Mestadels bedårande 80-talsnostalgi
Recenserad i HemmaBio 9/2016
På väg hem från en session Dungeons & Dragons tar Will Byers (Noah Schnapp) sin vanliga genväg via "Mirkwood", rollspelsgängets namn på den föga upplysta Maple Street. Just denna kväll var dock det en dålig idé då något monstruöst som sluppit lös från en regeringsinstallation utanför staden jagar honom genom skogen. Will försvinner och det blir upp till lokale sheriffen Hopper (David Harbour), mamma Joyce (Winona Ryder), brorsan Jonathan (Charlie Heaton) och hans vänner att lösa mysteriet.
Redan under de väldigt snygga förtexterna blir det tydligt att det här är ett kärleksbrev till allt som upphovsmännen The Duffer Brothers (Matt och Ross) älskat sedan barnsben. Ser typsnittet bekant ut beror det på likheten med det som användes på omslagen till Stephen Kings böcker. Och precis som i dennes roman Firestarter dyker det i den här tv-serien upp såväl figurer som en bakomliggande intrig med kopplingar till CIAs ökända Project MKUltra. En satsning som gett bränsle åt vittomfattande konspirationsteorier samt mängder av andra böcker, filmer och tv-spel sedan det officiellt stängdes ned 1973. Konstigt vore det väl annars då projektet låter så märkligt att det känns påhittat. Dessa försök på mer eller mindre frivilliga mänskliga testobjekt runtom i Nordamerika som innefattade LSD, isolering och tortyr sägs ha haft målet att öka effektiviteten hos förhörsmetoder samt utforska diverse funktioner i den mänskliga hjärnan. Det är också intressant att notera hur intresset för projektet går i mer eller mindre tydliga cykler. Nu är vi uppe i en intensiv sådan då jag på rak arm kan räkna upp ett otal nya verk utöver det föreliggande som hämtat åtskillig inspiration därifrån.
Typsnittet heter för övrigt ITC Benguiat, designades av Ed Benguiat. Han har även den ursprungliga Planet of The Apes-logotypen på meritlistan vilket känns utmärkt passande.
Kingkopplingen är givetvis bara en av många influenser som färgat av sig på det lapptäcke som är Stranger Things. Det blir såväl en form av nostalgisk "produktplacering" när huvudpersonerna ses leka med Star Wars-figurer och det i nära nog varje rum dyker upp någon filmaffisch från The Duffer Brothers topp fem. Som The Thing, Dark Crystal och Evil Dead. Det här märks givetvis även på musikläggningen som utöver retrosnyggt synthiga stämningar av Kyle Dixon och Michael Stein (från bandet Survive) är som att få ett blandband från regissörerna. Jag klagar givetvis inte när "Should I Stay or Should I Go" med The Clash och "Atmosphere" med Joy Division får breda ut sig och bli meningsbärande element i den förvånansvärt hårda intrigen.
När bröderna intervjuades i Variety (intressant läsning, finns på nätet) nämnde de att tonen de siktade på var "Really dark Amblin". På gott och ont levererar de verkligen på det löftet. Visst tar de ut svängarna betydligt mer än vad Spielberg gjorde i filmerna de inspirerats av. Men det blir också lite väl många scener med skrikande barn på BMX-cyklar för min smak. Och frågan som infinner sig emellanåt när jag sitter och bockar av ytterligare en bunt tydliga influenser (Silent Hill – check, Alien – check) är om jag verkligen behöver se det här en gång till? Det som räddar serien i mina ögon och gör det till något mer än bara en mysig referensfest är upphovsmännens känsla för sina karaktärer och skådespelarnas förmåga att ge dem liv.
Rollsättningen är verkligen fenomenal över hela linjen. Ryder glänser i rollen som moder på gränsen till totalt sammanbrott. Harbours levnadströtte sheriff är likaledes fantastisk. Och så ska vi inte glömma "poor Barb" (Shannon Purser). Men det som verkligen gör att detta skiljer sig från föregångarna är att även den tuffe taskige snubben Steven Carrington (Joe Keery) tillåts ändra sig under berättelsens gång. Så oavsett hur du ställer dig till 80-talsnostalgi tror jag att du kommer få ut någonting av att se Stranger Things som trots ett par malörer faktiskt håller spänningen uppe under samtliga åtta avsnitt.
//Anders Lundgren