Eisa
Film

Dags för B-filmsfrossa!

Äntligen höst igen. Det firar vi med att hylla en genre där underhållningsvärdet inte ligger i sofistikerat skådespeleri, påkostade effekter eller intellektuellt historieberättande. I B-filmerna är det action, skräck och våld med glimten i ögat som är det viktigaste.

”Vilken B-film!”

Hur många gånger har du inte hört folk såga filmer som de inte gillar med det uttrycket?

Men en B-film behöver egentligen inte vara synonymt med en dålig film.

Begreppet ”B-film” har sitt ursprung i en gammal amerikansk tradition där en B-film var en lågbudgetfilm avsedd att visas på biografer som en del i en dubbelföreställning. Den första filmen i föreställningen var huvudattraktionen (A-filmen). Den hade större budget, var gjord av kända regissörer och hade etablerade skådespelare i huvudrollerna. B-filmen rullade alltid som film nummer två i föreställningen.

(Filmer som Psycho (1960), Night of the Living Dead (1968) och Easy Rider (1969) som vi idag kallar klassiker är faktiskt B-filmer i den bemärkelsen att de gjordes med en minimal budget. Kvalitet behöver med andra ord inte alltid kosta.)

Uttrycket B-film lånade man från skivindustrin och de gamla ”78-varvarna” som bara hade plats för en låt per sida. Storsäljaren (hitlåten) fanns, förstås, på A-sidan. B-sidan var mest utfyllnad.

 

Ur träsket upp i rampljuset

B-filmstraditionen på biograferna uppstod redan under stumfilmsepoken i Hollywood. Då brukade man börja föreställningarna med en varietéshow med levande artister. När talfilmen fick sitt genombrott 1927 slopade man varietéföreställningarna och visade istället nyheter, tecknad film och två långfilmer. Alla de stora Hollywoodbolagen gjorde B-filmer, men med en tjugondel av budgeten för en A-film. Västern, skräck och Sci Fi var de teman som var mest omtyckta.

B-filmsproduktionerna blev också en viktig plantskola för blivande regissörer, producenter och skådespelare. Här fick de en utbildning på köpet när filmerna spelades in. John Wayne, Jack Nicholson, Dennis Hopper och Peter Fonda är några av de Hollywoodstjärnor som började sin karriär med B-filmer.

Det gjorde även producenten och regissören Roger Corman som med åren själv kom att lotsa fram blivande stjärnor som bland annat Francis Ford Coppola, Robert De Niro, Ron Howard, Martin Scorsese, Sylvester Stallone och James Cameron som alla med tiden klivit upp ur det utskällda ”B-filmsträsket” och blivit inflytelserika filmskapare.

 

Zombier, van Damme och Chucken

Med nya generationer filmskapare fick B-filmen nytt liv under 1970- och 80-talet. Även nya subgenrer som ”Blaxpoitation” växte fram och lockade folk till biograferna med halvporriga, våldsfunkiga filmer som Sweet Sweetback''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''s Baadasssss Song (1971), Mitt namn är Shaft (1971) och Foxy Brown (1974) – en genre som blev en motpol till dåtidens stereotypa actionrullar med enbart vita hjältar i huvudrollerna.

”Karatefilmen ” blev en egen genre och billiga Kung-fu-rullar pumpades ut från Hongkong i en strid ström för att slå mynt av framgångarna med jättesuccén Enter the Dragon (1973) och ikonen Bruce Lees plötsliga död samma år. Den italienska filmindustrin fick också en egen nisch med sina explicit våldsamma och blodiga zombie-, kannibal- och actionrullar som många gånger var rena lågbudgetplagiat på mer kända, amerikanska filmer.

Regissörer som Dario Argento (Suspiria, 1977), Tobe Hooper (Motorsågsmassakern, 1974) John Carpenter (Alla helgons blodiga natt, 1978), David Cronenberg (Rabid, 1977), Joe Dante (Piraya, 1978), Sam Raimi (Evil Dead, 1981) och Sean S. Cunningham (Fredagen den 13:e, 1980) kom att bli stilbildande och revolutionera skräckgenren med sina B-filmer. Detsamma gjorde bland andra George Miller (Mad Max, 1979) och Walter Hill (Streets of Fire, 1984) med actiongenren.

