Dunder och brak med vita handskar.
Av: Ludwig Swanberg, Bild: JL Audio
Funderingar på och förverkligande av fundamentet i filmrummet fungerar förvånansvärt få gånger enligt förväntningarna. Särskilt om du valt att verkligen gå på djupet i din strävan att bygga bergstadig bas i biogrottan. Resultatet kan bli att den största förändringen inträffar hos – ja, dig själv…
Ponera att du redan sitter inne med en tämligen potent ljudanläggning för film och musik, och att du egentligen känner dig ganska nöjd och glad med hur du tänkt och gjort fram till nu. – Kan det stämma in någorlunda på dig, tycker du?
För du känner ju ganska ofta att din anläggning lockar in dig i sin förtrollande värld, och att du mår så bra av hur du får tillbaka både upphetsning och avslappning i lagom doser när du väljer att dyka in i underlandet för medryckande mediastunder efter just dina preferenser. Allt känns ganska genomtänkt, faktiskt. Fix och färdigt, liksom! Bara att njuta av sin egen storhet när tillfället bjuds. Det är man ju värd.
Knack knack…
Men så känner du en lätt knackning på vänstra axeln. Den känns bekant på något sätt, och du vänder vanemässigt blicken åt sidan och konstaterar att du fått besök.
– Jaså är du här igen! utbrister du, och den lille röde hornförsedda krabaten nickar självsäkert tillbaka och kliar dig vänligt bakom örat. Ja, om du inte förstått det ännu, så har du alltså fått besök av en alltför bekant gammal vän. Uppgraderingsdjävulen, närmare bestämt.
Tänk om…
…börjar djävulen, och ler så skenheligt att en av de vassa hörntänderna blinkar till. Tänk om det skulle gå att växla upp ditt fina filmljudssystem på ett sätt som dramatiskt drog in dig i handlingen redan före första filmrutan…? – Och tänk om vi bara skulle kunna trolla bort alla de där kompromisserna du tvingats finna dig i eftersom du valt att bygga bio i ett befintligt rum… – skulle det inte vara värt ett litet försök, ändå…?
Gulp.
Och det är något med djävulsflin som liksom programmerar bort den där biten i hjärnan som handlar om vett, sans och förnuft. Du vet liksom redan att det här kan sluta med en rejäl uppförsbacke för hushållsekonomin, men ändå känns den där rödglödgade världen både härlig och lockande att dyka in i. Åtminstone på försök, helt utan bindande åtaganden, såklart. Man är ju inte sugen på något nytt. Nej nej nej. Man är ju bara hälsosamt nyfiken och vetgirig. Vi ser det mer som ett forskningsprojekt för allmännyttan, och du som är bussig och hjälpsam kan väl tänka dig att leda projektet och formulera forskningsrapporten när alla slutsatser är dragna. Jo, det låter rimligt. Du ler tillbaka till den lille röde, och nickar lagom instämmande. – Ja, hur då, menar du, käre gamle vän…?
Gotcha
…tänker demonen, och pekar vänligt menande på dina högtalare, och då framförallt i de nedre regionerna. Du har lite kvar att göra där, säger pekfingerrörelsen. Du får godkänt för en god grundtanke i resten av systemet, men du har faktiskt slarvat på slutet. Du behöver fixa till det. Följ med, så ska du se!
Och så…
…vässar demonen sin eldflammande blick och stirrar dig rakt i ögonen under några sekunder, varpå du finner dig flämtandes i favoritfåtöljen.
Skit också. Jag måste gå på djupet med det här, hör du dig själv tänka. Du inser att du inte kan återfå lugnet innan du har utforskat ditt stolta filmljudssystems fullständiga potential. Hmm…, hör du dig själv tänka – om man skulle ta och bjuda hem en alldeles för välbyggd, påkostad och exklusiv bashögtalare till min redan skönsjungande högtalarkör, rentav? Ja, bara på prov, förstås.
För att komma åt reglagen behöver du lyfta bort frontskyddet. Väl bortlyft kommer du åt både volymratt, fasreglage och finjusteringsratten för den djupaste basen. Svart text på ljus bakgrund känns genomtänkt, även om reglagen är väl små. Du kalibrerar med en enda knapptryckning. Förnämligt lättanvänt
Begrips?
Ja, som genom ett trollslag dyker en möjlighet upp få att testa amerikanska JL Audios nya Fathom f112v2 lyxsubwoofer. Vilket flax! Och en vacker vinterdag anländer den på förstubron, och vi bär med gemensamma krafter in den i testrummet. När vi reparerat förstubron igen, öppnar vi vetgirigt paketet och hittar genast instruktioner på hur vi förväntas bete oss. Den blankpolerade besten väger, sina blygsamma proportioner till trots, bortemot femtiotre kilo i bara mässingen.
