Av Thomas Nilsson
Los Angeles, 1990.
Det var tidig höst och jag hade fått för mig att jag skulle intervjua en av mina gamla hjältar, regissören John Carpenter. Eftersom jag inte hade någon tidning i ryggen fick jag kalla handen från alla officiella håll. Men det har aldrig hindrat mig och det går alltid att hitta bakvägar. Några dagars deckarjobb resulterade i att telefonen en dag ringde i huset på Burlington Avenue. Det var Carpenters personliga assistent.
– Mr Carpenter hälsar att han gärna pratar med dig, sa hon och några dagar senare satt vi där, med John, i arbetsrummet i hans hus i Van Nuys.
Mötet blev mycket lyckat. Carpenter hade inte gjort några intervjuer på ett bra tag, så min artikel blev publicerad på flera håll, både i Sverige, England och USA. Han tyckte det var coolt att någon från Sverige hade sökt upp honom och blev mer och mer entusiastisk ju längre tiden gick.
När hans assistent kom med fika förstod jag att det signalerade att intervjun var slut. Men efter kaffet och kakorna började vi prata vidare, så det var bara att knäppa på bandspelaren igen. När vi skildes åt fick jag med mig både ett signerat ex av manuset till Halloween och en signerad originalaffisch från samma film. Brorsan, som var med som fotograf, var överlycklig över sin signerade Flykten från New York-poster.
Härmar idolregissören
Tyvärr kan jag inte hitta kassettbandet med min intervju, men jag har kvar anteckningar och jag minns fortfarande en hel del av vårt långa samtal. Carpenter pratade om hur mycket han gillade Godzilla, Elvis, The Beach Boys och favoritbasketlaget Los Angeles Lakers.
Han skämtade också om kritikerna som ofta tycker att hans filmer egentligen bara är Howard Hawks-inspirerade westerfilmer som råkar utspela sig i moderna miljöer.
– Och de har förstås helt rätt. Jag gör bara remakes på gamla Hawks-filmer, skrattade regissören. Han avslöjade att han älskar allt med King Kong (1933) och visade stolt foton och andra rariteter som han nyligen ropat in på en auktion.
Vi pratade om Carpenters gamla filmer och han erkände att han tog dålig kritik hårt. Sågningarna och floppen med The Thing kändes allra värst.
– Jag kan inte förneka att kommersiell succé är viktigt för mig. Det bästa betyget du kan få är utsålda hus på biograferna.
Ändå vägrade han hårdnackat att ge efter för trycket från filmbolag och fans som krävde en uppföljare till Flykten från New York.
– Folk har tjatat på mig i snart tio år, men en uppföljare lär aldrig bli av, sa Carpenter - då. Sex år senare gick Flykten från LA upp på biograferna. Kanske skulle han ha gjort filmen tidigare, trots allt, för fansen svek och rullen blev en flopp.
Nej tack, till att koka kanin
Carpenter berättade att han ville bli regissör för att göra "avtryck i Hollywood".
– Det var min stora drivkraft, men efter så många år i branschen har jag insett att det var en omogen ambition. Jag har insett att det ofta kvittar hur hårt du jobbar med en film. Det finns för många faktorer som man själv aldrig kan påverka. Många gånger är det tid, tajming och rena tillfälligheter som avgör om du lyckas eller misslyckas.
Carpenter avslöjade att han nobbat en rad filmer genom åren. Eddie Murphys The Golden Child (1986) floppade och hade inte gjort regissören något gott, men vem vet hur karriären hade sett ut om John tackat ja till att regissera Top Gun (1986) och Farlig förbindelse (1987).
John medgav också att han kanske inte alltid gjort det så lätt för sig när han valt att gå sin egen väg.
– Men jag vill verkligen inte bli mainstream. Jag vägrar bli en del av demografin, jag vill vara min egen individ och jag bär alla mina filmer med stolthet. Det är också därför jag gillar dåliga recensioner. I samma ögonblick som kritikerna börjar tycka om mina filmer har jag stora problem.
Carpenter förklarade att han önskade att han fått jobba i 40-talets Hollywood istället.
