Det händer att jag gör det allt mer nuförtiden.
Tänker på döden, alltså.
Jag vet inte riktigt varför.
Kanske beror det på att jag själv har blivit äldre.
Fast egentligen borde jag ha tänkt mer på döden förr om åren.
Då när marken brann under fötterna.
Det är ju mer logiskt.
Då när varje resa var en dödsföraktande utmaning.
Att överleva nattliga irrfärder över minfält i Sinaiöknen, på Jakarta, Kairo och Hongkongs bakgator och i Marseilles ökända hamnkvarter, pyramidklättringar, jordbävning i Los Angeles, cykloner i Vietnams djungler, dispyter med östtyska gränsvakter, blodtörstiga Roma-ultras och kravallerna på Heyselstadion var onekligen förenat med en mer påtaglig fara för liv och lem om man tänker efter nu.
Men det gjorde jag ju förstås inte då.
När man är ung och på drift är man alltid osårbar.
Att jag tänker mer på döden nu kan också bero på att livet för dom flesta numera verkar vara det som pågår medan folk googlar efter sånt som man för längesen hade glömt att man pratade om och inte längre bryr sig om svaret på.
*
Jag ska inte påstå att jag främst förknippar döden med Göteborg.
Ändå kan jag aldrig besöka stan utan att dom tankarna (paradoxalt nog) väcks till liv.
Det blir lätt så när man råkar promenera förbi Stampens gamla kyrkogård, ett stenkast från centralstationen.
På kyrkogårdens nyantika, korskrönta gavelfält finns stenplattor med inskriften "Memento mori". Det är en latinsk fras som betyder ungefär "Kom ihåg att du är dödlig". I muren, huggen av Ölandssten från Domkyrkoplan, finns tre portar. Alla stod dom också en gång på Domkyrkoplan, men hamnade på Stampen efter att Domkyrkan lagts i ruiner vid stadsbranden 1802.
Bara en av portarna har ett valv med en inskription som generationer göteborgare lär ha en relation till– och följaktligen så även jag.
"Tänk på döden", står det kort och gott
Och då gör man det.
Särskilt när man med hjärtat i halsgropen och livet som insats korsar Stampgatan och väjer för spårvagnarna. Dom som uppenbarligen siktat in sig på att få med sig ännu en passagerare mot destination Evigheten när dom besinningslöst dundrar fram.
*
Jag tänker också på döden när jag ser film.
Det kan bero på att det dör väldigt mycket folk i dom filmer och serier som jag kollar på.
Det var ett jävla liv under 80-talets videovåldsdebatt om hur våldsamma och mordiska filmerna var då. Även under 90-talet gick censursaxarna hårt fram.
Men en snabbtitt i backspegeln visar att dom mest utskällda och sönderklippta filmerna var rätt snälla i jämförelse med moderna rullar.
I Robocop dör bara 34 rollfigurer. När Chuck Norris krigar i Missing in Action ryker 59 karaktärer. I Rambo: First Blood II skickas 67 motståndare in i döden.
Natural Born Killers blev hårt klippt och även totalförbjuden på många håll i världen, trots att bara 78 karaktärer avlivas.
90-talets dödligaste film var John Woos ultravåldsamma Hardboiled. Här avlöser vapenorgierna varandra och 307 gangsters stryker med.
Quentin Tarantinos två Kill Bill-filmer räknas ofta in bland dom mest våldsamma på senare år. Ändå tar han bara livet av totalt 98 figurer.
Sagan om konungens återkomst nämns aldrig tillsammans med våldsvärstingarna, men faktum kvarstår.
Med sina 836 dödsfall var rullen länge den mest mordiska i filmhistorien.
I jämförelse med Game of Thrones är det dock bara en fis i rymden.
Fram till säsong 6 har hela 150 966 karaktärer fått sätta livet till här – och det är inte slut än.
Efter att ha undersökt 653 filmer, som innehåller 50 eller fler dödsfall, har det brittiska analysföretaget GoCompare utnämnt Guardians of the Galaxy (2014) till filmhistoriens dödligaste långfilm. Man har räknat ut att det, i bild, dör 83 871 karaktärer. Tvåa på den listan är Dracula Untold (5 419) och trea The Sum of All Fears (2 897 dödsfall).
Det är onekligen en rätt hisnande upptrappning från videovåldets hysteriska glansdagar.
*
Vill man gräva djupare i den här typen av bisarr statistik surfar man med fördel in på www.moviebodycounts.com.
Här kan man få veta att den filmfigur som enskilt dödat flest är Ogami Itto (Tomisaburo Wakayama) i filmatiseringen av den japanska mangaserien Lone Wolf and Cub (1972-1974). Rekordet ligger på 169 "kills" i del sex med undertiteln Heaven in Hell.
Andraplatsen delar John Matrix (Arnold Schwarzenegger) i Commando med John Rambo (Sylvester Stallone) i den senaste Rambo (2008), båda med 87 fataliteter.
På 10-i-topp-listan återfinns också Wesley Snapes i Blade (med 65 dödsfall), inspektör Li (Chow Yun-Fat) i The Killer (58), Josey Wales (Clint Eastwood) i Mannen utanför lagen (55) och Frank Castle (Dolph Lundgren) som The Punisher med 54 "kills".
Den dödligaste av Bondfilmerna är Man lever bara två gånger med 196 dödsfall.
21 av dom orsakas av 007 själv (Sean Connery).
Annars är Pierce Brosnan den Bondskådis som dödat flest bad guys i en och samma film (47 stycken i Golden Eye) – och den 007 som dödat flest skurkar totalt sett (135 stycken i fyra filmer).
Tvåa på den listan är lite överraskande Roger Moore med 31 "kills" och totalt 147 dödsfall i Älskade spion. (Det gör filmen till den näst mordiska i hela Bondserien).
Timothy Dalton, utskälld för att vara den råaste av alla Bondskådisar, hamnar långt ner på listan. Han orkade bara ta livet av 13 skurkar i den mest våldsamma av sina Bondfilmer (The Living Daylights).
Med den här typen av surfhistorik och dom filmer jag ser är det nog inte så konstigt att jag tänker på döden så ofta, trots allt.
Och inte bara när jag passerar det där valvet på Stampens kyrkogård.
Till sist ... Annars har Martin Kellermans alter ego Rocky nog rätt när han i en strip sammanfattar tillvaron med "Relationer, jobb, pengar och döden. Det är väl i stora drag det man ältar under en livstid, med vissa variationer ..."