Den står stadigt på golvet redan när vi fått ut den ur lådan, och vill inte flytta på sig. Beredvilligt nog har tillverkaren lagt med fyra sinnrika Super Sliders i förpackningen – ett slags glidande tefat som kopplar greppet uppåt för att sedan glida lättvindigt över vilka tjocka mattskarvar och ektrösklar som helst. Vi får den på plats utan större besvär, och slår nyfiket upp den generöst högblanka och tjocka instruktionsboken.
Det framgår snart att tillverkaren förutsätter att vi tänker lägga ner både tid och energi på att få vår best så integrerad som möjligt i biosystemet. Trettiosex fullskrivna sidor leder oss genom proceduren, som när den väl är fullbordad faktiskt känns både logisk och – ja, faktiskt enkel. Det är uppenbart att JL Audios ingenjörer vill att vi ska veta precis hur man får ut mesta möjliga prestanda ur sitt erlagda basbelopp.
Manualen är så pass välskriven att det faktiskt blir intressant att sitta och läsa den en stund, hur nördigt det än kan låta. Och när du känner att du börjar få benkoll på vad allt handlar om, och vad du förväntas göra, dyker ett speciellt ord på engelska upp, som beskriver ditt just uppnådda tillstånd: To fathom – att förstå något grundligt och på djupet.
Haha. Vi fattar. Känns bra.
Ko ko…?
Första kapitlet i manualen handlar om rumsakustiken i ditt rum. Alldeles ovanligt tydliga bilder illustrerar hur du kan placera både bashögtalare och sittmöbler för att få till så bra resultat som möjligt. Du kan följa tankegångarna i exempel med alltifrån en till fyra bashögtalare, kors och tvärs i rummet. Författaren är hela tiden noga med att poängtera att du behöver pröva alla föreslagna positioner innan du bestämmer dig. Förtjänsterna kan bli betydande om du tar uppgiften på allvar, understryker man.
Kort sagt bör du testa att placera Fathom v2 längs frontväggen och sidoväggarna, och även längs bakväggen om du kör med fler än två subwoofers. Allra intensivast bassvar får du i hörnen, men till skillnad från andra tillverkare rekommenderar JL Audio att du prövar att skjuta bashögtalaren en bit bort från hörnen, hela tiden i sidled längs respektive vägg. Genom att även ta ”problemområdena” i ditt rum i beaktning när du placerar din bashögtalare, kan du uppnå en betydligt mer nyanserad basåtergivning, menar man.
Vi har sett samma slags resonemang från andra tillverkare i den översta klassen – bland annat Magico är tydliga med att deras baslösningar blir som mest magiska om man placerar dem där det finns svackor i bassvaret. För att detta koncept ska fungera på riktigt, behövs förmodligen tämligen ursinnig urkraft, parat med extrem precision i konhantering, rumsakustikanpassning och rätt sorts flexibilitet för att kunna komplettera just din rigg på bästa sätt, reflekterar vi, och börjar samtidigt ana varför finbasar tenderar att gräva djupa hål i plånboken…
JL Audio är aktiva både som billjudstillverkare, och för musik- och filmljud både för hemmaentusiaster och professionella installationer. Det märks tydligt på deras kompromisslösa elementteknologi. Magnetstruktur, slaglängd, flexibilitet, ventilering, strömlinjeformning, upphängning och det patenterade W-konmaterialet är alla optimerade för timmar av stenhård användning.
F112v2
…betyder kort och gott att vi har en subwoofer i Fathom-serien som är bestyckad med 1 st 12-tumsbas, och att det rör sig om andra versionen. I modellprogrammet finns även en variant med tiotumsbas, en med trettontumsbas, och så den elaka storasystern F212v2, som följdriktigt har två aktiva tolvtumsbasar till eder tjänst. Testexemplarets kraftigt internstagade MDF-kabinett inrymmer ett extremt långslagigt konkavt baselement med påfallande tjock och styv kantupphängning, en 1800 Watt stark förstärkare med switchande nätdel, med transistorerna monterade på högkvalitativa tjocka kylflänsar som löper lodrätt längs hela ryggtavlan.
Både förstärkarkretsar och elementteknologi har finputsats sedan förra generationen. Konmaterialet är en sandwich mellan två tunna polypropylenmembran som hålls ihop av något som liknar en fackverkslösning, med ett stort antal diagonala ultralätta förstärkningsbalkar mellan inner- och yttermembranet. Man kallar det illustrativt för W-teknologi, för att vi ska förnimma de snedställda förstärkningsstagen. Resultatet är ett elementmaterial som klarar av outhärdligt stora energimängder utan att deformeras, och som samtidigt är uppemot en tredjedel lättare än andra exklusiva konmaterial såsom kolfiber eller kevlar. Största vikt har alltså lagts på att åstadkomma så låg vikt som möjligt.