– Sättet som de gjorde film på då hade passat mig bättre. Nu känner jag mig ofta malplacerad. Jag känner mig mer hemma med gamla tiders filmer. Det mesta som görs nuförtiden intresserar mig inte.
Jag minns att jag frågade om han någonsin kommer att göra den där westernfilmen som han alltid drömt om.
– Hawks regisserade när han var 70, så chansen finns väl fortfarande för mig. Men jag tror marknaden för en episk western är död, tyvärr.
Pengar luktar inte
Med tanke på hur eländiga de meningslösa nyinspelningarna av Attack mot polisstation 13 (2005) och Dimman (2005) blev, så blundar jag envist för nyheten att Fox nu fått klart att göra en ny version av Flykten från New York.
Rapporterna om att Carpenter själv ska bli exekutiv producent med "kreativt inflytande" känns inte som någon förmildrande omständighet. Det hjälpte inte med nya Dimman och det lär inte hjälpa nu heller. I intervjuer på senare tid har Carpenter delat med sig av sina tankar om nyinspelningarna.
– Jag är smickrad om folk vill göra nya versioner av mina gamla filmer. Men det kvittar om man ska göra en remake eller en film efter en originalidé. I slutänden handlar det ändå alltid om gammalt hederligt hantverk.
Carpenter ser inga problem med nyinspelningar och påpekar att de funnits sedan filmens barndom. Han vill fortfarande inte själv regissera någon nyinspelning av sina egna filmer, men hymlar inte med att han säljer rättigheterna enbart för pengarnas skull. I fallet Attack mot polisstation 13 har Carpenter sagt att hans insats var minimal:
– Jag gick till studion, sade hej och sedan gick jag hem.
I en intervju med Collider.com (juni 2011) säger Carpenter att det finns två varianter av nyinspelningar – de bra och de dåliga.
– Nya The Thing var en prequel och eftersom jag inte äger några rättigheter till den storyn, så tjänade jag inget på filmen. När de gör remakes på Flykten från New York, They Live eller andra filmer som jag skrivit, så får jag en check. Det är något jag velat göra hela mitt liv – tjäna pengar på att göra absolut ingenting.
Har Carpenter någon framtid?
För Collider berättade Carpenter också att han blev utbränd efter 40 år som regissör.
– Det har varit jobbigt eftersom jag inte bara regisserat, utan ofta även skrivit manus och gjort musiken. Jag har inte haft något privatliv och kände bara att jag inte kunde fortsätta längre – särskilt inte efter Ghosts of Mars som sjönk snabbare än Titanic.
Carpenter berättar att det långa uppehållet gjorde att han blev "nyförälskad i film" igen.
Vi var många som hade höga förhoppningar på mästerregissörens comeback. Ett litet ljus av hopp tändes när han regisserade två avsnitt av skräckserien Masters of Horror (2005-2007). I säsong ett var Carpenters episod, Cigarette Burns, seriens bästa. Pro-Life i säsong två höll inte riktigt samma klass, men det kändes ändå som om Carpenter var på gång igen.
Tyvärr blev The Ward ett riktigt bottennapp och bevis på att regissören inte alls var på tårna får vi på dvd-utgåvans kommentarspår. På frågan varför Carpenter inte själv skrev filmmusiken svarar han;
– Uppriktigt sagt är jag för gammal.
Att det uttalandet snarare var ett resultat av att han innerst inne kanske inte kände att hjärtat riktigt fanns med i projektet, blir uppenbart när man lyssnar på CD:n Lost Themes. Här hör man att kultregissören är på hugget igen. Tillsammans med sin son Cody och kompositören Daniel Davies har han spelat in ett gäng instrumentala låtar och det låter onekligen som om Carpenter har en massa nya sköna filmidéer i huvudet. Hypnotiskt pulserande 80-talssyntar stångas med ilskna gitarrer och hotfulla kyrkoorglar och skapar en karakteristiskt ödesmättad och olycksbådande stämning.
67 år är ingen ålder för en hjälte som Carpenter.
