Läs vidare i andra och avslutande delen där vi tittar närmare på ett av filmbranschens ensammaste och mest ångestfyllda, men också lustfyllda jobb - manusförfattare.
Självtvivel och topp i maskin!
”Bluffsyndromet” är välbekant inom alla yrkesgrupper.
Uttrycket myntades på 70-talet för att beskriva hur vissa människor har svårt för att acceptera sina förmågor och prestationer. Trots olika tecken på kompetens är de övertygade om att de ”bluffar” och inte förtjänar sina framgångar, utan avfärdar dessa som tur eller bra tajming.
Det drabbade mig själv flera gånger under den första tiden på Rederiet. Men också när jag började skriva för Vänner och fiender.
Jag kunde inte begripa hur jag kunde få fortsätta skriva manus till dessa uppmärksammade serier – och dessutom få beröm för vissa avsnitt.
Jag hade ju ingen utbildning.
Jag visste ju inte hur man skriver manus på riktigt.
Jag skrev ju bara på ren känsla.
Och jag väntade bara på att bli ”påkommen” och ”avslöjad.
Ändå hände ingenting.
Inte nog med att jag fick fortsätta – jag fick dessutom nya manusjobb och ständigt nya erbjudanden.
Men mitt under arbetet med OP:7 slog blixten ned.
Manuschefen Zollitsch kallade in mig på sitt kontor.
Han var besviken. Mitt senaste manus rullade inte alls.
– Det är inte likt dig, undrade han.
– Har det hänt något?
Jag hade ingen bra förklaring.
Storyn i avsnittet var inte mer komplicerad eller krångligare än andra jag skrivit. Allt fanns där. Karaktärerna gjorde vad de skulle och sa vad de förväntades säga. Ändå funkade det inte och jag kunde inte förklara varför.
Johann körde mig hem den kvällen.
Vi pratade i bilen och sedan skrev jag om stora delar avsnittet. Det blev fortfarande inte riktigt bra, men Johann sa att han hade fortsatt förtroende för mig. Han peppade mig och fick mig att tro på mig själv igen.
Veckan därpå var det som vanligt igen. Skrivandet flöt på.
OP:7 fick bra betyg av verklighetens sjuksköterskor.
Jag vet inte om jag skrev fler dåliga manus, men jag blev i alla fall inte inkallad till Johanns kontor fler gånger.
Men ”Bluffsyndromet” gjorde sig ändå påmint då och då, även under andra produktioner.
Samtidigt fick jag fler uppdrag och erbjudanden. När ”såpa-boomen” avtog jobbade jag under många år som frågeskrivare till bland annat Jeopardy, Alla mot en, Vem vill bli miljonär och Pokerfejs. Säsong efter säsong. Jag skrev speakermanus till flera omgångar av Sveriges värsta och Rent hus. Jag jobbade med Masterplan och Big Brother.
Senaste manusjobbet var för teveserien Min hemlighet (2015) på TV3. Avsnittförfattare sparkades varje vecka, men jag var kvar från början till slutet. Uppenbarligen kan jag skriva manus, trots allt.
Att vara manusförfattare är ett ensamt jobb, men ibland satt jag på redaktionerna och skrev - och blev smygfotograferad.
Åka buss, träna och sova på saken
Manusförfattare har olika sätt att jobba.
Oftast sitter man ensam hemma och skriver. Ibland på ett produktionsbolag. Somliga trivs med sällskap och att bolla idéer med kollegor. Andra vill ha helt tyst omkring sig.
Jag satt oftast hemma i köket och skrev.
Mitt uppe i en hektisk säsong av Vänner och fiender föddes min dotter.
Jag skrev i princip båda mina två avsnitt den veckan på BB. Det var rätt tufft, men det gick. Som nybliven pappa var jag splittrad och ständigt trött med långa vaknätter. På något sätt lyckades jag ändå leverera avsnitt till både Vänner och fiender och OP:7 under de turbulenta första småbarnsåren.
Rutinerna för hur jag skriver manus har i princip alltid varit desamma.
Ibland börjar jag inte skriva förrän efter en dag eller två. Då samlar jag idéer och ”skriver i huvudet”. När jag väl sätter mig vid datorn går det i rasande fart.
Andra gånger bänkar jag mig vid datorn direkt och tvingar mig att ”värka fram” händelser och dialog. Gemensamt är att jag alltid får de bästa idéerna och hittar de klurigaste problemlösningarna när jag är ute och antingen promenerar, åker buss eller tränar på gymmet.