Ååå… sitt!
Den kanske största nyheten i v2-serien handlar ändå om en påfallande enkel men ändå genialisk rumsanpassningsmöjlighet. I emballaget ligger en betryggande välgjord liten väska med blixtlås, och öppnar du det finner du en ännu mer förtroendeingivande kalibrerad mikrofon, med tillhörande extra lång XLR-kabel. Allt andas kvalitet, och utgör beståndsdelarna för att kunna utföra JL Audios nya D.A.R.O. (Digital Automatic Room Optimization) rumsanpassningsmanöver.
Du behöver alltså ingen dator, inget på förhand nerladdat akustikprogram, inga rutor att fylla i, och inga skjutreglage att peta uppåt eller neråt. Du behöver faktiskt bara grundplacera basen där du tror att den kan tänkas prestera bra, koppla in mikrofonen som du har monterat vid din lyssningsplats, och trycka på ”Calibrate” på fronten, så tar Farbror Fathom hand om resten. ”Du kan ta en öl eller något under tiden”, menar de på hemsidan, och det kan ju passa bra att du tar den i lyssningsfåtöljen då, tänker jag. Och det finns också alkoholfria lyssningsfåtöljer, vill jag passa på att påpeka.
Nåväl, det tar knappa tre minuter för v2:an att sända ut en hel rad med bastoner, som den sedan lyssnar på från din fåtölj. När den lyssnat klart, justerar den frekvensgången i arton band, så att du får så jämnt frekvenssvar som möjligt i rummet. Den helt automatiserade proceduren är så enkel att det går alldeles utmärkt att provlyssna resultatet via nyligen inkalibrerad bas från varje tänkbar position i rummet innan du fattar beslut om slutförvaringen.
Kopplar du?
Du kan ansluta antingen en enkel analog signalkabel, eller separata sladdar för höger och vänster kanal. Både obalanserade (RCA) och balanserade (XLR) ingångar är placerade på lagom höjd på bakplattan, som flankeras av de lyxiga frästa svarteloxerade kylflänsarna. Ett par vippreglage låter dig välja om din bas är Master eller Slave. Det handlar egentligen bara om vilken du väljer att vara direktkopplad till din förstärkare.
En XLR-utgång leder samma signal vidare till din tvillingbas, om du skaffat två. Den ställer du då i läge Slave, som du förstått. En jordad 16A nätbrunn hittar vi, och det är allt. Sparsmakat. Ingen högnivåingång à la REL. Inga potentiometrar. Ingen powerknapp. Bara rent och lätthittat för den grundläggande inkopplingen. Den kan husera på baksidan.
Framåt
Fronten täcks av en fagert avrundad, lagom solid svart transparent grill. Först när du lyfter av den, kommer du åt frontpanelen, som placerats i överkant och begåvats med svart grafik på ljus bakgrund för högsta läsbarhet även i dunkla situationer. Enkelt och mycket användarvänligt, särskilt för dig som inte nödvändigtvis måste leva ditt liv via appar för att känna dig fräsch och aktuell. Reglagen är påfallande få. – Hur ska det här gå?
Vi hittar strömbrytare, mikrofoningång och tre kalibreringsknappar märkta demo, defeat, och calibrate. Därefter två lysdioder som visar om din bas är mästare eller slav, och så ett reglage som kopplar förbi volymkontrollen om du sköter nivån externt. Mitt på panelen sitter det förnämligt placerade, men aningen pluttiga volymreglaget. Jag hade gillat ett biffigt, i stil med övriga basen.
Du kan vidare välja hur mycket lamporna på fronten ska lysa, och hur brant du vill att det inbyggda delningsfiltret ska dela (12 eller 24 dB per oktav). Därefter vredet för delningsfrekvens, och något som kallas för E.L.F. trim som trimmar hur mycket älvorna ska höras när trollet brummar. Längst till höger på panelen hittar vi en potentiometer för steglös fas, och en grövre grundkontroll för noll eller etthundraåttio grader. Start framåt eller bakåt, alltså. Äh, det där med ”älvkontroll” betyder egentligen Extreme Low Frequency trim, och ger oss en möjlighet att antingen förstärka eller tämja lågbasen vid 25 Hz, antingen som en pulshöjare vid actionfilm, eller en granntämjare vid alltför våldsamt skakande vitrinskåp i intilliggande bostäder. Klart smart.
Press Play
Jag valde att börja lyssna till Fathom v2 som musikbas för tvåkanalsinspelad musik. Det hjälper mig dels att hitta den bästa placeringen, och dels att jämföra olika positioner och nivåer utan att för många körmedlemmar vill vara med och sjunga från alla håll samtidigt.
