Alien - Världens bästa rymdmonster

Någonstans i rymden är fraktskeppet Nostromo, med tjugo miljoner ton malm och en besättning på sju personer, på hemväg när farkostens dator – "Mother" kallad – väcker besättningen ur deras kryosömn. Nostromo har plockat upp en signal från en måne som kretsar kring en närliggande planet och kommendör Dallas (Tom Skerritt) bestämmer sig för att tillsammans med försteofficer Kane (John Hurt) och navigatören Lambert (Veronica Cartwright) undersöka signalen.
När de landat upptäcker de ett mystiskt störtat rymdskepp. Kane hittar också en grotta med tusentals märkliga ägg. När ett av äggen exploderar krossar en spindelliknande varelse visiret på Kanes hjälm och fastnar på hans ansikte. Dallas och Lambert bär tillbaka den medvetslöse Kane till Nostromo, men Ripley (Sigourney Weaver) – som är befälhavare under Dallas och Kanes frånvaro – hänvisar till karantänreglerna och vägrar låta dem komma ombord. Vetenskapsofficeren Ash (Ian Holm) ignorerar Ripleys beslut och släpper in dem. I skeppets sjukstuga försöker man operera bort varelsen från Kanes ansikte, men misslyckas. När varelsen självmant släpper sig grepp om Kane och sedan hittas död, tror besättningen att faran är över. En till synes frisk Kane bänkar sig tillsammans med sina kollegor för en sista måltid innan de återgår till sin kryosömn och hemresan återupptas. Chocken blir total när en grotesk varelse plötsligt spränger Kanes bröstkorg och försvinner. Skräcken ökar när kommendör Dallas och hans kollegor inser att varelsen snabbt växer och paniken stegras när besättningen, en efter en, skoningslöst faller offer för det mordiska rymdmonstret ...

När Alien kom till stan
1979 var ett bra filmår.
Vi köade utanför biograferna för klassiker som Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Monty Pythons kontroversiella Ett herrans liv. Walter Hills The Warriors – krigarna brutala slagsmål orsakade bråk mellan censuren och Folkpartiledaren Per Ahlmark som till sist lyckades få filmen frisläppt helt utan klipp. Bond-filmen det året var Moonraker och en besvikelse, men vi tjoade som galningar på Saga i Helsingborg när Rocky stångade till sig titeln i Rocky 2. Den stora svenska filmen var egentligen två, Lasse Åbergs Repmånad och Lasse Hallströms Jag är med barn. Mad Max var sönderklippt av den svenska cesuren, så den åkte vi till Köpenhamn för att se, liksom Lucio Fulcis makabra Zombie Flesheaters.
1979 kom förstås också Alien – den åttonde passageraren och filmen blev en sensation världen över. För dagens unga är det antagligen omöjligt att förstå vilken spänning som byggdes upp inför premiären. Snacket gick överallt och förväntningarna var enorma. Vi hade varken internet eller sociala medier, så överraskningarna som mötte oss på bio var överväldigande när vi väl bänkade oss för nya filmer – inte minst när det gällde Alien.
Det enda vi visste om filmen var att den handlade om ett monster på ett rymdskepp – Phil Gips klassiska affisch med sin numera legendariska slogan "I rymden kan ingen höra dig skrika" gjorde förstås sitt till för att utmana fantasin. Alien var tveklöst vinterns stora biohändelse det året och köerna ringlade sig långa i novembermörkret utanför Palladium i Helsingborg. Vi satt som förhäxande under filmens början. Under de inledande sex minuterna sades inte ett ord i filmen, men atmosfären var så intensiv att man nästan kunde ta på den. Sedan skreks det en hel del i den fullsatta salongen och jag minns fortfarande chockvågorna som drog fram genom bänkraderna när Kanes bröstkorg exploderar. Den sortens överraskningar existerar tyvärr inte längre på bio – det har alla sociala medier effektivt förstört. Joho – film på bio var mycket bättre förr!