Märkligt nog brukar jag också vakna med bra idéer och intressanta problemlösningar. Man ska aldrig underskatta det undermedvetna. Hjärnan jobbar på bra även om nätterna. Då är det bara att tacka och ta emot och börja skriva. Jag har också skrivit tio böcker hittills med samma rutiner.
Jag fick manuset till Halloween, signerat av John Carpenter, hemma hos regissören i Hollywood Hills 1990. Man kan lära mycket om hantverket genom att läsa manus.
Norsk succé blev svenskt fiasko
Som manusförfattare har jag ofta varit ”gun for hire” och skrivit manus till flera långfilmer och teveserier, utan att de kommit till inspelning. Det är rätt vanligt. Oftast fick jag betalt, några gånger inte. Ibland fanns det ett muntligt intresse från en tevekanal eller ett produktionsbolag. I flera fall har det varit etablerade produktionsbolag och kända regissörer och skådespelare involverade. Men det är ändå aldrig någon garanti för att ett projekt verkligen blir av.
Ibland har jag jobbat på serier som plötsligt bara lagts ned. Som med Hotel Seger (2000-2001). En såpa producerad för att ersätta Vänner och fiender på Kanal 5, baserad på den norska succéserien Hotel Cæsar.
Men den svenska versionen floppade och lades ned efter bara en säsong. Något riktigt manusjobb var det inte heller. Arbetet bestod främst i att översätta och skriva om dialogen från norska och anpassa den till svenska förhållanden. Jag blev inte förvånad över fiaskot.
Bestulen av Hollywood?
Genom åren har jag suttit i fler möten än jag kan minnas och diskuterat film- och teveprojekt med entusiastiska människor. Långsittningar på kontor och sena nätter i restauranger och barer. Det har varit med både etablerade aktörer i branschen och hoppfulla frifräsare.
Alldeles för många gånger har jag också skrivit på ren spekulation med människor som varit hängivna, men inte haft pengar. Det slukar mycket tid och energi, men ibland måste man chansa. Fast det blir svårare ju äldre och mer luttrad man blir. Jag är fortfarande övertygad om att en del av de där projekten hade kunnat bli riktigt bra.
På 90-talet skrev jag på beställning ett manus till ett episkt vikingadrama.
Miljöer och actionscener skrevs utan någon som helst tanke på hur det skulle genomföras eller vad det skulle kosta. Kända producenter och ett stort Hollywoodbolag var intresserade. Jag fick ersättning, men skulle inte få fullt betalt förrän filmen blev av.
Men allt rann ut i sanden och jag hörde aldrig mer från producenterna.
Många år senare ramlade jag över en film vars handling till stora delar påminde om mitt manus. Det kan förstås vara en ren slump och förmodligen var det också så.
Men lite fundersam blir man allt eftersom filmen var producerad av samma bolag som fick mitt manus.
Många egna projekt fick avslag från Svenska Filminstitutet. Konsulenterna var tveksamma till Dårarnas planet - och alla mina andra genremanus.
Nobbad av Filminstitutet
Ännu tuffare är det att driva egna manusprojekt.
Jag sökte manusstöd från Svenska Filminstitutet åtskilliga gånger för egna filmidéer, men fick alltid nobben. Konsulterna skickade snorkiga svar tillbaka och förstod aldrig vad det var för historier jag ville berätta. Genrefilmer behandlades lika styvmoderligt då som nu.
När jag skickade in ett synopsis för en barn- och ungdomsfilm om en biograf som fungerade som en portal till en fantasivärld för en liten flicka blev det annat ljud i källan.
Ja, jag erkänner – det var inställsamt, men det fungerade. Och det var faktiskt en historia som jag verkligen ville berätta.
Jag fick pengar för att vidareutveckla idén och skriva klart ett första manusutkast. Jag skrev en andra version och blev uppbackad av ett stort produktionsbolag, en känd producent och en rutinerad regissör som gärna ville göra filmen.
Då lät Filminstitutet meddela att man bytt långfilmskonsulent och att den nytillsatte konsulenten inte var intresserad av sin föregångares projekt, utan föredrog att börja sin tjänst med ett blankt blad.
Ridå för mitt projekt, alltså.
Jag skrev om manuset till en julkalender och försökte sälja in den till SVT i flera olika versioner, men fick nej varje gång. Till slut tröttnade jag och lade projektet överst i en växande hög i skrivbordslådan med ”fantastiska filmer som aldrig blir gjorda.”
På Youtube såg jag nyligen en intervju med Sylvester Stallone.