En ganska sparsmakad men välgjord och högst självinstruerande baksida för enkel integrering. Balanserat ingångssteg och dito vidarekoppling till slavbas möjliggör problemfria installationer även i större rum. En högnivåingång och separata volymreglage för lågnivå/LFE och högnivå hade suttit fint här.
Shhh! Monstret är här…
Det första stora intrycket kommer tidigt. Jag spelar förhållandevis livlig och spretig ambient elektronisk musik av bland annat Julia Kent, Stephen Mallinder, Pluxus och Aphex Twin, när jag får för mig att jag vill testa hur lågt det går att spela, med bibehållen fullfrekvensåtergivning, och hur lite jag kan vrida på v2:ans mastervolymreglage innan jag noterar att den blanksvarta besten har börjat beblanda sig med musiken.
Wilson Yvette-högtalarna är fantastiska på att återge full frekvens med bibehållen dynamik även på fjuttvolym, och jag har hört få alternativ som ens kommer i närheten av denna formidabla egenskap.
Enklare baslådor avslöjar sig vanligen direkt genom att genast börja mullra som ett trånsjukt träskmonster, men det visar sig att JL Audios v2-bas har fog för sin självsäkra framtoning. För vid ett aldrig så litet volymutslag ändrar ambientmusiken plötsligt karaktär på inte mindre än två påfallande tydliga sätt: Dels öppnas det upplevda lyssningsrummet upp med några meter åt varje håll, tack vare den nyanlända extra djupa svärtan i klangen, och dels – kanske ännu mer tydligt – börjar man känna att ett stort styggt troll sitter och kurar någonstans i rummet. Man känner det på andedräkten. När trollet andas, förnimmer du en tydlig och stadig tryckvåg, som alldeles klart är ute efter att beröra och koppla greppet om dig. Du känner alltså – inte nödvändigtvis med öronen, utan snarare via dina små känsliga hår på huden - ett mäktigt och kraftfullt tryck – på allra lägsta volym!
En helt ny känsla för mig, som ändå håller det här med att testa bra bashögtalare som bland det roligaste man kan ta sig för. Ett antal stygga troll har därför klivit över tröskeln genom åren, men den nya Fathomfiguren känns hittills helt ohotad i disciplinen skräckinjagande andedräkt. Mäktigt.
Fyra medföljande Super Sliders gör runtflyttandet till en dans. En rätt enkel men fullkomligt genialisk grej, hård plast på ena sidan och så lagom mjukt gummi på den andra.
Här då…?
Efter att ha hasat runt och provlyssnat på fem olika tänkbara positioner i lyssningsrummet förefaller höger långvägg tre meter framför lyssningsplats, strax hitom höger framhögtalare allra mest lämplig för uppgiften. Ett styrkelyft befriar de fyra rejäla gängade gummifötterna från sina glidplattor, och vi justerar lätt in besten så den står bergstadigt på alla fyra. Femtiotre kilo hjälper gärna till här.
I med mikrofonsladden, anslut mikrofonen, fäst den vid din lyssningsplats – antingen med stativ, eller som vi gjorde, med målartejp vid nackkudden – och så kan den avancerade inmätningsproceduren börja. Tryck på ”calibrate”., tag sedan plats nära din vanliga lyssningsposition och vänta in resultatet. Baselementet håller på och låter i ett antal olika frekvenser under några minuter, och sedan är det klart. Fix och färdigt! Du behöver inte göra någonting mer. Basen har själv lyssnat på amplitudsvaret i ditt lyssningsrum och anpassat sig genom att höja och sänka vid sammanlagt arton mätpunkter. Superenkelt, och – skulle det visa sig – riktigt effektivt. Och möblerar du om eller byter soffa eller öppnar upp till nästa rum, så behöver du bara ansluta och kalibrera igen, så är det klart igen.
Filter
JL Audio menar att Fathom v2 i enkelt tolvtumsutförande har rak frekvensgång från 21 Hz till 119 Hz, och det stämmer väl med våra mätningar också. Tre decibels utnivå under referensnivån orkar den ner till 19 Hz, respektive upp till 150 Hz. Det steglösa filterreglaget börjar vid 30 Hz och slutar vid 130 Hz. Det betyder att du kan stötta dina högtalare med bara de allra lägsta frekvenserna, eller åka med upp till den så vanliga och ofta föreskrivna THX-delningsfrekvensen 80 Hz om du har större stödbehov, eller ända upp till 130 Hz om du har ett antal stativhögtalare som behöver hjälp med basrösten.
Och du väljer om du vill klippa av tvärt (24dB) eller lite mer vänligt och följsamt (12dB). Så hur i allsin dagar ska du veta var du delar, och hur brant…? Jo, med välkonstruerade produkter som Fathom v2 går det förvånansvärt lätt att hitta. Man hör när det ”sitter”, efter några testade lägen. Plötsligt låter det avslappnat, självsäkert och bergstadigt. Och man stannar kvar i lyssningsfåtöljen.
