandlingen som Mona får i filmen på riktigt? 

– Ja, det kallas ”lucid dreaming” (”klardrömmande”), även om det är en så kallad ”pseudovetenskap”. Det finns flera olika slags metoder för att öva upp förmågan till klardrömmande.
Det handlar om ett tillstånd som ligger mycket nära drömmen, men där person är helt eller delvis medveten om att hon drömmer. Klarheten infaller när personen inser att det som händer i drömmen inte sker på riktigt i den fysiska verkligheten, utan mer påminner om nåt man upplever under en hallucination.
Tydligen kan det här med att lära sig vakendrömma fungera ganska bra för att påverka vad som händer i drömmen och bli kvitt sina mardrömmar.

 

Klardrömmandet är något som tidigare använts i filmer som till exempel Waking Life (2001) och Tom Cruises Vanilla Sky (2001). Händelserna i Matrix-trilogin (1999-2021) kan kanske också upplevas som klardrömmar för karaktärerna som vet om att allt är en datorsimulering.

När det gäller mardrömmar är det kanske främst Terror på Elm Street-filmerna man tänker på då.

– Dom har också varit en stor inspirationskälla för mig, mest den första Elm Street-filmen. Jag var väldigt ung när jag såg den första gången. Det var en stor och omtumlande upplevelse.

 

Är det sant att man som i Nightmare med teknikens hjälp kan visualisera mardrömmarna och omvandla dem rörliga bilder? 

– Nja, det finns väl inte på riktigt – än. Men japanska forskare är på väg att utveckla en sån teknik. Jag har sett några av dom skuggbilder som forskarna tagit från folks drömmar och fick bekräftat att bilderna överensstämde med vad testpersonerna drömde.

Utvecklingen av tekniken fortsätter, kanske med hjälp av AI nu. Om man får fram en bättre metod kan man kanske också skapa bättre behandlingar mot dom som lider av sömnparalys.

 

 

Klassisk 80-talsskräck inspirerar 

Kjersti är utbildad vid Den Danske Filmskole i Köpenhamn, men har även studerat film NTNU i Trondheim och Universitetet i Köpenhamn. Hon har arbetat som manuskonsulent för Vestnorsk Filmsenter sedan 2006.

Kjersti har också skrivit och regisserat två kortfilmer, Voyager (2017) och Tropaion (2021).

Hon har även skrivit manus till andra genrefilmer, skräckfilmen Vildmark 2 (2015) och katastroffilmen Tunneln (2019). Hon skrev också manus till kriminaldramat Varg Veum – Din till døden (2008), baserad på en känd norsk deckare med samma namn.

Tillsammans med sin producent driver Kjersti också produktionsbolaget MadMonkey. 

Nightmare är hennes långfilmsdebut.

 

Vilka förebilder och influenser har du haft som filmskapare? 

– Jag är väldigt förtjust i film från 70- och 80-talet. Alien, Poltergeist och Närkontakt av tredje graden och allt som Roman Polanski har gjort. Men John Carpenter är också en stor förebild. Jag älskar The Thing och hela den här ”body horror”-genren med saker som vill ut ur människokroppen. Även David Cronenberg gillar jag. Jag såg om Scanners nyligen, det var längesen sist.

 

Har du blivit bemött annorlunda för att du är kvinna som vill genrefilm?  

– Jag vet ju inte vad folk tänker om mig. Men jag tror att många tycker det är kul att jag vill försöka göra nåt annorlunda. När folk hör mig prata om mitt arbete och om dom filmer jag gillar, så förstår dom att jag verkligen brinner för genrefilm. Sen är det väldigt svårt att få gehör för genrefilm. Jag har träffat många statliga manuskonsulenter som säger att dom inte gillar den sortens filmer. Flera av dom hade inte ens hört talas om till exempel John Carpenter.

Men Kjersti tycker att klimatet för genrefilm globalt har blivit bättre, även internationellt.

– Genrefilmen har fått lite bättre rykte. Se bara på Titane som vann Guldpalmen i Cannes (2021). Såna framgångar hjälper genren. Och Parasite (2019) som vann en Oscar. Sydkoreansk genrefilm är rent generellt fantastisk. The Host (2006) var också … wow!

 

Maran i folktron


Tuffa genrefilmer med snällt språk 

Efter Nightmare gräver Kjersti gärna vidare i den nordiska mytologin.

– Här finns så många intressanta och spännande berättelser. Det finns mycket mellan himmel och jord som vi inte förstår och som vetenskapen inte kan förklara.

 

I Norge är ni duktiga på att göra film av gamla myter och folksägner, som Trolljägaren (2010), Troll (2022) och Vikingavargen (2023). I Sverige verkar intresset inte alls vara lika stort för genrefilm. Vad tror du det kan bero på? 

– Jag vet faktiskt inte. Och det stämmer, i Norge har vi haft en uppåtgående trend med den typen av filmer under senare år. Men det är inte lätt att göra genrefilm i Norge. Nu har man slopat det gamla, statliga filmstödsystemet. Det innebär att vi inte kan göra independent filmer på samma sätt längre. Det kommer bli mycket svårare nu. Och det är trist för dom norska genrefilmerna har gått riktigt bra, både i Norge och utomlands. Men jag har en dröm om att en gång få göra Sci fi-skräck.