Filmen som ingen ville ha
Från början var inget bolag i Hollywood särskilt intresserat av att göra Alien – inte ens 20th Century Fox som sedan producerade filmen. Orsaken var att man tyckte att storyn var alldeles för blodig. B-filmskungen Roger Corman var den ende som var beredd att satsa pengar på projektet som hade rykte om sig i branschen att vara "Hajen i rymden", men allt rann ut i sanden. Det var inte förrän Walter Hill kopplades som in Hollywood på allvar började visa ett konkret intresse. Hill drog sig dock ur som regissör och tipsade istället bolaget om Ridley Scott.
Fox beslutade sig för att förverkliga idén, men under förutsättning att våldet tonades ned. Bolaget nobbade också Scotts första, 3 tim och 12 min långa version, eftersom man tyckte den var för blodig. Testpubliken reagerade också negativt, bland annat över en längre och blodigare variant av den klassiska "chestbuster"-scenen.
Regissören kämpade ändå för att få till ett betydligt mörkare slut – tanken var att monstret skulle bita av Ripleys huvud, placera henne i förarsätet i räddningsmodulen och sedan använda Ripleys röst för att anropa jorden. Fox nobbade även det förslaget.
Både Walter Hill och David Giler skrev om delar av manuset, men det är fortfarande Dan O´Bannon som står som filmens manusförfattare efter en idé som han skrev tillsammans med Ronald Shusett. O´Bannon föreslog att Hill och Ridley Scott skulle se Motorsågsmassakern för att få inspiration till de mest intensiva scenerna i Alien. Scott har även sagt att han hämtade inspiration från Stjärnornas krig och 2001 – ett rymdäventyr. Producenterna av Mars – dödsplaneten (1958) menade också att filmmakarna lånat lite för mycket av deras film och hotade att stämma Fox, men ångrade sig.

Filmvärldens tuffaste brud
Från början hette filmen Star Beast och besättningen ombord på Nostromo bestod uteslutande av män. Detta eftersom O´Bannon och Shusett ville undvika att falla i skräckgenrens gamla tröttsamma klichéfälla där tjejen blir ensam kvar för att slåss mot mördaren eller monstret. Ironiskt nog blev det ju så även i Alien – men bara för att Ripley visar sig vara den starkaste individen ombord. Satsningen på en kvinnlig hjältinna kom att bli banbrytande i Hollywood och Sigourney Weaver blev en ikon. Valet för rollen som Ellen Ripley stod mellan Sigourney Weaver, Kay Lenz (De fattiga och de rika) och - tro det eller ej - Meryl Streep! Det var Walter Hills idé att skriva in två kvinnor i storyn. Han skrev också om O´Bannons dialog som Scott tyckte var alldeles för stel och högtravande. Karaktären Ash var även den Hills påhitt.
Dan O´Bannon var upprörd över alla förändringarna i hans originalmanus. Han dök ofta upp på inspelningsplatsen och kritiserade alla ändringar. Ridley Scott lät honom hållas ända tills O´Bannon skällde ut regissören inför hela teamet. Walter Hill och producenterna ignorerade O´Bannon och gav med tvekan honom credit för sin medverkan först efter att filmen blivit en succé.
I år fyller Alien 35 år. Det firas med en mäktig ny Blu-ray-box med samtliga filmer i serien.

Kuriosa om Alien
• Monstret designade av den schweiziske konstnären H. R. Giger som även ritade äggen, "Facehugger" och det övergivna rymdskeppet. Prototypen för "Facehugger" stoppades i den amerikanska tullen tills Dan O´Bannon lyckades övertyga myndigheterna om att varelsen skulle användas i en film. Alien-varelsens huvud skapades av den italienske effektmakaren Carlo Rambaldi i tre olika storlekar. I de övriga filmerna i serien är monstret byggt av Tom Woodruff, Jr. och Alec Gillis.

• Dan O´Bannon fick idén till scenen där monstret spränger sig ut ur John Hurts bröst eftersom han plågades av magproblem under manusarbetet.