Musik/Fysik
Väl igång är det lätt att tappa tidsuppfattningen. Efter visk-volymexperimentet lockar volymreglaget till nya djärva tag. En lång tvåkanals-exkusé via Alva Noto, Wrangler, Autechre, Hundarna från Söder, Nitin Sawney, Opeth, Pantera och Kenny Larkin ger möjlighet att finjustera både fasreglage och delningsfrekvens, och v2:an hänger verkligen med i svängarna även när basen dyker bråddjupt för att in nästa sekund låta Vinnie Paul accelerera ända upp till stratosfärerna med sina stenhårt spända baskaggepedaler. Det blir aldrig suddigt eller blurrigt. Det blir alltid superkonturerat, snärtigt och fyllt av precisions-tyngd. Ju mer jag håller på desto tydligare blir det varför v2:an kostar som den gör.
Mera!
Två kanaler övergår i fler, och av en ren ingivelse åker en hel låda med sparade DVD-Audio-skivor fram. En kort dubbelkoll på alla nivåer i Oppospelaren, och så är vi igång. DVD-Audio-eran var förhållandevis kort, och titlarna visar närmast fånig variation. Billy Cobhams Spectrum (som jag fick signerad när han hade clinic på Slagverket i Stockholm för några år sedan) får pröva vingarna. Världens fart och energi här också, och knepigt för en stackars subwoofer, särskilt när vi gasar lite. Vi behöver inte oroa oss för blåsljud, eftersom v2:an är sluten. Det låter rappt och torrt – men kanske inte riktigt så fläskigt som jag hoppats på.
Behövs basreflexen i alla fall, tro?, funderar jag när jag plötsligt minns E.L.F. control-reglaget. Jag går fram och vrider det från klockan tolv till klockan tre. Det resulterar i alldeles för mycket fet svullen bas och ett fladdrande frontskinn på Billys bastrumma. Här gäller det visst att ta på sig finhandskarna. Tillbaka till fem över, så är klangbalansen perfekt. Nu låter det äntligen lika tungt som det ser ut att låta på konvolutet. Skönt.
Hittar så en aningen märklig ”Off Space”-skiva, utgiven av Kenwood i samarbete med tyska synthesizertillverkaren Waldorf. Tretton låtar tysk rymdmystik. Och fastnar direkt. Ljudteknikern har hittat 3D-panoreringsreglagen, och skickar märkliga rymdfarkoster kors och tvärs ovanför huvudet på oss, och kryddar då och då med en fuktigt väsande kvinnostämma, ackompanjerad av en hel abyss lågbas under våra fötter. Vi vrider ner v2:ans volymreglage till noll och upprepar några favoritställen, och kan snabbt konstatera att både 3D-åkningarna ovanför oss och avgrundsdjupet under våra fötter reducerats till förhållandevis snustorra ingredienser i midjehöjd. Inget spännande alls. DVD-Audio multikanalsutgåvorna av Steely Dan Gaucho, Joni Mitchells Both Sides Now och Fleetwood Mac Rumours uppvisar alla samma sak. Vi går från torr hårdmacka utan smör till det allra mest dignande läckra smörgåsbordet när vi slår av och slår på JL Audio Fathom v2.
Klart intressant ändå, hur en golvplacerad fet subwoofer kan generera höjd till lyssningsupplevelsen – trots att vi avsiktligt låtit bli att koppla in höjdkanalerna i rummet hittills.
Full rulle
Vi måste ju kolla på film nu. Alla kanaler är injusterade och basen har fått så mycket uppmärksamhet att den börjar bli bortskämd vid det här laget. Den ska få jobba lite nu. Ryan Reynolds blir förste man till rakning. I Free Guy agerar han animerad spelkaraktär utan att veta om det. Totalt oberörd glider han omkring i en vardagsvärld i ett Måndag Hela Veckan-liknande mönster, och fäller vanemässigt samma repliker till samma med- eller motmänniska varje dag, till synes helt omedveten om alla vansinnes-actionhändelser som utspelar sig precis hela tiden.
Filmen är som gjord att köra på hög volym. Det blir skrattretande på riktigt med kraschande helikoptrar, stridsflygplan och supersportbilar mellan de högblanka skyskrapeväggarna i mest varenda filmruta, och vi frestas att gasa precis allt vad tygen håller. Effekten är helt vansinnig. Rena tryckvågor av bastransienter formligen väller fram, och vi ser förmodligen ut som testdockor i G-kraftstunnlar när ansiktshuden obönhörligt kavlas bakåt och lägger sig som ett skyddande lock över ytteröronen. Vi slutar inte förrän både soffan och fåtöljen tagit permanent stopp längs bakväggen, och alla idrottspokalerna lagt sig i en stor nedfallen guldglänsande hög bland kuddarna. Puh.
