"En poetisk stillhet som ibland snabbt byts mot skräckinjagande vackert kaos under kolossfighterna."
Förra året vid ungefär den här tiden släppte Fumita Ueda och hans utbrytarstudio Gendesigns sin opolerade evighetsdiamant The Last Guardian. Fumita Ueda är kanske mest bekant som hjärnan bakom spel som Ico och det ursprungliga Shadow of the Colossus som släpptes 2006 till PS2 här i Europa. Det ansågs vara den andliga uppföljaren till mästerverket Ico och tog spelvärlden med storm.
Ico har jag spelat för många år sedan, men Shadow of the Colossus gick mig tyvärr ganska obemärkt förbi. Det känns därför extra härligt att få uppleva detta, som enligt mångas åsikt är ett av de bästa spelen som gjorts genom tiderna, på en modern konsol med modern grafik. Inga dåliga förhandsförväntningar alltså, och därför har jag lite svårt att hålla mig kall, men jag gör ett försök.
När jag startar äventyret har en flicka vid namn Mono sjunkit in i djup, dödslik sömn och befinner sig på ett stort altare i ett främmande land. Pojken Wander (som vi styr) måste med sällskap av sin trogna häst Agro ställa sakerna tillrätta. Detta förbjudna land vaktas av sexton enorma varelser som kallas kolosser. Vi måste nu färdas land och rike runt, över vidsträckta åkrar och gräsfält, genom dunkla skogar, djupa sjöar och över höga berg, för att konfrontera dessa kolosser en efter en och till sist besegra den största av de alla. Efter varje besegrad koloss släpps en mörk livskraft fri och går ihop med Wander vilket tar oss ett steg närmare Monos räddning.
Shadow of the Colossos kretsar alltså egentligen bara kring två saker, ta dig till en koloss och besegra den. Det kanske låter enkelt, men det är allt annat än just det. Varje koloss svaghet är nämligen till en början dold, men går att ta reda på genom att höja ditt svärd som i sin tur reflekterar ljuset och talar om var någonstans vi måste köra svärdet i på besten för att den ska falla. Detta ställe är oftast ganska svåråtkomligt då Wander endast kan klättra på pälsbeklädda ytor på kolossen samt vissa stenavsatser.
Det gäller också att få kolossen på fall eller lura den till att avslöja sina svagheter och detta är inte alltid så lätt, då den ofta är runt femtio våningar hög. Med hjälp av svärdet guidas du också mot kolosserna, vilket ibland är lite klurigt att begripa, och endast med hjälp av en pilbåge och detta svärd kan varje koloss fällas. Till vår hjälp har vi visserligen också digra klättringskunskaper som efter en ganska svår invänjningssprocess till slut sitter som handen i handsken.
Just kontollen är egentligen Shadow of the Colossus akilleshäl, då den inte alltid gör exakt det man vill, varken till fots, till häst eller klättrandes på en enorm koloss som är i ständig rörelse. Allt annat är emellertid fullständigt fantastiskt, och bara en sådan sak som att man spelar igenom i princip hela spelet utan att interagera eller prata med enda annan varelse på vägen, utan att det blir det minsta tråkigt är riktigt imponerande. På vägen får vi istället njuta av vacker musik, vackra vyer och en poetisk stillhet som ibland snabbt byts mot skräckinjagande vackert kaos under kolossfighterna.
Det är lika mycket en känslomässig resa som det är en audiovisuell, och trots att spelet i sig egentligen är nästan femton år gammalt så känns det högaktuellt, modernt och mer underhållande än exempelvis The Last Guardian som kom för lite drygt ett år sedan. Nu hoppas bara varje fiber i min kropp att vi också ska få en svulstig remaster av Team Icos magnifika spel Ico, som ju markerade startskottet för den här berättelsen. Men till dess kan vi njuta av denna fantastiska hemmabioupplevelse som kommer att maxa varje beståndsdel av ljud och bild där hemma.
SHADOW OF THE COLOSSUS
Genre: Äventyr, Pussel
Utvecklare: Bluepoint, Team Ico
PEGI: 3
Testat på: PS4
Spelglädje 9/10
Grafik 9/10
Ljud 9/10
Online nej
Totalt 9/10