- Trollkarlen från Oz (1939)
Den första stora filmupplevelsen i TV-soffan bredvid mamma i barndomshemmet på sextiotalet, tänk att en musikal kan vara så skrämmande! Margaret Hamiltons porträtt av ”the wicked witch of the west” har sedan dess följt mig genom livet på ett härligt skräckinjagande sätt och ”fågelskrämman” var rätt så läskig också när jag tänker efter.
Genom denna omtumlande filmupplevelse i vår svartvita Concerton-TV lärde jag mig att älska film, en ömsesidig kärlek som håller i sig än idag, femtio år senare!
Jag var fjorton år och fick inte se barnförbjudna filmer på bio, men som lång tonåring kom jag in på Lorensbergsbiografen i Göteborg tillsammans med min storasyster och storebrorsans fru. Det jag fick uppleva under drygt två timmar var en emotionell resa jag aldrig kommer att glömma då jag fullkomligt identifierade mig med den unga Regan som, liksom jag, var på väg in i vuxenlivet när hon blir besatt av en ond demon!
Den natten vågade jag inte sova ensam i mitt pojkrum och William Friedkins mästerverk är en film jag ständigt återvänder till och den vinner varje gång.
- Vi som älskade varann så mycket (1974)
Alltid när jag får frågan vilken som är världens bästa film, så blir svaret denna sjuttiotalspärla av Ettore Scola. Varför? Jo, för den är en hyllning till kärleken, lusten och vänskapen, allt det som gör livet värt att leva helt enkelt!
Federico Fellini och Marcello Mastroianni medverkar som sig själva och förgyller denna hyllning till filmkonsten och livet, och scenen när filmen övergår från svartvit till färg ger mig fortfarande gåshud. Du har inte sett en riktig film förrän du upplevt Vi som älskade varann så mycket och den kommer att stanna hos dig för evigt, jag lovar!