Mucho Macho
Vin Diesels återinträde i Fast & Furious 9 utgör nästa testrulle. Utan att spoila alltför mycket kan jag berätta att nionde filmens specialeffekt utgörs av en gigantisk elektromagnet, som är inhyst i en till synes vanlig hantverkarskåpbil. När den obligatoriska biljakten tar fart mot slutet av resan, får så en i sällskapet snilleblixten att manövrera fiendefordonen via påpassliga på- och avslag av jättemagneten längs färden.
Huvudströmbrytaren blir ligans hemliga vapen, och Fathom v2 får i uppdrag att illustrera jättekraftfältet som uppstår från noll varje gång. Nu flyger det bilar, bussar och hela restauranginredningar kors och tvärs i vårt en gång så välstädade biorum, och det är ändå bakvänt underhållande, trots den närmast jönsiga originalidén. Och så gör vi som hjälten – och slår av basen helt och åker en gång till. Och du har ju redan listat ut vad jag ska skriva nu. Och så blev det också. Kalas-bas-kul med v2:an inkopplad, och på sin höjd jättetrevligt utan.
Bzzz
Magnetism är ett passande uttryck, för ungefär här börjar vi inse vad den rödglödgade varelsen på vänster axel hade i åtanke när han stirrade nedlåtande på våra fronthögtalare. Vi har ju nu bevisat att systemet närmast låter jättefint faktiskt i sin utformning utan skräddarsytt bastillskott. Och att vi får påtagliga vinster i form av både 3D (åt alla håll), klangförbättring (inte minst uppåt i frekvensregistren), och precision i både anslag och åkriktningar i återgivningen när vi tillsätter en drygt femtio kilo tung bashögtalare med extremkvalitet i både förstärkeri, element och signalhantering.
Förtrollningen i form av det nya kolsvarta fundamentet fungerar faktiskt förträffligt. Så pass att man börjar hitta på undanflykter för att få köra ett knorrigt spår av Yello istället för att kolla på Mello eller torka disken eller liknande zombiesysselsättning.
Vi summerar
JL Audio visar med sin Fathom-serie att de tycker att bashögtalaren är den viktigaste komponenten i hela ljudsystemet. De visar vad som går att åstadkomma om man inte förfaller till fåniga resonemang om budget och besparing och andra glädjedödande parametrar. De erbjuder förstklassigt enkel och precis injustering efter just ditt rums utmaningar, om du är beredd att läsa alla trettiosex sidorna i manualen först.
Gör du det, blir du belönad med en känsla av fingerspetskontroll av de fullständigt förtrollande bottenoktaverna, som i den här kalibern förmår dansa så fjäderlätt i ena sekunden, för att i nästa ögonblick riva ner hela kvarteret i oväntat ursinne. Det är förtrollande, och vi måste snällt kapitulera inför den uppenbara förbättring i rumsanpassning den nya D.A.R.O.-kalibreringslösningen innebär.
Väl inflyttad i rummet visar v2:an varje gång att den är precis det magiska trumfkort som uppgraderingsdjävulen väste så självsäkert om. Den låser upp dramat, svärtan, klangen, dimensionerna och – livslusten! Samtidigt är det ju bara för träligt, när insikten infinner sig att v2:an ju bara är på test, och att den måste vandra vidare till nästa välljudsvurmare i kön. Och vem vet – kanske är det du…?
Testsystem
Ljudkällor: Film och multikanalsmusik via Oppo UDP-203, Oppo BDP-105D, X-Box One X, FM-radio via Magnum Dynalab MD203T, ROON MQA via Roon Nukleus+ och Sonnet Hermes/Morpheus, vinyl via Spiral Groove SG1.2, Clearaudio Maestro Ebony MM, Audio Research LP-1
Förstärkare: Yamaha RX-A8a, Audio Research VSi-75, Magnum Dynalab MD203T, Wadia a102, Mytek Amp+
Högtalare: Spendor Classic 100, Spendor Classic 3/1, Spendor Classic 2/3, Wilson Yvette, SVS Prime Elevation, REL S/510 subwoofers
Hörlurar: Grado GS-3000, Sony WH-1000 XM3
Kablage: Strömkablar, signalkablar, bildkablar och högtalarkablar från Nordost, Chord Company och Audience.
Övrigt: Strömförsörjning från Quantum och Furutech, apparatrack från Solid Steel och apparatfötter från Finite Elemente.
