Det är något exotiskt med ett spel som utspelar sig i ett postapokalyptiskt, kallt och snöigt Ryssland.
I två tidigare spel har spelaren fått smyga och skjuta sig runt i Moskvas tunnelbanetunnlar som överlevare efter kärnvapenkatastrofen. Eller ja, helt ensamma är vi inte, galna mutanter som vill oss illa är försås också ett faktum.
I Metro Exodus vidgas våra vyer ganska rejält, säkerligen på gott och ont beroende på vilket fan av serien du frågar. För min del har mötet med spelserien som bygger på den ryska bokserien Metro 2032 varit högst fragmentariska och spelen har mestadels gått under min radar, så när jag startar Exodus gör jag det nog med betydligt mer öppet sinne än hardcore Metro-älskarna.
Huvudpersonen Artyom har hur som helst varit ovan jord, något som är både livsfarligt och högst skadlig på grund av strålningsnivåerna efter kriget, och alla blodtörstiga mutanter såklart. Så vid ytterligare ett misslyckat uppdrag i jakt på tecken på annat människoliv blir han attackerad och i sista sekund räddad av sina tunnelbanefränder. Efter lite vila och en hel del sjukvård beger vi oss snart upp till markytan igen, och denna gång tar äventyret rejält med fart.
Det visar sig att någon form av mörkläggning ägt rum och att vi absolut inte är de enda överlevarna på planeten som vi länge trott. Situationen kastar oss ut i det kalla och ogästvänliga ryska landskapet med endast en skadad gasmask och lite andra sparskapade förnödenheter. Väldigt mycket handlar om överlevnad i Metro Exodus.
När du väl finner vapen att försvara dig med har du nästan löjligt lite ammunition. Det är sällan värt att ta en fight rakt på för dina kulor kommer att ta slut fort. Därför fungerar en mer smygande taktik betydligt bättre. Viss ammunition och även medkits går att tillverka själv av skrot du hittar, likaså går det att utvinna vissa vapendelar från vapen du inte behöver för att flytta över dessa till dina egna vapen.
Det gäller också att vara försiktig med din gasmask, ha bara på den när det behövs, för om du hamnar i en fight så kan den lätt få sig en törn och börja läcka. Onödigt att riskera lär jag mig snart. El är såklart också en bristvara. Din ficklampa och mörkerkikare måste vridas upp manuellt för att fungera och kan snabbt ställa till det om du glömmer detta och vissa vapen behöver du pumpa upp lufttryck i för att de ska fungera.
Metro Exodus är ett väldigt speciellt FPS. Det har tydliga skräckelement men utspelar sig, till skillnad från föregångarna, till största delen i ett större öppnare landskap snarare än trånga gångar, även om dessa också existerar. Det är sin storlek till trots också ändå ganska linjärt, även om det bjuder på en hel del mer eller mindre frivilliga avstickare så följer det en ganska tydlig historia. Det här uppskattar jag faktiskt extremt mycket då jag börjar bli lite småtrött på hundratals sidequests som tar dig längre och längre från den röda tråden och slutligen gör att du kommer av dig i ditt spelande.
Jag gillar att man faktiskt styr spelaren relativt mycket under illusionen av att en stor, stor värld finns runt dig. Så mycket att utforska finns trots allt inte. Det känns ibland lite tomt och transportsträckorna kan vara ganska långa och innehållsfattiga, uppdragen ganska långsamma och ibland lite väl mycket spring dit och smyg dig fram till den eller den saken, hämta tillbaka den till basen och repetera.
Samtidigt är det stundtals rysligt spännande och stämningsfullt med uppfriskande miljöer trots det ryska vinterlandksapet som snart byts ut mot andra omgivningar och kompetenta överlevnadsaspekter att ta hänsyn till. Ett helmysigt skräckspel i en öppen miljö där allt vill döda dig helt enkelt - låter väl trevligt eller hur?
METRO EXODUS
Genre: Survival Horror FPS
Utvecklare:
PEGI: 18
Testat på: PS4 Pro (Finns även till Xbox One)
Spelglädje 7/10
Grafik 7/10
Ljud 7/10
Online nej
Totalt 7/10