När videon fick sitt stora genombrott gjorde producentparet Menahem Golan och Yoran Globus (Cannon Film) också stor succé världen över med en lång rad lågbudgetaction-filmer med Chuck Norris, Charles Bronson och Jean-Claude van Damme i sitt stall och skapade 80-talshjältar som har blivit ikoniska.

”Direkt-till-video” har med åren också blivit ett synonymt begrepp för B-filmer som aldrig fått plats på biograferna – och lite av ett ålderdomshem för Steven Seagal, Dolph Lundgren Wesley Snipes och andra gamla actionhjältar.

Annons:

Även om Hollywoods B-filmsproduktion i klassisk bemärkelse upphörde i slutet av 1950-talet lever begreppet kvar och genren är still going strong. Det görs fortfarande mängder av nya bisarra, skruvade och skamlöst underhållande lågbudgetfilmer som numera hittat en ny publik i strömningskanalernas utbud. Bolag som till exempel The Asylum och SyFy Channel ser till att hålla B-filmerna vid liv och har dessutom lyckats ge det utskällda begreppet ett nytt lyft. För några år sedan fick de en oväntad mainstream-framgång med Sharknado – en osannolikt knasig rulle där en cyklon sveper upp människoätande hajar ur haven och dumpar dem över Los Angeles där bestarna sedan anfaller allt och alla på stans översvämmade gator. (En femte uppföljare, The Last Sharknado: It´s About Time, släpptes i augusti i år.) Succén med de populära flygande hajarna påminner oss också om att B-filmerna fortfarande behövs som ett skönt alternativ till alla påkostade, pretentiösa och förutsägbara storfilmer från Hollywood.
Megalodon (2018) En militärubåt skickas ut för att undsätta en okänd farkost som har strandat i en djuphavsgrav. Räddningsaktionen stöter snart på problem i form av Carcharodon megalodon – en blodtörstig, förhistorisk jättehaj som forskarna menar dog ut för 1.5 miljoner år sedan och som nu plötsligt går till anfall. Visst låter det som handlingen i The Meg – den påkostade filmatiseringen av Steve Altens bästsäljare med samma namn? Men nej – trots en snarlik story handlar det här om en rip-off som heter Megalodon med Michael Madsen (Reservoir Dogs – de hänsynslösa) i huvudrollen. Filmen är producerad av B-filmsgiganten The Asylum som i drygt 20 år har specialiserat sig på att lansera egna, lågbudgetversioner av påkostade Hollywoodproduktioner – och smyga ut dem strax innan originalfilmen fått premiär. Hittills har, märkligt nog, inget av de mäktiga storbolagen stämt The Asylum, trots att merparten av deras versioner är rent skamlösa plagiat. Även om man nu släpper sin egen monsterhajrulle en månad efter premiären av The Meg är det ändå ganska konstigt att Warner inte skickat sina advokater på den här oblyga plankningen.
Titanic II (2010) När James Cameron inte insåg att det finns mer att berätta om Titanic, så tog B-filmsfabrikerna givetvis tag i saken och styrde upp en fortsättning. Nu är det här visserligen ingen riktig uppföljare, utan en charmigt cheesy rulle om hur en nybyggd lyxkryssare (som fått namnet Titanic II) ger sig ut på sig jungfrufärd på 100-årsdagen av det legendariska fartygets förlisning – och hur besättningen måste slåss för att undvika en ny katastrof när en våldsam tsunami vräker ett gigantiskt isberg i fartygets väg. Fartyget som syns i vissa scener är RMS Queen Mary – samma skuta som användes i SOS Poseidon (1972) och teveserien S.O.S. Titanic (1979). Trivia: Den excentriske australiske affärsmannen Clive Palmer har under många år sagt att han ska bygga en exakt kopia av Titanic och segla samma rutt som det berömda fartyget tog i april 1912. Projektet ryktas dock ha lagts på is nu.
Battledogs (2013) Ett mystiskt virus sprids över New York och förvandlar folk till blodtörstiga varulvar. När militären kopplas in faller det på major Hoffman (Craig Sheffer) att ta kontroll över kaoset och leta upp ett botemedel medan general Morning (Dennis Haysbert) istället tycker att man ska ta tillfället i akt och skapa en ny, revolutionerande art av ”arméhundar”. Actionskräck utan riktigt bett (begreppet ”varulvar” används aldrig i handlingen), stelbent story och ytterst mediokra CGI-effekter.