Han avslöjar att han skrev 140 versioner av ett av sina manus (vilken filmen är nämner han aldrig.) Och precis så är det – man måste fortsätta skriva, tro på sina berättelser och kämpa för att göra sin röst hörd. Det finns ett gammalt uttryck som säger ”Manusförfattare skriver inte, de skriver om”. Den devisen gäller fortfarande.
Det är ensamt och ångestfyllt att vara manusförfattare. Tillvaron är full av motgångar och besvikelser. Men det är också ett alldeles fantastiskt spännande, livsbejakande och lustfyllt jobb.
Redan på 80-talet kunde man köpa "riktiga" Hollywood-manus på postorder. Att läsa manus till storfilmerna var ett bra sätt att själv lära sig skriva.
Hur jobbar andra manusförfattare?
Vad gör ett manus bra? Vad är roligast, svårast och jobbigast med att vara manusförfattare?
Vi har bett ett gäng svenska filmskapare att dela med sig av sina tankar och erfarenheter som manusförfattare:
Vilka kriterier har du för ett bra manus?
Kristian A. Söderström, Videomannen:
– Viktigast är karaktärerna. Jag vill ha intressanta karaktärer som man studerar nära. Dessa får gärna vara lite utanför boxen. Personer man inte ser på film så ofta. Karaktärerna ska kännas realistiska, men världen de befinner sig i får gärna vara lite förhöjd från verkligheten. Jag gillar stark atmosfär. Jag gillar också manus som inte känns låsta i en viss genre. Jag gillar mystik och en oförutsägbar story. Det får gärna vara otäckt och innehålla svart humor.
Jonathan Katzeff, Huset vid skogens slut:
– Fantasi, samt oforcerad kärlek till berättelsen.
Foto Moa Stefansdotter
Rasmus Tirzitis, The Huntress: Rune of the Dead:
– Jag skulle säga att det är viktigt för mig hur karaktärerna kommer till liv och hur visuellt manusförfattaren skriver. Om manuset lyckas fånga publiken snabbt i början. Manuset ska få mig att vilja läsa nästa sida och undra hur det ska gå.
Foto Esther Manktelow
Sonny Laguna, We Are Monsters:
– Det första man måste förstå är att många manus där ute i första hand verkar skrivas för att vara kommersiella. Någon vill göra en actionfilm, så då gör man en sådan, men det finns ingen vision från början. Allt börjar med ett scenario. Det behöver inte ens vara bra i sig. Man kan hitta på vad som helst. För att ge några exempel:
En kvinnlig bankrånare fastnar i ett bankvalv och inser att banken egentligen bara är en fasad för vampyrer som har människoblod sparat där.
Eller:
En man vaknar upp utan minne, på vad till synes verkar vara planeten Mars. Han kan dock andas där och i närheten finns en superavancerad forskningsstation.
Alla scenarios kan göras bra, men det krävs framför allt en vision om varför en historia berättas. Vilken är drivkraften? Och sedan, givetvis, intressanta karaktärer.
Vad krävs för att bli en bra manusförfattare?
Kristian:
– Tålamod och uthållighet, men kanske viktigast av allt – att lyckas övervinna sin självkritik.
Jonathan:
– Prestigelöshet, fantasi och rytm.
Rasmus:
– Först och främst måste man tycka om att berätta historier. Sedan behövs träning, om man vill bli manusförfattare är det bara att skriva på! Det sämsta man kan göra är att sitta och vänta på att någon annan ska be en om att skriva något. Du behöver också kunna ta kritik utan att börja försvara dig. Lyssna på kritiken och försök ta reda på varför personen som läst ditt manus känner som den gör. Ta emot kritik och se hur den kritiken kan göra ditt manus bättre.
Sonny:
– En enorm passion att berätta historier och att förstå människor. Man kan inte välja och vraka, utan man måste djupdyka i mänsklighetens psyke, historia och drivkraft.
Har du någon speciell rutin i ditt skrivande? ”Nödvändiga" ritualer eller förberedelser innan du börjar skriva och rutiner som du följer under tiden som du skriver?
Kristian:
– Jag har en speciell kaffekopp som jag behöver. Den har hjälpt till att skriva i många år. Jag behöver också instrumental musik, ofta filmmusik, för att komma i rätt stämning.