 

Det enda jag kan anmärka på ibland när det gäller norsk genrefilm, framför allt skräck då, är att språket gör att det låter lite för snällt. 

– Haha. Vi är väldigt snälla i Norge. Och norska är nog ett rätt snällt språk. Det är helt sant. Danska fungerar inte heller så bra. Det är lite för laid back. Svenskan är bättre och lite kärvare, det gillar jag. Det är det bästa skandinaviska filmspråket.

 

Hur svårt var det för dig att som debutant att få göra Nightmare och dessutom efter eget manus? 

– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Jag fick först manusstöd för att skriva filmen. Sen fick vi nej till produktionsstöd innan filmkonsulenten plötsligt ändrade sig. Vi fick inte lika mycket pengar som andra norska filmer. Men det gick bra ändå, vi hade ju en billigare film. Det tog runt tre år från det jag började skriva manus tills filmen var färdigtklippt. Det är ändå ganska snabbt.

 

Det hade kunnat bli så att man tyckte manuset var bra, men ville satsa på en redan etablerad regissör. 

– Ja, och jag var lite rädd för det. Samtidigt har jag jobbat länge i branschen. Som manusförfattare, men även som kortfilmsregissör. Jag har visat att jag kan berätta en historia visuellt.

 

Är genrefilm något som du vill fortsätta skriva och regissera?

– Ja, jag älskar skräck. Men även Science Fiction. Sen kan jag gilla ett bra drama också – om det har det där lilla extra. Men drama har jag själv aldrig skrivit, haha. Jag har nog alltid gillat genrefilm allra bäst.

Kjersti har redan påbörjat sin nästa film.

– Det är ”folk horror” som har ännu djupare rötter i gamla traditioner som vi har glömt bort lite. Men den utspelar sig i nutid och handlar om när nåt gammalt som vi inte varit i kontakt med på väldigt länge vaknar till liv igen. Miljön är den moderna yoga-och wellness-kulturen.

 

Men det kan kanske bli en Sci fi-film också? 

– Det hade varit spännande. Mina idéer kretsar ofta kring det som kallas ”grounded Sci fi”. Till exempel att det kan handla om en dystopisk framtidsskildring. Eller närkontakt med UFO:n här på jorden, inte ute i rymden. Jorden är en mer intressant spelplats. Det hade varit intressant att på allvar utforska mötet mellan människor och utomjordingar, vilka konsekvenser det skulle få och vilket sätt det skulle ske. Både på gott och ont.

 

Detaljerad ljudbild skrämmer 

Nightmare är inspelad i Bergen.

– Huset i filmen finns på riktigt i stan. Det ligger mitt i centrum. Men vi byggde upp lägenheten i en studio och filmade interiörscenerna där, precis som scenerna från sömnkliniken, berättar Kjersti.

– Invändigt ser huset helt annorlunda ut. Men utvändigt ser det ut som i filmen. Jag har alltid tänkt att huset skulle passa bra i en film när jag har gått förbi. Det sticker ut för det ser så malplacerat ut i omgivningarna.

 

 

Filmen spelades in under pandemin.

– Men vi hade tur att smittan gick ned ett tag och man lättade lite på restriktionerna. Sen hade vi också bra kontroll eftersom vi bortsett från ett par dagar på location filmade i en studio.

Det var Kjersti och fotografteamet som kunde röra sig mellan inspelningsplatserna.

– Det var en ganska intressant upplevelse, skrattar hon.

Storyn kretsar bara kring ett fåtal personer, så man kunde hålla bra avstånd.

– Den enda scenen med mycket folk är inflyttningsfesten. Då hade vi kanske ett 20-tal statister. Dom fick hålla sig tillsammans tills den scenen var inspelad för att inte smitta varandra. Men vi klarade att göra hela filmen utan att nån blev sjuk.

 

Ljudet i filmen har en väldigt stark närvaro med stor detaljrikedom. Det blir nästan till en egen karaktär. Var det något som du medvetet gick in för att skapa? 

– Ja, vi har lagt ned väldigt mycket arbete med ljudet. Ljud är alltid viktigt på film, och särskilt i skräckfilmer. Där kan ljudet lyfta filmen ganska ordentligt. En okej skräckfilm med dåligt ljud är slöseri med tid. Jag pratade mycket med vår ljuddesigner Yngve Sætre innan vi började filma om hur vi skulle jobba. Han är i grunden en gammal musikproducent, men har gjort film förut och är väldigt kreativ på ett lite annorlunda sätt.

Man jobbade mycket med att skapa illusionen av att det finns liv bakom väggarna i huset.