• Mannen i Alien-kostymen är den 218 cm långe nigerianske konststudenten Bolaji Badejo. Han fick rollen i kamp med Peter Mayhew (Chewbacca i Star Wars). Badejo tränade Tai Chi och tog pantomimlektioner för att lära sig monstrets speciella rörelser. En särskild gunga konstruerades eftersom svansen på Alienkostymen gjorde att Badejo inte kunde sitta på en vanlig stol mellan tagningarna. Monstret fanns i tre versioner – en för Badejo, en mekanisk modell och en dräkt för en stuntman.

• Ingen av skådespelarna, förutom John Hurt, visste i detalj vad som skulle hända under "chestbuster"-scenen. Veronica Cartwright blev chockad när hon plötsligt sprayades med blod. Scenen filmades med fyra kameror och spelades in i en enda tagning.

• Harrison Ford nobbade rollen som kommendör Dallas.

• Från början hette rymdskeppet Snark innan det döptes om till Leviathan och slutligen Nostromo (efter en bok av Joseph Conrad).

• Innehållet i Ashs huvud bestod av spaghetti, billig kaviar och lökringar.

• I en scen som togs bort från bioversionen, men som finns med i specialversionen från 2003, hittar Ripley Dallas och Brett, båda två i olika stadier av förvandling till ägg. Scenen lyftes bort eftersom den ansågs sakta ner tempot för mycket.

• På H. R. Gigers originalteckningar har monstret ögon, men konstnären krävde att de skulle plockas bort till filmen eftersom varelsen då framstår som ännu kallare och mera känslolös.

Exklusiv intervju: Sigourney Weaver:

Varför är Alien fortfarande en så speciell film?
– För att vi hade en fantastisk regissör, ett visuellt geni, i Ridley Scott. Han skapade en väldigt realistisk rymdvärld: skitig, rå och obehaglig, och han introducerade oss för en grupp människor som bråkade om pengar och arbetstider som också skapade en känsla för att det vi såg var på riktigt. H. R. Gigers monster gjorde förstås också sitt till. Det var skrämmande, men samtidigt vackert och destruktivt. Men jag tror att filmen fortfarande är så aktuell för att den handlar om ett korrupt, hänsynslöst multinationellt företag som anser att "personalen är förbrukningsbar"– och precis den sorts företag som vi hör och läser om så ofta på nyheterna idag.
Jag är väldigt entusiastisk över att Alien finns ute på Blu-ray nu och att publiken får se den så som det var tänkt att den skulle upplevas med alla detaljer som gör filmen ännu mera realistisk.

Hur reagerade du när du fick se monstret första gången?
– Ridley Scott jobbar inte som andra regissörer. Istället för att sätta dräkten på en stuntman hittade han en kille på en pub nära studion där vi filmade. Hans armar var lika långa som hans ben och han såg verkligen utomjordisk ut när han tog på sig dräkten. Min första reaktion när jag såg monstret var "Vad är det där? Vad är det för en varelse"?
Jag gillar verkligen att Ridley inte var så konventionell när han presenterade monstret för karaktärerna. Han ville att vi skulle bli lika fascinerade av monstret som det blev av oss. Jag var överväldigad av storleken på varelsen. Det gjorde det lätt för mig att verkligen tro att jag befann mig mitt uppe i storyn eftersom monstret suddade ut alla andra tankar jag hade där och då.

Filmen gjorde dig till en ikon. Hur känns det att fortfarande vara en ikon efter 35 år?
– Jag är väldigt tacksam för att jag fick vara delaktig i en så omtyckt film och att serien har levt vidare med nya filmer som lockat ny publik. Jag är också väldigt glad att man valde Ridley att regissera filmen, han är en mästare. Ofta var det bara han med en kamera, fotografen Derek Vanlint med en annan och jag i ett trångt utrymme. Det gjorde att vi var tvungna att hitta på nya sätt att fånga händelserna med den teknik som fanns tillgänglig. Det är en mycket innovativ film och en obehaglig upplevelse att se första gången eftersom vi filmade med handkameror i en tid där ingen annan gjorde det. Det gör också att filmen fortfarande känns oerhört modern.