Scenariot i höstens mest gastkramande drama är lika enkelt som skräckfyllt – två tjejer utforskar havet utanför Mexicos kust. När kabeln till deras hajbur brister störtar den ner i djupet. Radiokontakten med ytan är bruten och syret börjar ta slut när vithajar börjar cirkla runt dem ...
Text: Thomas Nilsson
Foto: Noble Entertainment
Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt) är två systrar på semester i Mexico. Lisa är deppig efter att hennes pojkvän dumpat henne. För att pigga upp henne drar Kate med Lisa ut en kväll för att dansa och glömma sitt ex.
På krogen träffar de två killar, Javier (Chris J. Johnson) och Louis (Yani Gellman), som erbjuder dem att följa med ut på en hajsafari. Tjejerna tackar ja och går till sjöss följande dag. Kapten Taylor (Matthew Modine) är skeppare på skutan och medan hajburen sänks ned börjar han kasta bete i havet för att locka fram hajarna. Lisa får kalla fötter och tycker hela upplägget känns obehagligt, men kapten Taylor viftar bort hennes farhågor.
Killarna går ned med buren först och återvänder utan intermezzon. Lisa ger med sig och hoppar tillsammans med Kate ned i buren. En stund senare blir händer det som inte får hända – stålkabeln som hajburen är fäst i brister och buren störtar ned i havsdjupet med de två skräckslagna tjejerna i.
Buren landar på havsbottnen, 47 meter under ytan. Utan möjlighet att kommunicera med båten inser de att situationen snabbt blir alarmerande kritisk. Med en flock hungriga vithajar runt sig vågar tjejerna inte riskera tryckfallssjuka genom att försöka simma till räddningen alltför snabbt, trots att syret börjar ta slut ...
Plötslig biosuccé
47 Meters Down är en brittisk lågbudgetfilm med manus och regi av Johannes Roberts. Han har tidigare skrivit och regisserat skräckrullar som Hellbreeder (2003), Forest of the Damned (2005) och Roadkill (2011). Roberts tog hjälp av Ernest Riera för att skriva manuset till 47 Meters Down.
47 Meters Down spelades in redan 2015. Rättigheterna till filmen köptes av Dimension Film och planen var att släppa den direkt på dvd och VOD sommaren 2016, omdöpt till In the Deep. En hel last med dvd-utgåvor skickades också till butiker och recensenter.
Men en vecka före releasedatumet såldes filmen plötsligt till distributionsbolaget Entertainment Studios. De bestämde sig för att istället satsa på att sätta upp den på de amerikanska biograferna, då med den ursprungliga titeln 47 Meters Down. (Dvd-utgåvan av In the Deep drogs snabbt in av Dimension, men en handfull ex hann ändå säljas i butikerna. De säljs nu som exklusiva samlarobjekt på Ebay.)
47 Meters Down fick biopremiär i juni i år och blev en stor succé i USA och på flera håll runt om i världen. Totalt har filmen spelat in drygt 52 miljoner dollar – inte illa för en rulle som bara kostade 5 miljoner dollar att göra. Filmen blev också den amerikanska biosommarens mest inkomstbringande indie-produktion.
Det värsta var broccolin
Varken Mandy Moore (The Princess Diaries, 2001) eller Claire Holt (The Vampire Diaries, 2011-2013) hade någon tidigare erfarenhet av dykning före av 47 Meters Down. De fick båda gå kurser innan inspelningarna. Hur otroligt det än kan låta, är merparten av de hisnande undervattensscenerna inspelade i en bassäng i en studio i Basildon utanför London. För att ge havet en mer realistisk, grumlig look spred man ut finhackad broccoli i tanken.
– De anlitade en kille som simmade runt och strösslade broccoli ur små påsar inför tagningarna. Efter ett par veckor blev det ganska obehagligt, sa Moore i en intervju med New York Post (juni, 2017).
– Det kändes som att simma i grönsakssoppa och vi luktade ganska illa.
Även om man filmade undervattensscenerna i en bassäng och vithajarna är digitalt skapade i efterhand fanns det ändå ögonblick när det kändes genuint obehagligt för de två skådespelarna.
– Både Kate och jag hade stunder då vi insåg att "Herregud, vi filmar verkligen under vattnet"! Det var inte så att vi gjorde en tagning och sedan fick komma upp till ytan. Vi höll oss nere i tanken ända tills det var dags att fylla på syrgastuberna. Det fanns tillfällen när vi var under vattnet i en och en halv timme.
I en intervju med Dreadcentral (juni, 2017) berättade regissören Johannes Roberts att han förvarnade Mandy Moore och Claire Holt om att det skulle bli tuffa inspelningar.
– Ingen av dem hade dykt förut och det passade perfekt för deras karaktärer. Rädslan som tjejerna utstrålar i filmen är äkta. Särskilt Mandy som verkligen vara vettskrämd mest hela tiden.
I samma intervju berättade regissören också varför man valde att använda datoranimerade hajar.
– Vi diskuterade om vi skulle använda mekaniska hajar och vilka andra sätt det finns att skapa hajar på. Vår film är unik i den bemärkelsen att vi hela tiden befinner oss under havsytan. Det är inte som i andra hajfilmer där hajen kommer underifrån och attackerar vid ytan. Vi är nere i djupet och då blir det en helt annan femma att filma hajar.
Hajar är inga monster
I intervjun med New York Post understryker Mandy Moore att varken hon eller Claire Holt ser hajar som monster.