Jonathan:
– Vanligtvis hittar jag en känsla som jag vill åt tillsammans med en musiker innan jag börjar skriva. Det är inte helt ovanligt att jag plockar fram mina gamla Action Force och He-Man-figurer för att framkalla en lekfullhet. De försvar mig mot min starkt pretentiösa sida, kan man säga. Det är inte helt ovanligt att ett manus inte hinner få någon förberedelse, utan idén kan plötsligt få en helhet när man sitter på tunnelbanan eller promenerar. Då är jag alltid beredd med ett manusprogram i mobilen och ett anteckningsblock i min väska. Mitt mest populära manus föll på plats mitt under en föreläsning när jag studerade och jag kunde inte sluta skriva, så jag fick sitta kvar när nästa grupp hade föreläsning bara jag var tyst. Ibland måste man hjälpa historien att komma ut snarare än att skapa den.
Rasmus:
– En rutin jag lägger upp när jag är i manusfas är att schemalägga när jag ska skriva och så håller jag mig till det. Och när jag skriver, så skriver jag – ja, så enkelt är det. Det är väldigt lätt att fastna i tvivel eller självcensurera sig själv annars. När jag letar efter inspiration gör jag det aktivt. Jag är medveten om var jag gör min research. Annars blir det att man måste gå och hoppas på att en speciell känsla infinner sig för att man ska kunna skriva. Jag har alltid musik på i bakgrunden när jag skriver, oftast mer abstrakta stycken som tar mig till specifika sinnesstämningar än till något mer konkret.
Sonny: – Allt börjar med scenariot som nämnts tidigare och ett varför. När jag och kollegorna Tommy Wiklund och David Liljeblad pratat igenom en massa idéer, så utmanar vi varandras tankar hela tiden. Det är en ganska tungrodd och långsam process, vilket är nyttigt. Man sover mycket på saken, så att säga. Sedan när det finns en början, en eller flera huvudpersoner och ett slut, så börjar en process att fylla i de största luckorna. Efter det kan jag börja skriva ett första utkast. Under själva skrivandet är det för mig jätteviktigt att lyssna på musik som skulle kunna passa till scenen och sedan mest testa sig fram. Att låtsas se en scen i sitt huvud och hoppas att den spelar upp sig.–
Är du särskilt bra på någon speciell del i hela processen? Och finns det moment i skrivandet som du uppskattar mer än andra?
Kristian:
– Dialog är nog det som kommer enklast. Ibland när jag sitter fast låter jag två karaktärer prata med varandra och ser vart det tar vägen. Ibland använder jag inte denna dialog, men den öppnar ofta nya riktningar som löser upp knutar.
Jonathan:
– Dialog alla dagar i veckan. Det händer att jag blir tillfrågad av vänner att skriva deras dialog när de kört fast med sina manus.
Rasmus:
– Jag har alltid en lust till att skriva, men alla delar i processen är inte lika roliga. Precis som i vilken konstnärlig process som helst går man ned i en svacka efter ett tag. Då är det väldigt lätt att bli hård mot sig själv för att det inte blir sådär bra som man vill eller så kör man fast, helt enkelt. Jag skulle säga att jag också är bra på att vara väldigt hård mot mitt material, allting ska stötas och blötas och prövas. Ingenting är heligt, favoritscener kan ryka.
Sonny: ”Tre saker jag kan komma på är dialog för det kan berätta mycket om en karaktär på bara några sekunder, men även förvandla en person snabbt och effektivt. Andra saker är att beskriva en miljö, särskilt en obehaglig atmosfär, samt att skriva råa scener. I detalj fånga in läsaren av manuset att det där slaget kommer att kännas enormt mycket.
Berätta något om som beskriver hur roligt-frustrerande-jobbigt-svårt och lustfyllt det är att vara manusförfattare?
Kristian:
– Idéer kan ju dyka upp precis när som helst och ibland har man väntat länge. Det kan därför uppstå en viss desperation om det dyker upp när man inte har tillfälle att anteckna.
Jonathan:
– Manuset jag skrev under min föreläsning skickade jag vidare till en nordisk manustävling. Jag hade höga förhoppningar om att faktiskt komma någon vart med det. Veckorna gick och till slut passerades deadline för svar utan att jag hört ett ord. Jag kontaktade tävlingen, men de sa att alla som gått vidare hade fått svar.
Trist tänkte jag, men var vid det laget väldigt härdad av alla refuseringar. Någon vecka efteråt ringer en exalterad man mig från Malmö. Det visar sig att mitt manus hamnat på villovägar och landat på hans företag. Han hade inte reagerat över adressen på kuvertet, utan öppnat det. Han kände att det var konstigt att han som arbetade med reklam hade fått ett kortfilmsmanus, men han läste och älskade det.