Kom igen, John. Det finns fortfarande tid för en riktig comeback!
Dark Star (1974)
Svart humoristisk Sci-fi rulle som Carpenter gjorde tillsammans med Dan O´Bannon under studenttiden på USC. Innan dess (1970) hade Carpenter vunnit en Oscar för Bästa kortfilm med The Resurrection of Bronco Billy.
I Carpenters första långfilm kretsar handlingen kring ett rymdskepp, "The Dark Star", som skickats ut från jorden för att kolonisera främmande planeter. Astronauterna får problem när de stöter på en badbollsliknande (!) utomjording på rymmen och en "smart bomb" som tror den är Gud.
Carpenter och O´Bannon skrev manus tillsammans. (O´Bannon lånade sedan en hel del av storyn när han skrev Alien). Carpenter regisserade och gjorde musiken, O´Bannon fixade specialeffekterna.
Attack mot polisstation 13 (1976)
Stämningsfull klassiker (som egentligen är ett slags remake av Howard Hawks western Rio Bravo) om en nedläggningshotad polisstation som belägras av skurkar som försöker frita en fånge som tillfälligt hålls i förvar på den nästan helt övergivna stationen.
Carpenter ligger bakom både manus, regi och musiken, men klippte även filmen under pseudonymen John T. Chance (namnet på John Waynes karaktär i Rio Bravo). Carpenter ville själv att filmen skulle heta först The Anderson Alamo och sedan The Siege, men distributören nobbade och gav den sin klassiska titel – även om det inte finns någon "polisstation 13" i filmen.
Det här blev också starten på ett långvarigt, framgångsrikt samarbete med Debra Hill som producerade och skrev flera av Carpenters bästa filmer.
Someone´s Watching Me (1978)
Bortglömd, men ruggigt spännande tevefilm (som från början var tänkt att bli en biofilm) om en kvinna (Lauren Hutton) som blir stalkad i sin Los Angeles-lägenhet av en mystisk främling.
Den här filmen, med manus och regi av Carpenter, spelades in samtidigt som regissören drog igång förarbetet till sitt stora genombrott ...
Alla helgons blodiga natt (1978)
Vad mer kan man säga som inte redan är sagt om en av tidernas allra bästa och mest inflytelserika skräckfilmer? Michael Myers (spelad av Carpenters kompis Nick Castle) blev en ikon och skapade en helt ny genre inom skräckfilmen. Allt är perfekt – storyn (skriven tillsammans med Debra Hill), skådisarna, stämningen och, inte minst, Carpenters odödliga soundtrack.
Carpenter och Hill skrev och producerade även uppföljaren (1981). Carpenter har påstått att han av kontraktmässiga skäl tvingades att skriva manuset, men vägrade regissera eftersom han inte ville "göra samma film en gång till".
Rick Rosenthal regisserade, men Carpenter tyckte att hans version var för mesig och spelade in ytterligare, blodigare scener, trots Rosenthals protester.
Elvis (1979)
Ny, fantastiskt bra tevefilm (med manus av Anthony Lawrence) om rocklegenden Elvis (lysande porträtterad av Kurt Russell i sitt först samarbete med Carpenter) liv och karriär.
Carpenter väjer inte för att berätta om Elvis bakslag, drogmissbruk och mörkare sidor, och visar med varsam hand att han behärskar mer än bara skräck. Fortfarande den bästa biografifilmen om "The King".
Dimman (1980)
Klassikerna fortsätter att radas upp med denna mästerligt kusliga skröna (delvis inspirerad av brittiska The Trollenberg Terror, 1958) om hur spöksjörövare i skydd av en mystisk dimma hemsöker en liten kuststad för att ta en blodig hämnd för ett 100 år gammalt skeppsbrott.
Även om kritikerna inte var särskilt imponerade blev filmen en kommersiell succé. När Carpenter såg en råkopia blev han dock bekymrad att filmen inte var tillräckligt skrämmande. Flera scener gjordes därför om, plus att man lade till nya, blodigare scener. Cirka en tredjedel av slutversionen består av nyinspelat material.