– De flesta älskar en film som Hajen. Men jag skulle inte vilja kalla 47 Meters Down för en hajfilm. För mig är det betydligt mer skrämmande att vara fångad på havsbottnen i en kamp mot klockan, utan att riktigt veta hur man ska använda den utrustning man har.
– Vi är absolut inte ute efter att demonisera hajar, tillade Claire Holt.
Johannes Roberts fick frågan varför folk aldrig tycks tröttna på hajfilmer i en intervju med Craveonline, (juni, 2017).
– För att jag tror hajar är det närmaste vi kan komma verkliga monster. Det lockar fram vår undermedvetna, primära skräck för sådant som lurar i havsdjupens mörker, sådant som vi inte kan resonera med.
Roberts sa också i intervjun med Dreadcentral att han själv är en hajnörd och därför var försiktig med hur han skulle hantera hajarna i 47 Meters Down.
– Jag ville inte framställa hajar som enkelspåriga, människoätande dödsmaskiner. Det är de ju inte. Men de är skrämmande och folk älskar att bli skrämda. Hajar är det så nära levande dinosaurier vi kan komma.
Regissören påpekade att han ville understryka att det inte handlar om att det är en film om hajar som blint går till attack.
– Vi möter ju två tjejer som inkräktar på hajarnas värld, de söker sig till en plats där de inte hör hemma och där de inte står högst upp i näringskedjan.
Inspiration av bergsklättrardrama
I intervjun med Craveonline utvecklar Roberts, som själv är en erfaren dykare, sina tankar om varför havet i sig är så skrämmande.
– Havsdjupen är oändliga och känslan av att tappa bort sig själv och totalt förlora orienteringen är svindlande. Man är bara omgiven av vatten och vet varken vad som är upp eller ned. Det är en otroligt skrämmande känsla. Jag har själv, i sällskap med en guide, upplevt hur havet fullkomligt slukar en.
Det var också den känslan Roberts ville återskapa med 47 Meters Down.
– Det var en intressant utmaning att placera två karaktärer i en så utlämnad situation. Konceptet i sig är väldigt enkelt, men effektivt.
Från början hade man tänkt att det skulle vara en grupp dykare som blev fångade i buren.
– Men det fungerade inte. Det blev löjligt. Det blev som en "body count"-film där hajarna bara tuggar i sig offer efter offer.
Tonen blev helt annorlunda och betydligt mer intim när man bestämde sig för att fokusera på två systrar som tvingas kämpa för livet.
– Vi hämtade inspiration från Toucing the Void (en film från 2003 om två bergsklättrares nära nog fatala öde i de peruanska Anderna) och deras kamp för att överleva. Deras story understryker hur skrämmande det är att tvingas förlita sig på varandras styrka. Det är också grundbulten i vår film. Man hade kunnat plocka bort hajarna – det hade ändå blivit en lika otäck film.
Roberts berättade för Dreadcentral att han höll sig ovanför vattenytan under inspelningarna av 47 Meters Down.
– Jag älskar att dyka, men jag höll mig för det mesta på land. Jag höll koll på vad som hände i bassängen via monitorerna och pratade med skådespelarna och filmteamet via mikrofoner.
Konkurrerande haj banade vägen för succén
Filmteamet bakom 47 Meters Down höll på med efterbearbetningsjobbet när Columbia började inspelningarna av en annan hajfilm, The Shallows, med betydligt högre budget och större marknadsföringsmuskler. Det var en av orsakerna till att releasen av 47 Meters Down sköts upp med ett helt år.
– Sådant händer i filmbranschen. Det görs liknande filmer hela tiden. De som har ett större bolag och mer pengar i ryggen hinner ofta upp filmen på biograferna först, sa Roberts till Dreadcentral.
– Det är inget man kan påverka eller bli sur över. Man får helt enkelt hacka i sig att det blir så ibland och göra det bästa av situationen.
Men framgångarna för The Shallows visade sig gynna även 47 Meters Down.
– Succén visade att det finns ett stort intresse hos publiken för den här genren.
En film med två olika slut
I en intervju med Craveonline (juni, 2017) avslöjar regissören Johannes Roberts att man spelade in två slut för 47 Meters Down. (Vi ska inte avslöja några detaljer om vilken finalscen man använde och hur alternativet såg ut.)
– Jag fick kämpa hårt för att få använda den slutscen som slutligen hamnade i filmen. Det fanns många olika synpunkter under resans gång på hur det skulle sluta. Men efter hand blev det självklart, åtminstone för mig, och det var också den versionen jag slogs för.
Fortsättning följer ...
I intervjun med Dreadcentral berättar regissören Johannes Roberts att 47 Meters Down var det tuffaste han varit med om. Han säger också att det var något han aldrig mer vill uppleva.
Ändå står det klart nu filmen får en uppföljare – och att både Roberts, manusförfattaren Ernest Riera och producenten James Harris ska jobba med den nya filmen.
Tvåan har titeln 48 Meters Down och ska utspela sig i havet utanför Brasilien. Den här gången kretsar storyn kring ett gäng unga tjejer som bestämmer sig för att utforska några avlägset belägna undervattensruiner.
– Framgångarna med 47 Meters Down överträffade våra vildaste förväntningar, förklarade Harris för Screenrant (september, 2017).
– Och den nya filmen kommer att ta klaustrofobin kring dykning och spänningen med att möta hajar till en helt ny nivå.