Han hade fört anteckningar (alla positiva) och gick igenom manuset sida för sida. Jag blev väldigt rörd och lät honom hållas. Han bad så mycket om ursäkt om det var han som ställt till det och lovade att höra av sig till tävlingen och berätta vad som skett. Jag sa att det behövde han absolut inte göra och tackade för samtalet.
En kort tid senare fick jag ett mejl från tävlingen som berättade att en skånsk herre hade hört av sig till dem och höjt mitt manus till skyarna. Men eftersom deadline hade passerats kunde de inte ta manuset. Jag prövade min lycka med en kortfilmssatsning på SFI istället, men föll på målsnöret med argumentet att jag tänker för visuellt för deras ambition. Jag har inte gett upp än och manus är nu omskrivet till en långfilm.
Rasmus:
– Det är en tuff bransch, men en sak jag skulle rekommendera är att skriva ihop tillsammans med någon. En annan författare eller varför inte en regissör! Då har du någon som du kan bolla dina idéer med och pröva hur bra eller dåliga de är. När jag skrev The Huntress – Rune of the Dead var det ett samarbete och mina nuvarande projekt är också samarbeten. Flera av mina roligaste erfarenheter kring manusskrivandet har varit i just samarbeten.
Sonny:
– Det är nästan alltid en blandning av alla de där känslorna. Man tömmer sig på en massa kreativ energi, särskilt när ett manus är klart. Om det är långt till inspelning kan man uppleva sig som tom, vilket kanske beror på allt skapande.
Hur lång tid brukar det ta för dig att skriva ett ”manus som du är nöjd med?
Kristian:
– Sex månader.
Jonathan:
– Svårt att säga. Min mest framgångsrika kortfilm, Flickpingis, skrev jag på 40 minuter. Mitt långfilmsmanus som lyckades ta sig till studio i Hollywood tog 2,5 veckor. Min långfilm Huset vid skogens slut tror jag tog ungefär 3 månader att skriva. Allt handlar om hur mycket jag hunnit tänka på berättelsen genom åren. Ibland faller allt bara på plats i huvudet utan att jag ens arbetar med historien. Då måste allt annat sättas på paus tills allt är på papper. Det kan gå väldigt fort.
Rasmus:
– Kort sagt, det är extremt olika. Om en berättelse engagerar mig, så vill jag gå tillbaka och jobba mer och mer med scenerna och karaktärerna. Det finns alltid utrymme för att förbättra och vägar som är värda att utforska med karaktärerna. Men ett manus kan ta allt från tre till 24 månader att skriva.
Sonny:
– Förstadiet, där man bygger storyn i ett treatment eller i huvudet, tar oftast några månader, kanske längre. När väl manusbiten skrivs, så brukar det ta 4-8 veckor. Sedan kan man ju pilla hur mycket man vill, men nästan allt styrs av en oftast obefintlig budget.
Vilka vägar in i branschen finns det idag om du skulle tipsa den som vill börja skriva manus?
Kristian:
– Mycket svår fråga då jag stundtals tvivlar på om jag själv är en del av den svenska filmbranschen. Men att kontakta manusförfattare och söka mentorskap kan vara en väg. Likaså att kontakta regissörer på jakt efter manus.
Jonathan:
– Jag tror att den bästa vägen in i branschen är och alltid har varit att göra sina egna produktioner. Utbildningar ska inte förringas, men de är främst viktiga för att träffa likasinnade. Våga ta praktikplatser, samt jobba inom andra roller, de kontakter du kommer att få är guld värda.
Rasmus:
– Det är aldrig lätt, även folk som är inne i branschen får kämpa på hela tiden. Det finns många manusutbildningar som man kan söka till och det finns tusentals vägar in i branschen. Du behöver “bara” hitta den som passar dig. Det allra viktigaste är att skriva på egna grejer, ta sig tid till det. Ha tålamod och jobba på. Du behöver hitta din egen röst och utveckla den. Skriv om det du älskar. Då kommer projekten att spegla dig ärligt och det är din specifika röst som filmbolagen letar efter.
Sonny:
– Som vanligt är ju numera internet nyckeln till det mesta. Man kan gratis plocka ned massor av filmmanus och studera enkla manusregler. Sedan är det bara att börja skriva själv. Men korta manus på 3-5 sidor skulle jag nog rekommendera först, som små kortfilmer eller scener, och givetvis, titta på enormt mycket film och vara kritisk.
Missade du första delen av "I huvudet på en manusförfattare" hittar du den HÄR