–  Men också med ljudet kring demonen och övergången mellan dröm och verklighet. Jag ville inte att ljudet skulle avslöja om det vi ser händer på riktigt eller sker i en dröm. Ljudet är gränslöst. Det är en väldigt subjektiv film som berättar händelserna ur Monas perspektiv och skildrar hennes upplevelse av vad som händer runt henne. Jag ville att det ljudet skulle hjälpa till att skapa en känsla av ovisshet och osäkerhet kring om det är dröm eller verklighet vi ser.

 

Flugor, häxor och klassiska Abbey Road 

Innan man började filma berättade Kjersti att hon ville att man skulle höra ljudet av insekter när demonen dyker upp.

– Jag visste inte riktigt vilken slags insekt jag ville ha. Yngve föreslog ljudet av flugor och spelade upp en massa olika ljud av flugor, men också ljud som man kanske inte alls förknippar med flugor. Flugor dras ju till döden. Det passade väldigt bra till demonen.

 

Inför slutmixen drog man till klassiska Abbey Road Studios i London.

– Det var för att vi skulle lägga på Dolby Atmos. Det var möjligt tack vare Yngve som har kontakter och är lite av en ljudnörd, skrattar Kjersti.

 

Filmen har mycket stämningsljud som inte riktigt kan klassas som musik – men nästan.

Kjersti har även jobbat mycket med kompositören Martin Smoge.

– Han är väldigt ung, 27 år, och mycket begåvad. Martin har jobbat mycket med Yngve, så dom två var ett team sen tidigare. Nu jobbade dom sida vid sida, det är därför musiken och ljudeffekterna flyter in i varandra så bra. Även här hade jag tur att få samarbeta med två så skickliga hantverkare.

Både Yngve Sætre och Martin Smoge är bosatta i Bergen.

– Det är ingen stor stad, men det finns väldigt mycket skickligt filmfolk där. Han som har skapat CGI-effekterna till demonen heter Eric Ferguson (Tunneln) och bor också i Bergen säger Kjersti som också själv bor i Bergen.

– Bergen är inte så exploaterat på film som till exempel Oslo. Så det är trevligt att kunna visa upp en annan sida av Norge.

Bergen är en stad som ruvar på många gamla sägner.

– Till exempel hade vi många häxprocesser på medeltiden. Det finns också ett monument på Steilneset i Vardø kommun över häxprocesserna i Nordnorge. Det var här den sista kvinnan brändes på bål, anklagad för att vara häxa.

Men nästa film kommer Kjersti inte att spela in i Bergen.

– Då ska vi ut i ödemarken. Jag har hittat en ö som heter Træna. Den ligger ganska långt norrut, nästan vid Lofoten. Det är en liten, men mycket speciell ö eftersom den har höga fjäll och Norges största grotta. Där han man hittat människorester som är 10 000 år gamla. I min historia hittar man lite ”magiska svampar” och ett ”eget biologiskt mångfald” i grottan.

 

Upprörd debatt i Texas 

Nightmare hade norsk premiär i februari 2023.

Innan dess hyllades filmen på flera internationella filmfestivaler, bland annat på Fantastic Fest i Austin, Texas.

– Det var en fantastisk upplevelse att få möta en amerikansk publik. Väldigt coolt. Efter Austin reste vi till Sitges Film Festival i Spanien och sen till London och BFI Film Festival.

 

Har du märkt om publiken har reagerat olika på filmen i olika länder? 

– Ja, lite grann. Filmen kretsar ju lite kring den kvinnliga kroppens anatomi, hennes rätt över sin egen kropp och om pressen på kvinnor att följa normen och vilja ha barn. Frågan om abort finns ju också med i tematiken. I Texas blev det en ganska hetsig debatt i Q&A efter visningen om just abort. En man i salongen tyckte att abortscenen var helt okej, medan kvinnorna i salongen blev betydligt mer upprörda. Just då var dessutom abort olagligt i Texas. Abortdiskussionerna har jag inte mött i något annat land. I Texas blev det också lite uppståndelse kring att vi visade mensblod i filmen, det är tabubelagt. Men då applåderade kvinnorna i salongen medan männen tyckte det var onödigt.

 

Utan att spoila något, men slutet är överraskande och väldigt otäckt. När i processen hade du klart för dig hur filmen skulle sluta? 

– Det har jag haft klart väldigt länge. Jag har aldrig haft några tankar på nåt annan alternativ. För mig är det nog ett perfekt slut på den här historien. Många som jag träffar frågar ofta om slutet – är det dröm eller verklighet? Men det svarar jag aldrig på. Det överlåter jag till publiken att själv tolka. Jag tycker om slut som får folk att tänka och bära det med sig även efter filmen.

 

Det är väldigt populärt med artiklar på nätet där man i detalj förklarar innebörden med slutet på filmer. Har du sett någon sådan om din film? 

– Ja, jag har sett några såna artiklar. Men det är mest folk som ställer frågor. Ingen som direkt kommer med egna förklaringar. En del blir sura och irriterade för att de inte gillar slutet. Många vill ju ha ett tydligt och uttalat slut. En del har skrivit att filmen är en kopia på Rosemarys baby för att den har ett liknande tema. Men då har dom nog inte sett Rosemarys baby, avslutar Kjersti Helen Rasmussen med ett skratt.

Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår