Max von Sydow har gått ur tiden och med honom en av filmvärldens verkliga giganter.
I en unik, aldrig tidigare publicerad intervju gjorde Max det som han aldrig brukade göra – prata om sina gamla klassiska roller.
Max von Sydow var en mångsysslare av rang, både på scen och på film.
Han gjorde film i alla genrer i 70 år, från Hasse å Tage-komedier till drama, Sci Fi, action och skräck i Hollywood. Han spelade Jesus i Mannen från Nasaret (1965), kejsare Ming i Blixt Gordon (1980), kung i Conan – barbaren (1982) och Bondskurkarnas skurk Ernst Stavro Blofeld i Never Say Never Again (1983). Rollen som fader Merrin i klassiska Exorcisten (1973) gjorde honom legendarisk.
Max fortsatte att filma en bra bit efter att han hade fyllt 80.
Vi såg honom som Lor San Tekka i Star Wars: The Force Awakens (2015) och som Three-Eyed Raven i Game of Thrones (2016). Sista rollen gjorde han så sent som 2019, i Echos of the Past, som ännu inte haft premiär.
Argento-skräck, Disney och mumintroll
Vi vrider tillbaka tiden till januari 1993.
Max von Sydow bodde i Paris, men överraskade med att komma till Stockholm för intervjuer inför premiären av filmen Morfars resa. Det var också då vi fick en lång pratstund med legenden som under hela sin karriär ständigt växlade spår.
Han kunde spela allt. Han var alltid lika påläst och noggrann med att gå in i karaktären och göra det bästa av varje roll.
Han gjorde lika gärna skräckfilm för Dario Argento (Sleepless) som att låna ut sin röst till Disney-filmer (Herkules), Simpsons (2014) och till Mumintrollet och kometjakten (2010).
Hur väljer du dina roller? Letar du efter något särskilt i manuset eller hos karaktären?
– Nej, det gör jag inte. Tycker jag en roll är tillräckligt välskriven och intressant, så tar jag den. Annat än det, så har jag inga speciella riktlinjer. Jag identifierar mig inte med rollfigurerna, men jag försöker förstå dem, deras motiv och drivkraft. På det viset blir jag känslomässigt engagerad i karaktärerna.
Du har sagt att du starkt ogillar filmvåld. Ändå har du gjort flera ganska våldsamma filmer.
– Ja, men ibland är våldet motiverat. Till exempel tycker jag väldigt mycket om Clint Eastwoods De skoningslösa (1992). Det är en stark och stundtals ganska ryslig historia. Men här är våldet hela tiden en obehaglig del av handlingen. Det blir aldrig ett glorifierat våld för våldets egen skull.
Läs hela den unika intervjun i nästa nummer (5/2020).