Flykten från New York (1981)
En av alla tiders bästa actionrullar! 1997 har Manhattan förvandlats till ett enda stort högriskfängelse. När "Air Force One" störtar tvingas en före detta soldat, Snake Plissken (Kurt Russell) befria presidenten (Donald Pleasence) som tillfångatagits av en grupp fångar.
Carpenter skrev ett utkast redan 1976 som en kommentar till Watergate-skandalen. Slutmanuset skrevs tillsammans med Nick Castle som skapade Ernest Borgnines karaktär "Cabbie" och hittade på slutscenen.
Filmbolaget tyckte att den före detta Disneyskådisen Russell var för mesig och ville ha antingen Tommy Lee Jones eller Charles Bronson i rollen som Snake, men Carpenter vägrade – och vann.
Filmen spelades främst in i de nedgångna östra delarna av St. Louis, Illinois. James Cameron (ja, den James Cameron) skapade flera av effekterna.
The Thing (1982)
Makalöst ruggig nyinspelning av Howard Hawks Fantomen från Mars (1951) med groteskt imponerande specialeffekter av Rob Bottin. Carpenters klassiker är betydligt mera trogen John W. Campbell, Jr roman Who Goes There? och handlar om en utomjordning som kan byta skepnad och terroriserar forskarna på en isolerad bas på Antarktis.
Kurt Russell är fenomenal som R. J. MacReady, men filmen blev märkligt nog ett fiasko. Carpenter har själv antytt att orsaken var Steven Spielbergs E.T. som hade premiär bara två veckor före The Thing och att publiken uppenbarligen föredrog snällare rymdvarelser.
Christine (1983)
Carpenter blev erbjuden att regissera en filmatisering av Stephen Kings Eldfödd. Burt Lancaster var påtänkt för den manliga huvudrollen, men efter det ekonomiska bakslaget med The Thing ångrade sig Universal och gav istället regijobbet till Mark L Lester.
Ironiskt nog gjorde Carpenter istället film av en annan King-roman Christine – om en förhäxad 1958 Plymouth Fury som hjälper en ung skolkille att hämnas sina mobbare. Filmen är en underskattad liten pärla och blev även en framgång hos både publik och kritiker.
Starman (1984)
Carpenter överraskade nog många med den här snälla, men varma och mycket underhållande romantiska komedin om en vänlig utomjording (spelad av Jeff Bridges som även blev Oscarnominerad för rollen) som blir jagad av militären, samtidigt som han iklär sig skepnaden av Jennys (Karen Allen) nyligen avlidne man.
Filmen fick bra kritik och tog sig in på den amerikanska biotopplistans sjätteplats.
Big Trouble in Little China (1986)
Lastbilschauffören Jack (Kurt Russell) hamnar i en mystisk underjordisk värld under San Franciscos Chinatown när han hjälper sin kompis Wang (Dennis Dun) att rädda dennes flickvän (Kim Kattrall) som blivit kidnappad av ett gäng kinesiska skurkar, ledda av den urgamle trollkarlen Lo Pan (James Hong).
Filmbolaget ville ha antingen Clint Eastwood eller Jack Nicholson i huvudrollen, men båda var upptagna på annat håll. Russell tackade också först nej, men Carpenter lyckades övertala honom.
Jag älskar den här kultklassikern, späckad med coola Kung fu-fighter, men filmen floppade rejält. Carpenter konstaterade torrt att han är stolt över filmen, men att världen förmodligen inte var redo för en sådan "spök-action-Kung fu-Fantasy-skräck-äventyr-komedi-monster-rulle" (filmen blev senare en stor succé på video).
Låten under sluttexterna är skriven och framförs av Carpenter och hans band The Coupe De Ville (som består av Nick Castle och Tommy Lee Wallace).
