Av Thomas Nilsson
Det är också ett talesätt som passar perfekt till det nervkittlande dramat om händelserna på "Spionernas bro".
Historien börjar 1957 i New York, i Prospect Park i stadsdelen Brooklyn Heights.
Rudolf Abel (Mark Rylance) tar emot några dokument och hinner precis läsa och förstöra dem innan FBI stormar hans lägenhet och han förs bort, anklagad för att vara sovjetisk agent.
De amerikanska myndigheterna är övertygade om att Abel är KGB-agent, men vill för syns skull ge honom en rättvis rättgång för att slippa riskera att ryssarna ska använda fallet i anti-amerikanskt propagandasyfte. James B. Donovan (Tom Hanks) är en försäkringsjurist som inte haft ett brottsmål på åratal och blir därför en aning förvånad när han av sin firma blir ombedd att bli Rudolf Abels försvarare.
Donovan träffar Abel i häktet, men denne vägrar att samarbeta. Det har egentligen ingen betydelse för den plikttrogne advokaten. Donovan blundar för att det hela bara är ett spel för galleriet och ger sig i kast med fallet. Ingen – varken åklagaren, domaren i målet, Donovans advokatbyrå eller hans egen familj – tror att Donovan ska lyckas lägga fram några hållbara bevis för att Abel kan vara oskyldig.
Chocken och ilskan bland amerikanerna blir därför monumental när Donovan bygger upp ett mycket genomarbetat försvar och kräver att Abel ska frikännas. Trots hatbrev och mordhot vägrar Donovan att ge upp. Han är fast besluten att fullfölja sitt uppdrag och kämpa för Abels frihet.
Två fångar för priset av en
När Abel bedöms skyldig på alla åtalspunkter lyckas Donovan omförhandla dödsstraffet till 45 års fängelse under förevändning att Abel en dag kan bli ett användbart "förhandlingsobjekt" mot Sovjetunionen.
Som av en händelse skjuts 1960 ett amerikanskt U2-spionplan ned under ett rutinuppdrag över den ryska staden Sverdlovsk. Piloten, Francis Gary Powers (Austin Stowell) tillfångatas och fängslas. Ungefär samtidigt blir Frederic Pryor (Will Rogers), en amerikansk ekonomistuderande på besök hos sin östtyska flickvän, häktad och anklagad för att vara spion när han försöker smuggla in henne till Västberlin.
USA förnekar först att U2-planet haft som uppgift att spionera på ryssarna, men tvingas erkänna sanningen när Moskva presenterar både viktiga delar av planet och bevis på att de har fängslat piloten.
Sovjetunionen skickar via ett falskt brev till Abel från hans "familj" ett förslag till James Donovan – Moskva är villiga att byta Abel mot stridspiloten Powers. När Donovan anländer till Berlin för att påbörja förhandlingarna möter han sin tyske kollega, Wolfgang Vogel (Sebastian Koch), en advokat som blivit närmast legendarisk efter att ha varit involverad i några av det kalla krigets mest berömda spionutlämningar.
I Berlin får Donovan också reda på Frederic Pryors öde. CIA är bara intresserad av att få hem Powell, men ger motvilligt Donovan i uppdrag att förhandla även om Pryors frihet. När den östtyska regeringen plötsligt drar sig ur förhandlingarna ställs Donovan inför ett nervpirrande dilemma ...
Iskall verklighetsbakgrund
Spionernas bro är baserad på en verklig händelse. James B. Donovan skrev 1964 en bok om incidenten med titeln Strangers on a Bridge: The Case of Colonel Abel and Francis Gary Powers.
Bron, där flera fångutväxlingar gjordes, kallades därför "Spionernas bro" och är Glienicker Brücke över floden Havel som under det kalla kriget bildade gräns mellan Västberlin och Potsdam i Östtyskland. Filmen, som är regisserad av Steven Spielberg, spelades in på plats i New York, Berlin och Potsdam, men även i polska Wroclaw och på Beale Air Force Base, nära Marysville, Kalifornien.
Hur kallt var egentligen kriget?
Man brukar säga att "det kalla kriget" varade från 1946 till tidigt 1990-tal. Berlinmurens fall (i november 1989) och Tysklands återförenande (i oktober 1990) nämns som bidragande orsaker till det kalla krigets slut. Sovjetunionens fall i december 1991 är förstås också ett viktigt datum.
"Det kalla kriget" var egentligen aldrig något konventionellt krig, utan mer en period av kapprustning, spionage och kyliga relationer mellan kapitalism och kommunism, främst mellan USA och Sovjetunionen och deras allierade stater.
