Stray är något av det mest mysiga, spännande och mystiska jag spelat på länge.
BlueTwelve Studios och Annapurna Interactives hypade kattäventyr Stray. Ingen kattmänniska kan kanske dessutom vara något av en underdrift. Jag är VERKLIGEN ingen kattmänniska.
Jag vill inte säga att jag hatar katter men faktum är att jag länge ogillat katter så till den grad att jag fejkat en kattallergi de senaste tretton åren för att ”slippa” skaffa katt tillsammans med min sedan ungefär tretton år tillbaka kattälskande sambo.
Med denna något moraliskt gråa bekännelse som ingång är det dags att ikläda sig rollen som det fyrbenta djuret jag intensivt avskyr. Mjau, nu kör vi.
Stray startar en regnig dag vid tillfälligt skydd under ett plåttak, tillsammans med mitt kattgäng, mina ludna kumpaner, mitt Ratpack om ni så vill, ja ni fattar. Som en fjärdedel av en grupp av fyra katter vandrar vi runt bland grönområden, klättrar, hoppar och busar. Rengör päls, lapar vatten, jamar och spinner loss.
Men så under en vandring så gör jag ett dåligt hopp och faller. Faller lite till, ramlar, faller och slutligen dunsar jag i marken. Jag har nu hamnat långt ifrån mina vänner, utan chans att ta mig tillbaka till dom. Jag verkar ha hamnat i någon typ av slumområde med tunnlar, kloaker och helt tomt på liv.
Jag stryker runt, herrelös och ensam och når till slut vad som verkar vara en gömd stad, Den döda staden. Den verkar helt tom till dess att jag helt plötsligt blir jagad av några robotliknande möss. Jag springer på alla fyra för mitt liv och börjar lägga märke till övervakningskameror som bevakar mig – vem är det som håller ögonen på en ensam katt i en stor gömd stad?
Stray är mycket mer än en simpel kattsimulator, det står väldigt tydligt redan efter femton minuter. Nu flera timmar senare kan jag knappt förstå vart tiden tagit vägen för jag är helt slukad av den här mystiska världen BlueTwelve har byggt upp.
En sorts högteknologisk värld utan människor där jag snart bekantar mig med den svävande drönaren B-12. Tillsammans ska vi hjälpa alla fångade robotar i den avskärmade döende delen av staden att fly fångenskapen.
Jag träffar Momo, en sorts ledardroid som berättar om hur detta ska gå till. BlueTelve verkar vara fullständiga mästare på att skapa ett stämningsfullt spel med hjälp av ganska simpel design, ljud och en nästan löjligt stark närvarokänsla. Jag styr liksom en katt, och jag gillar det!
Känslan i spelet påminner mycket om danska studion Playdeads båda spel Limbo och Inside, med skillnaden att Stray spelas i tredjeperson och är lite mer tydligt definierat i sitt upplägg, men man har byggt upp en värld på ett sätt jag sällan skådat tidigare i ett tv-spel. Jag älskar det här!
Okej, min fejkade kattallergi fortsätter utan minskad övertygelse här ute i verkligheten men jag måste kapitulera till att Stray är något av det mest mysiga, spännande och mystiska jag spelat på länge. Jag fullständigt älskar stämningen och själva gameplayet känns självklart, tydligt och ganska linjärt, men ändå helt öppet.
Stray är alltså för fler än bara kattälskare, det är ett fantastiskt underhållande spel även för ”kattallergiker”.
STRAY
Genre: Kattsimulator
Utvecklare: BlueTwelve Studio
PEGI: 12
Testat på: Playstation 5
Spelglädje 9/10
Grafik 8/10
Ljud 10/10
Online nej
Totalt 9/10