Hela min kropp fullständigt skriker av att jag bara måste ut ur det vidriga huset!
Av Christian Moberg
Resident Evil startar om och tar helt nytt grepp på genren de länge var ledande i, och går nu från tredjeperson till förstaperson. Fungerar det? Är det lika läskigt som tidigare? Jodå, låt oss säga så här: Resident Evil 7: Biohazard har spelmässigt hittat hem till rötterna igen, och jag älskar det. På senare år har nämligen serien lutat mer och mer åt actionspel med skräckmoment, snarare än tvärtom som serien trots allt startade som. Långsamt obehag som kröp under skinnet på spelaren blandat med överraskande skrämselmoment i fasta, stundtals förrädiska kameravinklar. RE7 går tillbaka till kalla kårar och hoppa till-effekter, samtidigt som man blickar framåt och gör något så överraskande som att ge oss förstapersonsperspektiv.
Flera timmar senare på helspänn, och med känslan av att vara konstant jagad och utsatt, kan jag bara säga att det var en snilleblixt av Capcom att göra som man gjorde. Det tar nämligen bara fem minuter in i spelet innan jag (nästan) gjort på mig sju gånger, hyperventilerat åtminstone lika många gånger och tvingat min sambo sätta sig bredvid mig i soffan, helt ointresserad av spelet i fråga. Mänsklighet är nämligen det sista som existerar i det vid första anblicken övergivna huset jag kommer till för att leta efter Mia, kärestan som försvann för tre år sedan och som nu skickat ett kryptiskt meddelande till mig. Ethan, som vi till en början kontrollerar, styr kosan mot Louisiana och möts av knarrande golv, fönster som slår av vinden och andra sjuka saker som visar sig i kylskåp och på spisen. Kannibalism verkar inte helt otänkbart, och snart är det fler saker som visar sig, obehagligare och mer mardrömslika än de tidigare. Framförallt är det något som inte står rätt till med Mia.
Det är en helt fantastisk stämning, obehaglig som aldrig förr och hela min kropp fullständigt skriker av att jag bara måste ut ur det vidriga huset. Lättare sagt än gjort ska det snart visa sig. Capcom blandar som sagt hoppa till-effekter med en vidrig känsla av att vara jagad och att behöva gömma sig för någon som vill en riktigt, riktigt illa och inte heller verkar gå att döda, bara sakta ner för stunden. Den sanna Resident Evil-känslan infinner sig väldigt snabbt när det blir dags att kombinera örter och annat för att tillverka medicin och ammunition, en ständig bristvara. Grafiskt är det också skrämmande övertygande, med detaljerade texturer och detaljrikedom i övrigt som imponerar stort, och som gör det hela ännu mer obehagligt. Nämnde jag att jag måste ut från huset? Nu! Well played Capcom, tack och bock, jag kommer inte att kunna sova på en månad. Precis effekten jag vill ha med ett Resident Evil-spel.
Genre: Skräck
Utvecklare: Capcom
PEGI: 18
Testat på: PS4
Spelglädje 9/10
Grafik 9/10
Ljud 10/10
Online nej
Totalt 9/10
Publicerad i HemmaBio 2/2017