Nazis at the Center of Earth (2012) I maj 1945 flyr den ökände naziläkaren Josef Mengele (Christopher Karl Johnson) det sönderbombade Berlin tillsammans med en grupp soldater och läkare med ett mystiskt paket. Drygt 60 år senare befinner sig Dr Morgan (Dominique Swain) och en grupp forskare på uppdrag på Antarktis när de blir kidnappade av ett gäng gasmaskförsedda soldater, iförda gammaldags naziuniformer. I en underjordisk stad gör fångarna en skrämmande upptäckt – Dr. Mengele lever och har en bisarr plan för hur han med hjälp av sina zombienazister ska erövra världen och skapa det Fjärde riket. Sevärd rip-off av finska Iron Sky (2012) som är precis så knäpp och makabert underhållande som man förväntar sig.
Snakes on a Train (2006) I Snakes on a Plane släpps en massa aggressiva giftormar lösa ombord på ett flygplan mellan Hawaii och Los Angeles för att hindra en ung kille att vittna mot en maffiaboss. Tre dagar innan filmen fick premiär släppte The Asylum sin egen version där man ”lånat” hela upplägget, men istället placerat handlingen ombord på ett tåg. Efter att ha blivit utsatt för en urgammal Mayansk förbannelse har Alma (Julia Ruiz) magen full av ormägg som snart börjar kläckas i rasande fart. Ormarna hon spyr upp växer med hisnande fart och attackerar snart passagerarna på det framrusande tåget på väg mot Los Angeles där Alma hoppas få hjälp att bryta förtrollningen. Uselt och tramsigt – och just därför blir det hysteriskt roligt.
Ice Sharks (2016) På senare år har det vräkts ut den ena galna lågbudget-hajfilmen efter den andra. I B-filmsvärlden finns det ingen hejd på hur och var hajarna kan anfalla. Det är bara fantasin som begränsar deras framfart – och hittills verkar uppfinningsrikedomen knappast sina. Vi har sett zombiehajar, spökhajar, radioaktiva hajar, flygande hajar, femhövdade hajar, hajar som levt på land, i träsk, under sandstränder och i laviner. Här är det ännu en ny art av (givetvis) ultra-aggressiva hajar som varken låter kyla eller metertjocka istäcken hindra dem från att anfalla en grupp vetenskapsmän på en sjunkande forskningsstation på Antarktis. Taffliga effekter och kackiga skådisar gör den här tevefilmen till en riktig skrattfest.
Wolfcop (2014) Skruvad kanadensisk skräckkomedi om en alkoholiserad polisman vid namn Lou (Leo Fafard) som tillbringar mer tid med att sova på stationen och supa på sin lokala bar än att fånga skurkar. När man får in ett larm om ”ockulta störningar” i en vapenbutik blir det Lou som skickas ut för att utreda saken. I butiken klampar han rakt in i en märklig ceremoni där några mystiska individer håller på att offra en politiker på uppåtgående. Under det följande tumultet knockas Lou medvetslös. När han nästa morgon vaknar upp hemma i sin säng har han inget minne av händelserna – men upptäcker ett pentagram tatuerat på sin mage. Lous tillvaro förvandlas dramatiskt när han inser att han plötsligt förvandlats till en supersnut. Nu är han snabb, stark och smart – och varulv. Småkul film (som faktiskt gick på bio i Kanada) som fått en uppföljare, Another Wolf Cop (2017). Plus i kanten för att Lowell Dean (manus och regi) vågat satsa på en ”Old school”-rulle med traditionella make up-effekter istället för plastiga datoranimationer.
Stormageddon (2015) Här kretsar handlingen kring ett superdatorprogram, Echelon, som plötsligt tar kontroll över USA:s samlade datorkraft och manipulerar fram våldsamma jordbävningar och andra naturfenomen. De enda som kan stoppa den annalkande undergången är de två robotarna Adam (John Hennigan) och Cain (Joseph Gatt). Lättuggad och hyfsat välgjord katastrofaction med en del coola effekter, anständigt skådespeleri och hyggligt tempo.
Spaghettiman (2016) Knäpp actionkomedi med klassisk Troma-touch (tänk Toxic Avenger och Sgt Kabukiman) om den arbetslöse slackern Clark (Ben Crutcher) vars meningslösa tillvaro plötsligt får mål och mening när han efter en incident med en gammal portion överkokt spaghetti och en krånglande microvågsugn upptäcker att han fått superkrafter och förvandlas till filmhistoriens kanske mest osannolike brottsbekämpare – Spaghetti Man. Med en papperspåse över huvudet ger han sig ut på stan för att rädda folk i nöd. Löjligt roligt nonsens med stort B-filmshjärta.
