Men man måste vara på sin vakt.
Annars är risken stor att man låter sig förloras i sina minnen och fastnar i allt det som en gång har varit.
Det tänker jag ofta på, särskilt under somrarna när jag cyklar runt i mina barndomstrakter och passerar butiker, kaféer, biografer, videouthyrare och andra ställen som inte längre finns kvar.
Det är likadant när brorsan, mojjan och jag åker runt till samma platser och pratar om samma saker varje år. I en värld som hela tiden förändras utan att vi kan påverka det som händer runt oss faller det sig naturligt när man blir äldre att söka sig tillbaka till sånt som man känner igen och tycker om och kan hitta trygghet i att bejaka dessa nostalgiska återblickar.
Samtidigt måste jag ständigt påminna mig själv om att minnena och saknaden med åren flyter samman med nuet och kan samsas i själ och hjärta. Därför kan jag inte heller dröja mig kvar alltför länge på kyrkogården om dagarna.
Nuet och dom som lever i nuet måste alltid komma först.
*
Ändå försöker jag aldrig ens motstå lockelsen av det förflutna.
Jag längtar ofta efter allt det jag saknar från förr och har insett att den saknaden har en egen vilja – och att den växer sig allt starkare med åren. Det sägs ibland att vägen tillbaka till det som har varit är oframkomlig och omöjlig att följa.
Men det håller jag inte med om.
Det finns platser, händelser och ögonblick som blixtsnabbt förvandlas till rena Madeleinekakor. Dom blir till en egen spaning efter den tid som flytt, antingen jag själv söker mig till dessa platser eller hamnar där av en ren slump. Det kan vara en så enkel sak som att Stockholmståget för första gången på flera decennier gnisslar in på Åstorps station när jag cyklar över viadukten och så är det plötsligt 1980 igen.
Det kan också vara en film som flimrar förbi, ett gammalt foto eller ett gulnat tidningsurklipp. En tummad serietidning, en sönderläst pojkbok, smaken av nyplockade hallon eller en låt som bryter igenom bruset på radion.
Då blir jag som Charles Swahn i Marcel Prousts klassiker och låter mig uppslukas av hur dåtiden väller upp inom mig och framkallar minnen som kastar mig tillbaka i tiden.
Ibland söker jag mig självmant till sånt som jag vet gläntar till hågkomster av gamla tider. Ibland händer det utan att jag själv styr över det.
Då spelar det ingen roll om jag står på Landskrona idrottsplats en ljummen sommarkväll där det doftar nyklippt gräs och varm korv och ser BoIS spela fotboll medan gamla hjältar som Claes Cronqvist och ”Kung Sune”, Sonny Johansson, i nystrukna skjortor svassar förbi och Snowstorms 80-talsdänga Sommarnatt skorrar i högtalarna.
Jag kan passera krabbpilkande smågrabbar på bryggan i Torekovs hamn eller sitta i skuggan under den skamfilade hajen i taket inne i sjöfartsmuseets dunkel på krönet mot havet och höra hur värmen får det att knäppa i dom gamla träbjälkarna eller gå på bio på Röda kvarn i Ängelholm.
Jag behöver inte ens spela The Saints All Fools Day, Get Out and Get It med Eddie and the Tide eller Especially for You med The Smithereens och dom andra LP-skivorna som jag fingrar på för att locka fram ekon från gamla tider och återuppleva minnen av platser, människor och möten från förr.
Det blir till en nostalgi som färgas av nuet.
En känsla som både återskapar brottstycken av det förflutna och samtidigt fångar det jag upplever idag. Det är precis som Sun Axelsson skriver i sin bok Tystnad och eko;
”Det är vila, tystnad och en vaken själ som livet kräver för att återvända med sina minnen.”
*
Nostalgi är en komplex känsla av vemod, njutning och en längtan till en plats eller tidpunkt.
Det märks i ordets ursprung, från grekiskans ”nostros” (som betyder ”hemkomst) och ”algos” (smärta).
Även om nostalgi då och då blir trendigt är det oftast nåt som anses vara slöseri med tid för den moderna människan.
En meningslös, onödig och fånig företeelse.
Nåt vi inte ska slösa värdefull energi på.
Det förflutna kan man inte göra nåt åt.
Istället ska man leva i nuet, fokusera på det man kan påverka och planera för framtiden, brukar det heta.
Men sånt har jag slutat bry mig om.
Det känns alltid bättre när jag ser om gamla avsnitt av MacGuyver, sätter på en 70-talsfavorit med Charles Bronson eller går barfota över ett hav av tusenskönor på gräsmattan utanför mitt barndomshem.
Likadant när jag sitter på färjan som får sällskap av skräniga fiskmåsar när den stävar ut från Helsingborgs hamn och sen längs med Parapeten där flaggorna smattrar i vinden och konturerna av Helsingör uppenbarar sig i soldiset på andra sidan sundet. Då blandas vemod, sorg och bitterljuva minnen med glädje i en enda salig röra som får mig att drömma mig bakåt i tiden. Men då kan jag också känna ro i att både längta tillbaka och samtidigt njuta av nuet.
Alla dessa tankar landar i att vetenskapen nu har upptäckt att det är nyttigt med nostalgi.
Att nostalgi kan skapa välbefinnande och minska stress, men också reducera upplevelsen av smärta.
Det har konstaterats i en undersökning som publicerades i The Journal of Neuroscience i april i år. Forskare vid den kinesiska Vetenskapsakademin och Liaoning Normal University har under studier kommit på att bilder och nostalgiska prylar som utlöser barndomsminnen kunde kopplas till att dom 34 försökspersonerna upplevde svagare känslor av smärta.
Samma sak säger Karin Jensen, docent i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, i en intervju i DN (april, 2022).
”Allt vi bär med oss i form av minnen kan påverka hur vi uppfattar smärta”, förklarar hon.
Positiva upplevelser av musik eller nostalgiska minnesbilder, gamla leksaker, filmer och semesterfoton distraherar alltså smärtan.
Inte fan kommer jag att skippa bedövningen till förmån för ett tummat Tintin-album för att omformulera smärtan nästa gång jag går till tandläkaren.
Men med en skadad fot glömmer jag den molande smärtan när jag bläddrar bland bilder från 70-talsbesök på Anfield, läser Benny Guldfot och tittar på foton från barndomsstoj på Bakken som förnimmer om popcorn, nygräddade æbleskiver och tjut från karuseller och berg-och-dalbanan.
Det viktigaste är att själva företeelsen ”nostalgi” har omvärderats och fått återupprättelse nu.
Att nostalgi varken är meningslöst, onödigt eller fånigt, utan precis tvärtom.
Nostalgi är nyttigt och värdefullt.
Nåt vi ska omfamna och utnyttja.
Allt var kanske inte bättre förr, men ingenting blir heller sämre av att skämmas för att man ibland tillåter sig uppslukas av nostalgiska tillbakablickar och mår bra av det.
Till sist … Hur gör vi nu med grillen om förslaget om ständig sommartid går igenom? Ska den stå ute hela året då?