Mörkrets furste (1987)
Fiaskot med Big Trouble gjorde Carpenter så förbannad på byråkratin i Hollywood att han lovade sig själv att i fortsättningen bara göra lågbudgetfilmer som han hade full kontroll över. Den här kultrysaren (inspelad på bara 30 dagar) är inspirerad av den brittiska teveserien Quartermass och handlar om en professor som tillsammans med några elever undersöker en märklig cylinder under en övergiven kyrka mitt i Los Angeles. Cylindern visar sig ruva på Satan själv och han vill förstås ut och röja.
Carpenter skrev manus under pseudonymen "Martin Quartermass" och gjorde dessutom musiken tillsammans med sin ständige medkompositör Alan Howarth. Hårdrockaren Alice Cooper spelar en hemlös zombie och bidrar även med en egen låt, Prince of Darkness. Både publik och kritiker svek filmen. Det här är andra delen i Carpenters "Apokalypstrilogi" efter The Thing och med In the Mouth of Madness som den avslutande filmen.
They Live (1988)
Den före detta proffsbrottaren Roddy Piper spelar Nada – en kringdrivande byggnadsarbetare som en dag hittar en par mystiska solglasögon genom vilka han plötsligt kan se hur världen runt oss egentligen gestaltar sig – myndigheterna utnyttjar media för att hjärntvätta befolkningen att göra som de blir tillsagda. Många högt uppsatta personer är dessutom mordiska utomjordingar i människogestalt.
Carpenter skrev manus (under pseudonymen "Frank Armitage") efter en 60-talsnovell, Eight O''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''Clock in the Morning av Ray Nelson, och spetsade den med egen kritik mot Ronald Reagan-regimen.
Det mesta av filmen spelades in på plats i Downtown Los Angeles. Den 5,5 minuter långa fighten om glasögonen mellan Piper och Keith David är kanske mest minnesvärd, men hela den här skräck-sci-fi-rullen är klart underskattad.
Den osynlige mannen (1992)
Trots viss kommersiell framgång med Mörkrets furste hade Carpenter svårt att få finansiärer till sina projekt. 1989 erbjöds han att regissera Exorcisten 3, men bråk med författaren William Peter Blatty om filmens slut resulterade i att Carpenter hoppade av (och Blatty själv regisserade sin egen bok).
Carpenter slöt fred med Hollywood och tackade ja till Den osynlige mannen (löst baserad på H. F. Saints bok Memoirs of an Invisible Man) när Ivan Reitman hoppade av.
Filmen floppade, men jag gillar Chevy Chase som yuppien Nick som efter en olycka råkar bli osynlig och sedan jagad av CIA som vill förvandla honom till ett levande, hemligt vapen. Högt tempo och snygga effekter gör det här till en riktigt underhållande actionkomedi.
Body Bags (1993)
Makaber och riktigt bra tevefilm á la Tales From the Crypt med tre olika episoder. Två är regisserade av Carpenter (som introducerar varje del som en otäck bårhusanställd), det tredje avsnittet är regisserat av Tobe Hooper.
I The Gas Station blir en ung tjej som jobbar natt på en bensinstation förföljd av en seriemördare (Robert Carradine) på rymmen från ett mentalsjukhus. Sam Raimi och Wes Craven dyker upp i varsin kul biroll.
Stacey Keach spelar en man som efter en misslyckad hårtransplantation får ett utomjordiskt virus i sig i Hair. I Eye spelar Mark Hamill (Star Wars) Brett – en framgångsrik basebollspelare som efter en bilolycka får ett nytt öga transplanterat. Problemet är att ögat kommer från en död seriemördare vars själ tar över Bretts kropp och tvingar honom fortsätta mörda.
I skräckens skugga (1994)
Trots många bra skådisar (David Warner, Sam Neill, Jürgen Prochnow och Charlton Heston) floppade den här H.P. Lovecraft-hyllningen som folk verkar antingen älska eller hata.
Filmen handlar om en försäkringsagent (Neill) som försöker leta upp en spårlöst försvunnen skräckförfattare vars makabra historier tycks få verkligt liv.
Carpenter blev erbjuden manuset (skrivet av Michael De Luca) redan i slutet av 80-talet, men nobbade det då. Filmen har visserligen sina stunder, men kanske borde Carpenter ha litat på sin magkänsla och gjort något annat istället.