Fakta JL Fathom 112v2
Apparattyp: Aktiv subwoofer med 12-tums baselement, sluten låda
Medföljande tillbehör: Kalibrerad högkvalitativ mätmikrofon, 4 st ”super sliders”
Utförande: Svart pianolack
Förstärkare: Klass D, switchande nätdel
Effekt: 1800 W RMS
Frekvensomfång: 21Hz – 119 (+1,5 dB), 19Hz – 150 Hz (-3dB)
Rumskorrigering: D.A.R.O. 18-bands parametrisk equalizer med automatiserad kalibreringsprocess
Nivåkontroll: Referens (fast) eller variabel, från 0 dB till 15 dB ovanför referensnivån, samt Extrem Lågfrekvenstrimning mellan -12 dB och +3dB vid 25 Hz
Filter: Lågpass, 12 dB/oktav eller 24 dB/oktav
Valbar delningsfrekvens: 30 Hz – 130 Hz, eller förbikoppling
Faskontroll: Absolut fas 0 eller 180 grader, finjustering 0 – 280 grader
Ingångar: 2 st obalanserade RCA, 2 st balanserade XLR
Utgångar: Slavutgång (XLR) till tvillingbas för samma kanal
Övrigt: Signalavkännande påslag, dimbara LED-lampor, möjlighet till isolerad jordpunkt
Mått BxHxD: 470 mm x 381 mm x 488 mm inklusive front
Vikt: 53 kg
Pris: 51 990kr
Kontakt: www.jlaudio.com, plaudio.com
Plus
Solid byggkvalitet och hög kvalitetskänsla. Stort, dynamiskt och självsäkert ljud för både musik och film. Lättplacerad, tack vare Super Sliders och den nya rumsoptimeringsautomatiken.
Minus
Något begränsade anslutningsmöjligheter. En fjärrkontrollerbar volym hade suttit fint också.
Summa
JL Audios Fathombasar lyckas med sin kompromisslösa hållning övertyga i kraft av egna högteknologiska element och kraftfulla kvalitetsslutsteg i extremt välbyggda kabinett. V2-serien är aningen dyrare, men likafullt ett stort kliv framåt i jämförelse med ursprungsmodellerna.
3 snabba
- Kompakt tungviktare med fenomenalt enkel och effektiv rumsanpassning
- Lyfter ljudkvaliteten avsevärt, redan från viskvolym
- Ger möjlighet till noggrann finjustering av bassvaret för varje enskilt källmaterial
Väldigt snygga kurvor för både 12dB och 24dB vittnar om att filtreringen fungerar finfint hos Fathombasarna. Se så rent och snyggt de faller av efter att du valt delningsfrekvens och branthet. En uppvisning i tydlighet, vilket ger upphov till förutsägbart lättanvänd ägarglädje hos innehavaren.
Rumskorrigering – behöver du det…?
Som gammal grå HiFi-räv kan man ibland stanna upp och tänka tillbaka på någon av alla musik- och filmljudsinstallationer som korsat ens väg genom åren. Det är så många att det är omöjligt att hålla räkningen. Såväl galet dyra system på internationella mässor som exklusiva privatägda biografer för slutna sällskap; ombyggda före detta garage eller undervåningar som helt dedikerats till ljud- och bildförnöjelser; förverkligade drömmar för ambitiösa välljudslängtare med plånböcker i alla möjliga och omöjliga storlekar.
Och helt utan avsikt bygger alla dessa möten, alla med sina egna utmaningar och lösningsförslag, ihop till ett helt berg av insikter och slutsatser, som sedan – helt utan min påverkan – buntat ihop sig och lagrats någonstans i min hjärna, bakom en tung dörr, vars graverade mässingsskylt lyder ”egna erfarenheter”.
Förtroendeingivande solid proffskänsla hos både mikrofon, kabel och förpackning ger en trygg känsla inför både mätprocedur och slutresultat.
…Hänger du med?
Om vi öppnar lite på dörren och tittar lite närmare på alla de där snabbt nedklottrade lapparna i erfarenhetsbanken, visar det sig snart att många är märkta med rubriken ”ljudanläggning i lyssningsrum”. Det är en stor hög med lappar. Vi kan ganska snart sortera den i två huvudbuntar – med rubrikerna ”vad jag kan göra själv” och ”smarta automatiserade lösningar”. I första bunten hamnar alla anläggningar som av en eller annan anläggning lyckats ”klicka” efter ett (ofta ganska stort) antal handgripliga insatser, men utan supersmarta akustikprogram, finmikrofoner eller superalgoritmer av något slag. Och i den andra lägger vi de system som verkligen behövt den hjälp de kan få för att ha en chans att fungera och förtjusa i de rum de placerats. Och så jämför vi.
Aha…?
Ganska snart börjar vi se en trend, som kan kännas lite bak-och-fram vid första anblick, men den finns där rakt framför oss. Vi kan utläsa att användningen, och kanske även behovet av rumskorrigering faktiskt verkar avta ju högre upp i High End-stratosfärerna vi tittar. Kan det verkligen vara så?