Werewolves of the Third Reich (2017) Kombinationen nazister och varulvar blir allt mer populär i B-filmsträsket. Man kan alltid diskutera underhållningsvärdet i att förvandla en sadistisk krigsförbrytare som Josef Mengele till en serietidningskarikatyr på film, men i den här Inglorious Basterds-kopian dyker han upp igen. Allt börjar med att fyra stökiga amerikanska soldater – Bill ”The Butcher” (Derek Nelson), ”Mad Dog” Murphy (Lee Bane), ”Reckless Reggie” (Kwame Augustine) och ”Fighting Joe” Kane (Darren Swain) mitt under det brinnande Andra världskriget skickas till ett militärfängelse för sina vilda upptåg. När deras konvoj anfalls av nazisterna hamnar ”The Fearless Four” på fri fot på okänd tysk mark. Av en slump upptäcker de ett hemligt SS-läger där den notoriske Dr. Mengele (Neville Cann) genom experiment försöker korsa mänsklig DNA med varg-DNA för att skapa en armé av oövervinnerliga varulvssoldater. Märkligt händelselös actionskräckis med tafatta CGI-effekter och slarvig make-up där det mest bisarra, trots allt, är att hela filmen är inspelad i Wales på (typ) en eftermiddag.
Planet of the Sharks (2016) Det är rätt svårt att blunda för att världen nu verkligen tvingas konfrontera allt värre och allt mer dramatiska klimatförändringar. Riktigt så illa som i den här postapokalyptiska lågbudget-hyllningen till Waterworld (1995), Mad Max (1981) och Apornas planet-konceptet är det inte – än. Här utspelar sig handlingen i en nära framtid. Glaciärerna har smält och 98% av jordens yta är täckt av vatten. Nu är det hajarna som regerar världen och simmar omkring i väldiga stim, anförda av en muterad alfahaj. En grupp överlevande driver omkring på havet och försöker förtvivlat återskapa någon form av fast mark under fötterna medan de glupska rovdjuren blir allt mer närgångna. Överraskande fartfyllt och fånigt roande med rytande hajar, hafsigt inklippta bilder på verkliga hajar och en handfull roliga produktionstabbar. (Filmen utspelar sig till havs i en översvämmad värld, men man ser tydligt att allt är filmat nära land. I ett par scener skymtar man dessutom människor i bakgrunden som promenerar på stranden och badar i midjehögt vatten. Se också upp för motorbåten som råkar dundra förbi i en sekvens.)
Airplane vs Vulcano (2014) Det är tufft att vara skådis och ibland måste man ta vad man kan få. Så måste Dean Cain (Stålmannen i teveserien Louis & Clark, 1993-1997) och Robin Givens (Boomerang, 1992) resonerat när de tackade ja till den här osannolika och förutsägbart krystade actionrökaren som handlar om hur piloten och passagerarna på ett flyg från Erebus Air hamnar mitt i ett inferno av lavasprutande vulkaner. Korkat underhållande om man har en och en halv timme till övers och kan blunda för all form av trovärdighet och logik.
Oceans Rising (2017) Civilisationens undergång är, förstås, oundviklig när Moder jord bestämmer sig för att förinta sig själv. När glaciärerna smälter och kontinentalplattorna förskjuts skapas enorma tsunamis som sätter världen under vatten. Vetenskapsmannen Josh (Jason Tobias,) som förgäves varnat för den oundvikliga katastrofen, har likt en modern Noa byggt en ark och när vattnet börjat stiga tvingas han slåss mot sina tidigare kritiker som nu desperat försöker rädda sig ombord. Hafsig låglågbudgetmix av 2012 (2009) och San Andreas (2015) med härligt usla specialeffekter, träig dialog och styltigt skådespeleri. Och ark och ark – det ser mer ut som en liten motorbåt, men so what!
