”Jag har en titanspik i ena höften och en trasig fot, hopsydd med ståltråd. Så jag tar det lugnare nu.”
Hämndens änglar.
Jag minns att den hette så.
Filmen som rullade på bio Central hemma i Åstorp.
Det måste ha varit nån gång i början på 70-talet. Egentligen var jag för ung för att se såna filmer då. Men dånet av vrålande motorcykelmotorer och fläskiga knytnävsslag sög in mig i salongsmörkret som en fluga till en sockerbit.
Och där var han, William Smith.
Reslig, muskulös och stenhård. Med väderbitet ansikte, blick av stål och groteskt svällande överarmar.
Efter debuten som åttaåring i Frankensteins vålnad (1942) mot Lon Chaney Jr som monstret och Bela Lugosi som Dr. Frankensteins assistent Ygor gjorde Smith nästan trehundra filmer och teveserier under en Hollywood-karriär som sträckte sig över mer än 75 år.
Förutom dom hårdkokta biker-rullarna, som gjorde Smith till en legend hos ökända Hells Angels, och en mängd B-filmer som The Thing with Two Heads och Hell Comes to Frogtown medverkade Smith i teveklassiker som Batman, Columbo, På farligt uppdrag, Krutrök och Hawaii 5-0. Han sågs också i filmer som Outsiders, Rumble Fish och i Conan – barbaren. Störst blev han som ”Falconetti” i De fattiga och rika.
Som skurken hela världen älskade att hata.
Innan Smith blev skådis var han livräddare, brandman, boxare och kroppsbyggare. Han talade fyra språk, skrev poesi och tävlade framgångsrikt i armbrytning, diskus, utförsåkning och tyngdlyftning. Efter high school tog Smith värvning i flygvapnet och hamnade mitt i det brinnande Koreakriget. Han återvände hem som en hjälte med det berömda Purpur-hjärtat som bevis för hjältemod i strid.
*
Det var rätt tyst om William Smith under många år.
En kväll i Los Angeles för 20 år sen fick jag en vild idé – undrar om man skulle kunna snoka upp gamle ”Falconetti”?
Var är han?
Vad gör han?
Lever karln överhuvudtaget?
Jag insåg snart att Smith inte fanns listad hos någon agentur i Hollywood.
Ändå nådde mig rykten om att han fortfarande jobbade i stan. Lite gammaldags detektivjobb gav snabbt resultat. Nåt telefonnummer fanns inte, men jag hittade en adress till en William Smith.
Kunde det vara rätt William Smith?
Jag chansade, skrev ett brev och postade det en sen kväll i Hollywood.
Tidig förmiddag dagen därpå ringde telefonen i huset på Burlington Avenue.
Det var han.
Det var ”Faconetti”!
Han lät som han tuggat taggtråd till frukost, men verkade annars pigg och lät uppriktigt rörd över mitt intresse.
Intervju?
Självklart.
Det tyckte han skulle vara riktigt roligt.
*
Det första han gjorde när vi träffades var att spänna sina enorma biceps.
Sen log han och rosslade: ”Inte illa för en 68-åring, va?”
Men åren hade satt sina spår.
Håret var grått, ansiktet härjat och han haltade betänkligt när vi gick den korta biten från bilen till ett kafé i Santa Monica.
Ändå var fysiken imponerande och blicken lika intensiv som i dom gamla filmerna. När vi klev in tog dom andra kafégästerna instinktivt ett steg åt sidan för att släppa fram honom. Han berättade att han fortfarande gick till gymmet varje dag.
– Men jag har en titanspik i ena höften och en trasig fot, hopsydd med ståltråd. Så jag tar det lugnare nu, sa han och berättade att han under karriären alltid gjorde sina egna stunts. Under flera år körde han också motocross ihop med legendariske Steve McQueen.
Bill, som han kallades, medgav att karriären gått och upp ned.
Han avslöjade att han hade haft spritproblem, supit bort flera värdefulla år av sin karriär och hamnat på dekis. Men också att han blivit nykter alkoholist och kommit på fötter igen. Bill dubbade tecknad film, gjorde Walker:Texas Ranger med Chuck Norris och fick spela Dracula i The Erotic Rites of Countess Dracula. Han var full av fantastiska historier och ville aldrig sluta berätta. Efter intervjun fortsatte vi att prata på telefon under flera kvällar.
Bill var kompis med Arnold Schwarzenegger innan denne blev superstjärna.
– En söndagsmorgon var han hemma hos mig och ville bryta arm, mindes Bill.
– Jag vann och Arnold blev sur. Han blängde på mig och väste på tyska: ”Jag ska bli en stor filmstjärna”. Sen gick han.
*
På 50-talet tackade Bill nej till att spela Tarzan.
Istället blev han stuntdouble för Lex Barker som var Tarzan i fem filmer.
Bill hade också svart bälte i Kung Fu och imponerade så mycket på Bruce Lee att denne erbjöd honom rollen som Roper i klassiska Enter the Dragon. Men Bill fastnade i en film som drog över inspelningstiden och rollen gick istället till John Saxon.
Bill filmade i Seattle när hans agent ringde och sa att producenterna till De fattiga och rika ville ha honom som skurk.
– Jag tackade ja, tog ledigt och åkte iväg, sa Bill.
– Det var otroligt vilken genomslagskraft den serien hade. Än idag känner folk igen mig som ”Falconetti”, var jag än befinner mig. Jag kunde få 200 beundrarbrev i veckan på den tiden. Hälften av breven kom från kvinnor som ville döda mig eller älska med mig och sen döda mig, skrattade Bill.
– När jag spelade teater i Sydafrika blev jag beskjuten av en dåre i publiken. Polisen haffade killen och jag fick träffa honom på polisstationen.
”Vafan är det med dig?”, frågade jag.
Killen spände blicken i mig och fräste: ”Du dödade Tom Jordache!”
Jag svarade: ”Skärp dig, för fan. Det är bara en teveserie!”
1980 fick Bill ett nytt karriärlyft när han och Clint Eastwood gick bärsärkagång i Nu fightas vi igen.
– Det är nog en av de hårdaste knytnävsfighter som nånsin gjorts på film, sa Bill stolt.
Men nu är han borta.
Den 5 juli gick han ur tiden, 88 år gammal.
Jag minns vårt möte och hur han med ett brett leende signerade min Hämndens änglar-affisch från bio Central. Jag minns med ett lika stort leende Bill som en av dom mest sympatiska och intressanta människor jag nånsin träffat. Även om vi aldrig får pratas vid igen tröstar jag mig med att såna minnen håller gamla hjältar vid liv för evigt.
Tack, Big Guy.
Farväl,”Falconetti.”
*
Till sist … Nu vill jag göra precis som Ulf Lundell i Vardagar 4. “Dra mig tillbaka helt och hållet, göra mej en kokong av vinyl, filmrullar och musik och konst och hålla den här världen borta så mycket som det går.”