Det är vår och det gör ont när knoppar brister, precis som Karin Boye diktade en gång.
Men det gör minst lika ont när gamla hjältar en efter en nu försvinner. Odödliga i minnet, men lika sårbara som alla vi andra för sjukdomar, virus och för tidens gång.
Som Liverpools Ray Clemence och Ray Kennedy.
Som Sonny Chiba, The Streetfighter, målvaktsfantomen Ronnie Hellström och William ”Falconetti” Smith.
Som Gerry Marsden, sångaren i klassiska Gerry and The Pacemakers vars version av You´ll Never Walk Alone dånat över Anfield sen 1963 och för evigt blivit staden Liverpools och dom rödas ikoniska hymn.
Och så nu, Bob Wall.
Karatemästaren, affärsmannen och Bruce Lees favoritfilmskurk.
*
Bob Wall är den ende som spelat med i tre av Bruce Lees filmer.
Han var så klart bad guy i samtliga.
Mest ikonisk är förstås Bob som den ärrade O´Hara i Enter the Dragon (1973).
Fighten mot Lee har blivit klassisk. Bob älskade att berätta om den och förneka ryktena om att han och Lee bråkade och att Lee medvetet skulle ha skadat Bob.
– Bruce och jag var goda vänner. Han var som en bror för mig. Men inför den scenen sa Bruce: ”Jag kommer att sparka hårt, det måste bli realistiskt”. Sen knäckte han mina revben med en sidekick. Men det var okej. Jag fattade att jag var där för att få Bruce att se så bra ut som möjligt.
Kultstatusen efter Enter the Dragon gav sen Bob en större roll än planerat i Lees ofullbordade Game of Death (1978) som gjordes färdig utan Bruce.
Bob var bad ass på riktigt också.
Han tränade karate. Först för legendariske Joe Lewis som ofta kallats världens främste karatemästare. Sen med vännen och mellanviktsvärldsmästaren Chuck Norris. Bob träffade Bruce Lee i mitten av 60-talet. Dom tränade ihop och sparrade mot varandra i åtta år.
Bob hade själv en framgångsrik karatekarriär.
Han var både amerikansk mästare och världsmästare. Tillsammans med Lewis, Norris, Mike Stone och Skipper Mulligan dominerade han karateturneringarna i två decennier. Dom var hårdkokta pionjärer inom professionell fullkontakt-karate och gick hundratals stenhårda matcher, långt innan Bob och Chuck började fightas på film.
*
När Bruce Lee gjorde Way of the Dragon (1972) fick Bob och Chuck Norris båda spela skurkar.
Filmen utspelar sig i Rom, men fightscenerna filmades i Hongkong. När Bob och Chuck kom dit blev Norris utmanad på en fight i lokaltidningarna. Lee sa till Norris att sånt händer hela tiden och inte är nåt att bry sig om.
När Bob fick höra talas om utmaningen gick han i taket och kontaktade pressen.
– Ingen har utmanat mig, sa han.
– Men jag är Norris elev och ställer upp på alla dödsmatcher. Om en vecka gästar vi en talkshow här. Jag slåss mot vem som helst på liv och död. Men jag fightas bara på teve, så det inte blir nån bullshit om att jag hade tre kompisar med järnrör som spöade dig. Kom till studion, så ska jag döda dig i direktsändning.
Bob pratade ofta om Gud och om att visa respekt.
Samtidigt var han frispråkig, hetsig och hade kort stubin. Blev man vän med Bob var han obrottsligt lojal. Om man kom på kant med honom fick man en fiende för livet.
Det fick jag själv erfara långt senare.
Men sån var han.
Självklart blev det ingen dödsmatch på teve i Hongkong.
Men i början av 90-talet var Bob på krigsstigen igen.
*
Above the Law (1988) gjorde Aikidoexperten Steven Seagal till actionhjälte över en natt.
Den kaxige Seagal blev förstås högvilt i pressen, inte minst sen han i flera intervjuer uttryckt sig nedsättande om Bruce Lee, Chuck Norris och flera andra amerikanska kampsportslegendarer.
Jämte Norris var Bobs bäste vän judomästaren och stuntmannen Gene LeBell.
Gene fick också en släng av sleven efter att ha påstått att han ströp Seagal under inspelningarna av Out for Justice (1991) och fått Seagal att skita på sig. Bråket eskalerade 1992 när Seagal i två artiklar i Black Belt Magazine sa sig vara villig att slåss på liv och död mot vem som helst som trodde att dom kunde spöa honom.
Bob Wall blev ursinnig och drog ihop ett gäng gamla fighterproffs. Dom kallade sig ”The Dirty Dozen” och var redo att slåss mot Seagal, när som helst och var som helst. Bland dom fanns Benny ”The Jet” Urquidez, Bill Wallace, Par Burleson och Howard Jackson – kompromisslösa hårdingar som skördat stora framgångar i ringen under sin storhetstid.
Men uppropet blev kontroversiellt och delade kampsportvärlden i två läger.
Många tyckte att Bob förespråkade onödigt våld. Jag intervjuade både Bob och Gene LeBell, men då hade LeBell tonat ner Seagal-incidenten efter att Hollywood vänt honom ryggen. Efter hand ebbade den offentliga stormen ut.
Samtidigt blev Bob sur för nån formulering jag hade använt i en artikel för en brittisk tidning. Men när jag visade Bob ett brev från LeBell där han berömde mig för min integritet och mitt skrivande blev vi kompisar på riktigt, Bob och jag. Det hjälpte förstås till att vi hade många gemensamma vänner, bland stuntmän och Bruce Lees gamla vänner och elever.
Och Seagal, då?
Han svarade aldrig på Bobs utmaning.
När jag träffade Seagal och frågade om den körde hans livvakter ut från mig från hotellet.
Jag kan fortfarande höra Bobs vrål i telefonen när jag berättade om incidenten.
Men det var inte tillräckligt för att Bob skulle dra ihop ”The Dirty Dozen” igen för min skull.
*
Vi har hållit kontakt under alla år sen den där första intervjun.
Breven, mailen och samtalen har varit många och färgstarka.
Men herregud som vi tjafsade under pandemin. Om politik, fejk-news och coronakrisen.
Bob var Trump-anhängare och patriot långt ut på högerkanten.
Jag är tvärtemot.
Ibland blev Bob sur. Antingen besvarade han mina mothugg med hetsiga mail och långa utläggningar om bisarra konspirationsteorier utan att använda skiljetecken eller så skrev han inte alls på flera veckor.
Värst av allt var att Bob ansåg att Covid-19 var en bluff och vägrade vaccinera sig.
I ett mail strax efter nyår viftade han bort en förkylning som en bagatell.
Den 30 januari gick Bob sin första dödsmatch – och förlorade.
Hans anhöriga har inte uttalat sig om dödsorsaken. Men jag gissar att det var Corona som till slut fick Bob på fall och så är han också borta, 82 år gammal.
Nu blir det inget mer tjafs mellan oss.
Nu får Bruce Lee ta över och fortsätta argumentera med Bob i sin himmel.
Sayonara, O´Hara.
*
Till sist … Vad annat kan man säga nu än att påminna om vad den gamle statsministern Per Albin Hansson en gång sa: ”Varför ska vi vara djävliga mot varann i en sådan här tid?”