Zombie Apocalypse (2011) På bara en knapp månad förvandlar ett virus, VM2 kallat, i stort sett hela Europas befolkning till köttätande levande döda. Ett halvår senare har pandemin spritts över världen och utrotat 98% av USA:s invånare. En liten grupp överlevande ger sig ut på en skräckfylld färd, tvärs över den amerikanska kontinenten med horder av zombier i hälarna, i hopp om att ryktet om en fristad på ön Santa Catalina utanför Kaliforniens kust är sant. Ving Rhames (Pulp Fiction) är det stora affischnamnet i denna klichéspäckade, men hyggligt blodiga och fartfyllda zombieaction med blinkningar till både Army of Darkness (1992), Robert Kirkman (serieförfattaren till The Walking Dead) och staden Pittsburgh (zombiemästaren George A. Romeros hemstad). Den samurajsvingande tjejen (Lesley Anne-Brandt) är uppenbart inspirerad av karaktären Michonne i The Walking Dead. Den bisarra fighten mellan Rhames och zombietigrarna (!) har nog gänget på The Asylum själva hittat på under en blöt afterwork-sittning.
FDR: American Badass (2012) Franklin D. Roosevelt (1882-1945) – FDR kallad – var USA:s trettioandra president. Om man ska tro den här hysteriska action-skräck-komedin berodde Roosevelts tillstånd inte på att han fick polio och hamnade i rullstol, utan för att han blev biten av nazistiska varulvar. Efter attacken drar FDR (Barry Bostwick, Spin City) ut i krig med hjälp av sin maskingevärsutrustade ”dödsrullstol” och slåss mot Hitler (Jesse Merlin), Mussolini (Paul Ben-Victor) och Japans kejsare Hirohito (Jamison Yang) som alla, förstås, också är varulvar och som har gaddat ihop sig i en pakt för att knäcka USA. Absurt med politiskt inkorrekt under-bältet-humor och stundtals väldigt provokativt underhållande när FDR också stöter ihop med andra tillskruvade historiska personer som Winston Churchill (Paul Wilson), Albert Einstein (Paul Metzger) och Abraham Lincoln (Kevin Sorbo) som ett pårökt spöke.
Komodo vs. Cobra (2005) När all radiokontakt med ett topphemligt forskningslabb på en isolerad ö bryts skickas en grupp kommandosoldater dit för att ta reda på vad som har hänt. De upptäcker snart att misslyckade experiment resulterat i en enorm komodovaran och en jättekobra som nu slåss om herraväldet på ön. Mycket prat (självgoda typer struttar runt och ondgör sig över kapitaliska ideal), torftig action och hisnande bedrövliga CGI-effekter i denna klichéfest, skriven och regisserad av en av genrens verkliga ”giganter”, Jim Wynorski. Mitt i alltihop står en trött Michael Paré (Streets of Fire) och förmodligen undrar om hans karriär nått sin absoluta botten. Snopet nog är fighten mellan jätteödlan och kobran över innan du ens hinner blinka.
Alien Siege (2005) Fientliga rymdvarelser vid namn Kulkus invaderar jorden på jakt efter människoblod som behövs för att tillverka ett botemedel mot den dödliga smitta de drabbats av. Världens regeringar lyckas förhandla fram ett avtal – om utomjordingarna får åtta miljoner människor att experimentera med, så skonar de planeten och återvänder till sin egen planet. Runt om i världen töms fängelserna och fångarna skickas till rymdfolket. I USA beslutar presidenten istället att anordna ett lotteri för att avgöra vilka som ska offras för att rädda jorden. En av de olyckligt utvalda är forskaren Dr. Chases (Brad Johnson) dotter Heather (Erin Ross). Men Chase vägrar ge slaget förlorat och ansluter sig till motståndsrörelsen som försöker stoppa rymdvarelsernas människorov. När Heather blir tillfångatagen får rebellerna hjälp från oväntat håll i form av general Skyler (Carl Weathers) som tidigare inte hyst några varmare känslor för upprorsmakarna. Billig teve-Sci fi-action som stuvats ihop på ett hopkok av Independence Day och teveserien V: The Final Battle utan större finess och med en rejäl dos ofrivillig komik och plågsamt ointresserade skådespelare.
Triassic World (2018) The Asylum var förstås tvungna att skicka ut en egen dinosauraction dagarna innan Jurassic World: Fallen Kingdom gick upp på de amerikanska biograferna. Här har man dock inte plagierat handlingen, utan hittat på en egen story där en grupp forskare får problem när de urtidsödlor som man klonat fram för att användas som organdonatorer till människor (!) plötsligt rymmer och löper amok. Rätt blodigt, men genomgående andefattigt och väldigt förutsägbart. Effektmässigt blandar man och ger. Hyggliga monsterattacker varvas med skrattretande erbarmligt datoranimerade dinosaurier.

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår