Stephen King struntar i allt tröttsamt övernaturligt och visar vilken skicklig berättare han faktiskt är.
Stephen King är fortfarande lika produktiv som han är ojämn.
22/11 1963 (om en tidsresenär som får chansen att förhindra mordet på John F. Kennedy) var briljant, liksom Outsidern. Men Doktor Sömn (uppföljaren till Varsel) var lika oinspirerad och tråkig som Institutet och Senare.
I nya Billy Summers skippar King allt tröttsamt övernaturligt och visar vilken skicklig berättare han faktiskt är.
Krigsveteranen Billy har sadlat om från prickskytt i Irak till yrkesmördare med författardrömmar och hjärtat på det rätta stället. Han betraktar sig själv som en ”beväpnad sophämtare” och dödar bara ”onda män”.
Nu hamnar Billy i en slumrande småstad i den amerikanska södern och växlar mellan tre olika identiteter medan han förbereder sig för ett sista jobb innan han drar sig tillbaka. Men en ofrivillig bekantskap och en opålitlig uppdragsgivare ställer till det för Billy.
Det är en story som halvvägs in överraskande skiftar från en rakt berättad thriller till en finstämd. lätt melankolisk skildring av oväntad vänskap, hämnd och avslut som får mig att tänka på Luc Bessons klassiker Léon.