De båda supermakternas militära styrkor drabbade ändå samman i väpnade konflikter där USA och Sovjetunionen tog ställning mot varandras ideologier, till exempel i Korea och Vietman.
I oktober 1962 hade det kunnat gå riktigt illa.
"Kubakrisen" varade i tolv dagar och fick världen att hålla andan. Allt började med att amerikanska spaningsplan upptäckte att Sovjetunionen uppförde avfyringsramper för medeldistansrobotar hos sina allierade på Kuba.
Ryssarnas mobilisering var ett svar på USA:s misslyckade invasion i "Grisbukten" i april 1961 då 1 500 CIA-tränade exilkubaner landsteg på södra Kuba i ett försök att störta president Fidel Castro och hans regim, men besegrades efter tre dagars strider. Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov gav svar på tal genom att gå med på Kubas begäran om att placera kärnvapenrobotar på Kuba för att avskräcka framtida trakasserier från USA.
Vapenskramlet på Kuba fick USA:s president John F. Kennedy att reagera direkt, väl medveten om att om ryssarna tilläts installera robotramperna, så kunde de nå nästan hela USA med sina missiler.
Kennedy beordrade flottan att lägga Kuba i karantän och hotade Sovjetunionen i ett dramatiskt tevetal med att varje raket som sköts upp från Kuba skulle mötas med "massiv vedergällning". Stämningen mellan de båda supermakterna var på bristningsgränsen. Allt höll på att ställas på sin yttersta spets när ryska fartyg närmade sig det amerikanska blockområdet utanför Kubas kuster, men de blev i sista minuten beordrade att ändra kurs och återvända hemåt. Så nära som just då har världen kanske aldrig varit ett kärnvapenkrig.
Efter intensiva förhandlingar mellan president Kennedy och Sovjetunionens regeringschef Chrusjtjov löste man slutligen krisen och världen kunde andas ut.
Intervju - Steven Spielberg:
– Film har alltid varit ett sätt att frigöra mig från mina demoner
Hur hamnade den här fascinerande historien om Spionernas bro hos dig?
– Jag fick den från en brittisk pjäsförfattare vid namn Matt Charman. Han hade gjort research för en film om invasionen i Grisbukten där namnet James B. Donovan dök upp. Det visade sig att Donovan hade hjälpt till att få ut folk från Kuba efter den misslyckade invasionen.
Charman upptäckte också att Donovan som person var ännu mer intressant än historien om Grisbukten. Han spårade Donovans livsöde tillbaka till krigsrättegångarna i Nürnberg där Donovan var juridisk ansvarig för de dokumentärfilmer, regisserade av George Stevens och John Ford, som visades under rättegångarna.
Det var också då Charman blev varse om resten av Donovans historia: det som hände på 1950-talet med Rudolf Abel, nedskjutningen av Gary Powers och spionutväxlingen på Glienicker Brücke. Han sökte upp mig och presenterade storyn – och det var en historia som jag aldrig hört talas om förut.
Vilken var den största utmaningen med att göra filmen?
– Jag tror det faktiskt handlade mer om att hitta rätt skådespelare för de olika rollerna än logistiken och det praktiska arbetet. Matt Charman hade tillsammans med Joel och Ethan Cohen skrivit så mångfacetterade karaktärer, även för de som bara hade ett par repliker, så vi var tvungna att vara väldigt noggranna med att hitta rätt skådespelare även för de minsta birollerna. Allt och alla var en del av ett mycket komplicerat pusselbygge.
För mig var Tom Hanks självklar som James Donovan. Jag hade precis sett Twelfth Night på Broadway med Mark Rylance och kände att jag inte behövde leta längre. Han var min Abel. Det var likadant med Amy Ryan som Donovans fru Mary och Sebastian Koch som Vogel. Jag hade tur som fick de skådespelare jag ville ha på första försöket.
Wolfgang Vogel är faktiskt en nyckelfigur i östtysk historia ...
– Han var inblandad i en massa olika fall och väldigt aktiv, i synnerhet på äldre dagar. Jag tror att vi har lyckats skildra händelserna om vad som verkligen hände ganska väl. Vogel ville ge DDR en plats och inflytande vid förhandlingsbordet, man ville bli kvitt omvärldens bild av DDR som Sovjetunionens marionett och visa sig självständiga.
Det verkar nästan som om det kalla kriget är tillbaka igen. Alla tycks spionera på varandra nuförtiden. Ser du några likheter mellan då och nu?
– Jag upptäckte många kopplingar till vad som händer nu när jag först fick höra talas om historien. När vi gjorde filmen hade Krimhalvön ännu inte blivit invaderad, men den spänningen som uppstod mellan president Putin och president Obama påminde en del om det kalla krigets dagar. Jag skulle inte vilja påstå att vi har ett nytt kallt krig nu, men relationen mellan USA och Ryssland är en aning frostig.