Village of the Damned (1995)
Den här nyinspelningen av det engelska originalet med samma namn från 1960 fungerar inte alls. Handlingen är flyttad till en småstad i Kalifornien där tio kvinnor blir gravida av ett mystiskt utomjordiskt virus och sedan föder varsin människoliknande varelse.
Christopher Reeve (Superman) och Kirstie Ally (Skål) är bra och Carpenters version är blodigare, men saknar sin föregångares intensitet och känns blek och oinspirerad.
Flykten från L.A. (1996)
Filmen som alla Carpenter-fans ivrigt väntade på tillbringade nästan 10 år i "Development Hell". Coleman Luck skrev ett manus redan 1985, men Carpenter ansåg det var för "lättviktigt och fånigt".
Projektet låg sedan på is tills 1994 då en jordbävning med efterföljande kravaller skakade Los Angeles. Händelserna inspirerade Carpenter att tillsammans med Kurt Russell och Debra Hill skriva en ny story där Snake på nytt måste rädda världen. Premissen är att en jordbävning förvandlat LA till en fängelse-ö.
Här hamnar presidentens dotter Utopia (A. J. Langer) som hjärntvättats att stjäla fjärrkontrollen till USA:s elektroniska supervapen. Snake blir erbjuden amnesti för sina nya brott mot att han räddar Utopia och hämtar tillbaka fjärrkontrollen.
Carpenter har ofta sagt att det var Kurt Russells förtjänst att filmen blev av eftersom "Kurt älskar Snake" och så gärna ville reprisera sin favoritroll. Filmen blev en ekonomisk flopp, men så dålig är den inte. Jag såg filmen på bio i LA och minns att publiken var rätt entusiastisk.
Som actionunderhållning är det helt okej, så länge man inte förväntar sig samma andlösa upplevelse som i den första rullen.
Vampires (1998)
Carpenter har erkänt att fiaskot med Flykten från LA fick honom att vilja lägga av som regissör. När han fick läsa både manuset och boken Vampires såg Carpenter en chans att göra en "vampyr-western" á la Det vilda gänget.
Tanken var god, men allt landar tyvärr i en våldsam, men trött och rätt förutsägbar dussinrulle. James Woods leder ett gäng vampyrjägare i jakten på att förhindra att ett krucifix hamnar i händerna på överstevampyren Valek (Thomas Ian Griffith) och hans gelikar som då kan jaga blod även i dagsljus och slutligen utrota mänskligheten.
Den amerikanska censuren tvingade fram en del klipp för att tona ned det grövsta våldet, men filmen blev ändå Carpenters enda kommersiella framgång på 90-talet.
Ghosts of Mars (2001)
Arbetsnamnet var Escape from Mars och från början tänkt som en andra uppföljare till Flykten från New York, men efter floppen med Flykten från LA ville filmbolaget inte damma av Snake igen. Istället tvingade man in Ice Cube i huvudrollen som skurken "Desolation Williams".
Visst, filmen håller inte samma klass som Carpenters äldre filmer och blev ett både ekonomiskt och publikt fiasko, men den är lite underskattad. Det är väldigt mycket Attack mot polisstation 13, fast på Mars, med en fångtransport på flykt från en isolerad gruvby undan en hord zombieliknande varelser som verkar ha överdoserat på Kiss och Braveheart.
Småruggigt och stämningsfullt, men också filmen som fick Carpenter att lägga karriären på is.
The Ward (2010)
Förväntningarna var förstås stora när legenden gjorde comeback efter nästan tio års exil. Amber Heard spelar Kristen, en ung tjej som 1966 hamnar på ett mentalsjukhus i Oregon där ett zombiespöke hemsöker henne och mördar de intagna.
Tyvärr faller hela filmen platt till marken. Det är håglöst, oinspirerat och tråkigt – och helt utan känslan av att det är John Carpenter som regisserat den. Måtte inte The Ward bli en av världens mest egensinniga regissörers svansång. Han förtjänar verkligen en bättre sorti!
Publicerad i HemmaBio 11/2015