Hmm…
Så tänker vi tillbaka, och känner igen egna uttalanden genom åren i stil med ”jag testade givetvis den medföljande rumskorrigeringen, men kom ändå fram till att en hederlig manuell inmätning med tumstock och decibelmätare ledde mig ännu närmare den ljudkvalitet jag eftersträvar”, och liknande. Vi har faktiskt sagt det hyfsat många gånger genom åren. Och när vi väl skriver ner våra tankar, är det ju för att vi vill kommunicera något med dig.
Kling och klang
Ett litet tips man kan använda sig av för att få en bra grunduppfattning om hur ett rum beter sig rent klangmässigt, är att faktiskt ta in ett valfritt akustiskt musikinstrument i rummet. En gitarr, ett piano, en trumma eller ett blåsinstrument, eller så. Och så sätter du en kompis i lyssningsfåtöljen, samtidigt som du spelar några toner på ditt instrument. Gemensamt lyssnar ni på hur rummet svarar. Sannolikt går det ganska bra – både från din plats vid instrumentet (även om du går runt och spelar på olika ställen i rummet), och från din kompis plats i finfåtöljen. Och både blockflöjten och bastrumman verkar ju faktiskt låta just som en blockflöjt och en bastrumma, och inte tvärtom.
Testing testing…
Som ett experiment vid en välbesökt HiFi-mässa tog jag faktiskt med mig en virveltrumma en gång för några år sedan. Min uppgift som utställare var att visa upp extra välbyggda och välklingande högtalare i stratosfärisk prisklass. Jag hade övat in några passager i musiken i förväg, och placerade mig slugt bakom ena högtalaren och spelade musikstycket för åhörarskaran en stund, innan jag – ändå med ganska lätt anslag – föll in i musiken med en serie inövade trumslag. Genast började lyssningsskaran diskutera hur ojämförligt viktig själva dynamiken i ljudet är för verklighetsupplevelsen.
Vi fick många värdefulla funderingar, och så här i retrospekt ekar insikten om att musikinstrument – oavsett blockflöjt eller bastrumma – är byggda för att frambringa en viss energimängd under en specificerad tid. Start (anslag), tonhållning, och utklingning. Rummet bidrar med reflekterat ljud med fördröjningar beroende av hur långt det är till ljudkällan från olika platser i rummet. Örat urskiljer ganska snart vad som är direktljud, och vad som är reflekterat ljud.
Kom i tid, annars…
Min framvärkta poäng här, är att OM man lyckas portionera ut ljudförlopp på ett exakt sätt i själva tidsdomänen, så att ljudet startar upp, håller i, och klingar ut på precis rätt tidpunkt (…och vi pratar nanosekunder här), så blir det mycket lättare för örat, och därigenom hjärnan, att skilja direktljud från reflekterat ljud, att detektera vilken sorts ljudgivare (instrument, talad röst, ljudeffekt, åskväder, regn, trafikljud, och så vidare…) som återges, och även uppfatta med vilken energi ljudet klingade vid inspelningstillfället.
Och det är kanske framförallt den här egenskapen som gör att påkostade ljudkomponenter låter så pass mycket bättre än budgetapparater, generellt talat. De håller tiden. De klangsätter rummet med pondus och precision, och håller inte på och smetar och sölar i tidsdomänen. Rappt, kort och koncist, och med bibehållen energi, både i anslag, tonhållning och utklingning. Och rummet gillar läget. Ja, förutsatt att du gjort läxan och installerat hela anläggningen i kraft av all din kunskap, din tid och ditt aldrig sinande tålamod. Alternativt låtit en välrenommerad installatör sköta hela installationen.
Så?
Frågan kvarstår – behöver du (digital) rumskorrigering i ditt system? Ja, utifrån ovan angivna resonemang och teorier, så beror det ju alldeles på hur din elektronik och dina högtalare hanterar den komplexa uppgiften att lämna rätt information med rätt energiinnehåll vid precis rätt tillfälle, och hur väl du själv hanterat uppgiften att placera ut och koppla ihop alla ingående komponenter. Och min alldeles egna isande insats efter att ha studerat de två högarna handlar visst om att man faktiskt verkar slippa en hel del akustiktillpassningsbesvär under förutsättning att man 1) köper tillräckligt bra grejer och 2) installerar dem på ett intelligent och kunskapsbaserat sätt. Och därmed kan du förmodligen själv lägga dig i valfri hög.
Jaha?
Menar jag då att vi kan sluta bry oss om digital rumsanpassning? Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag menar bara att behovet tycks bli mindre, ju mer krut vi lägger på apparatvalet och installationen. Har du bestämt dig för att bygga budget-multikanalsanläggning i växthuset kan en artificiell akustikalgoritm antagligen bli din räddare i nöden. Så slutsatsen kring hur man nu ska göra blir – som så ofta – pröva själv, så får du höra.