Spionernas bro hade premiär nästan 45 år efter din debutfilm. Är det dags att blicka tillbaka på vad du åstadkommit eller föredrar du att se framåt?
– Det finns definitivt mycket kvar att göra, herregud. Om jag skulle se tillbaka nu, så skulle jag förvandlas till en odräglig egoist. Dessutom har jag upptäckt att de gånger jag har börjat gräva bland gamla filmer, så har jag velat klippa om filmen, trots att det är 20 år försent. Jag måste fortsätta hitta nya historier som jag kan utforska. De är inte alltid så lätta att hitta, men jag håller ögon och öron öppna.
När du slog igenom blev du känd för att berätta action- och fantasyfilmer, men på senare år har du fokuserat mycket på verklighetsbaserat drama och historia ...
– Jag har gjort många historiska dramer; Lincoln, Amistad, Rädda menige Ryan och Schindler´s List. Och jag har alltid älskat historia. När Tom (Hanks) och jag började lära känna varandra insåg vi att vi båda var historienördar.
Vi tipsar ständigt varandra om olika dokumentärer, böcker och biografier. Det fina med att vara framgångsrik regissör är att man ibland får tillfälle att chansa och berätta en historia som folk kanske inte alls är intresserade av att se.
Jag har tagit en hel del risker under de senaste tjugo åren, några av de filmerna har hittat en publik medan andra har floppat. Men jag tänker fortsätta jobba på samma sätt, det är det enda tänkbara för mig. Och nästa sommar är jag tillbaka med fantasy igen. Med (familjefilmen) The BFG.
Vad känner du för filmandet efter alla dessa år?
– Film betyder fortfarande varken mer eller mindre för mig än det gjorde när jag debuterade med Duellen. På många sätt har jag växt under åren som gått, jag har fått chansen att berätta en massa olika slags historier.
Film har alltid varit ett sätt för mig att frigöra mig från mina demoner och kasta över er i publiken. Om jag gör en läskig film, så är det för att jag själv är rädd för någonting. Det blir ett slags terapi att berätta om min rädsla för andra på film.
Jag är en mångsysslare som filmmakare. Jag har alltid velat berätta historier som har betytt någonting för mig. Jag beundrar regissörer som William Wyler som gick från Mrs. Miniver till Det stora landet, från Ben Hur till De bästa åren och musikalen Funny Girl. Jag tänker också ofta på rådet som Noël Coward en gång gav David Lean: "Kryp aldrig upp från samma hål två gånger". Jag har brutit den regeln varje gång jag har gjort en ny Jurassic Park eller Indiana Jones-film. Men resten av mina filmer är väldigt olika varandra och det är jag stolt över.
Intervju: Tom Hanks:
– Bortsett från min näsa och röst har jag inget gemensamt med Donovan
Det fanns förstås inte en chans att du skulle tacka nej till ett erbjudande från Steven Spielberg?
– Det finns absolut ingen som helt orsak till det. Jo, förresten – galenskap. Det skulle man kunna åberopa. Men allvarligt talat, det hade varit vansinne att säga nej när chefen hör av sig. Det här är den fjärde filmen där han regisserar mig. Han är ett geni som, av någon anledning, bjuder in vanliga människor som mig till sådana här projekt. Det känns alltid lika tursamt varje gång han ringer.
Hur skapade du din rollfigur? Försökte du hitta något gemensamt mellan dig och Donovan?
– Bortsett från att han har min näsa och röst har jag ingenting gemensamt med Donovan. Däremot var jag tvungen att ta reda på vad han gick igenom. Lyckligtvis dokumenterade han noggrant hela sitt försvar av Rudolf Abel. Det finns en stor, tjock bok om rättegången och om hans sex dagar i Berlin och spionutväxlingen.
Hur minns du inspelningarna i Berlin, på Glienicker Brücke?
– Det var fantastiskt att få vara med om att återskapa historia på de platser där det hände i verkligheten. Det var en speciell känsla att stå på den upplysta västsidan och titta in över öst där det var becksvart, antagligen precis så som det såg ut under DDR-tiden. Det är en plats som jag gärna skulle ha besökt som turist.
Det enda negativa var att det var fruktansvärt kallt under de tre nätter vi filmade där. Alla i teamet var klädda i tjocka dunjackor och varma, stickade mössor medan vi skådespelare bara hade tunna 60-talskläder på oss. Ibland trängdes vi tolv skådespelare i en liten vaktkur för att hålla oss varma. Det var väldigt, väldigt kallt – men det var väl passande för en film som handlar om det kalla kriget.