Jag kan föreställa mig Jastraus och Steffensens fylleslag däruppe bland tomflaskor, omkullvälta blomkrukor och sönderslaget porslin.
Hærværk.
Det finns ingen riktigt bra svensk motsvarighet till det danska uttrycket.
Men man skulle kunna likna ”hærværk” vid ett inre uppror. Eller ett uppbrott.
Det är i alla fall bättre än ”vandalisering” som en svensk-dansk ordbok föreslår.
Mer passande i sammanhanget är ändå ”uppgörelse”.
En sån som den desillusionerade litteraturkritikern Ole ”Jazz” Jastrau gör när han medvetet kraschar sin borgerligt välordnade tillvaro i Tom Kristensens anarkistiska klassiker Hærværk (1930).
Bortsett från lunch på Tove Ditlevsens värdshus med en ljuvlig ”stjerneskud” (panerad spättafilé) och en sittning på Dan Turèlls stamkrog i korsningen Fredriksbergs Allé-Alhambravej blir det också en undergångspromenad i Ole Jastraus fotspår när jag för första gången på drygt två år kliver av tåget på Hovedbangården i Köpenhamn.
Några lösryckta strofer ur Thåströms Sønder Boulevard gör mig sällskap när jag strosar nerför Istedgade i gassande sensommarsol:
”När jag kom till Vesterbro
Var det som att öppna en dörr och kliva in
När jag kom till Vesterbro
Var det som att hitta hem …
Bara för att se om Ole Jastrau bodde kvar”.
*
I början av 1920 var Tom Kristensen tidningen Politikens mest fruktade litteraturkritiker.
Kristensen söp friskt, men skrev sin skoningslösa, halvt självbiografiska Hærværk sen han blivit nykter efter några destruktiva år.
Hærværk tilldrar sig på 30-talet.
En tid som beskrivits som ett ymnighetshorn av ständiga revolutionsrykten och ett överflöd av tabuöverskridande dekadens; otrohet, whiskey, jazz, absint och syfilis. I ett Köpenhamn där trafiken larmar och ”världens vackraste spårvagnar” skramlar nerför Vesterbrogade.
Med högljudda teaterbesökare med nakna halsar och pälsverk, vita skjortbröst och höga hattar. Den regnvåta asfalten som glöder av bilarnas strålkastarlyktor, reklamskyltarnas brandgula ljus och diskreta blåa, gaslågeaktiga neonsken. Med Scalas rödlysande skyltbokstäver och sen Rådhustornets suddiga, gula ögon till urtavlor längst i öster när midnattshimmeln sänkt sig över ”byen”.
I boken börjar förfallet när Jastraus efterlysta kommunistvänner Sanders och Steffensen våldgästar honom, hustrun Johanne och sonen Olauf.
Deras närvaro sätter Jastraus redan bräckliga äktenskap i gungning. Snart går krogrundorna, festandet och fylleorgierna överstyr. Frun flyttar ut och begär skilsmässa. Jastrau super bort jobb och karriär i ett förtvivlat sökande efter nåt slags nytt ideal som känns rent och sant i sig själv.
Allt skildras också pricksäkert i filmatiseringen från 1977 med en lysande Ole Ernst som den upproriske ”Jazz”.
*
Hærværk utspelar sig främst på den kilometerlånga sträckan mellan Rådhuspladsen och Istedgade.
Det har spekulerats om att Jastraus våning på Istedgade låg i huset nere vid Enghave Plads, ovanför där snabbmatssyltan Kebabistan nu håller till.
Jag har fått för mig att ”Jazz” bodde lite längre österut, ovanför mitt gamla stamställe Isted Grill. Men i boken står Jastrau faktiskt vid ett tillfälle i hörnet av Istedgade och Reventlowsgade och ser upp mot fönstren till fyrarummaren på fjärde våningen.
Jag kan föreställa mig Jastraus och Steffensens fylleslag däruppe bland tomflaskor, omkullvälta blomkrukor och sönderslaget porslin. Dom röker och spelar The Revellers på grammofonen. Äter kokta ägg, dricker öl och hinkar Bournonville.
När blodet stiger till huvudet bjuder Jastrau upp den hånleende Steffensens hunsade väninna Anna-Maria och dansar som ”en cakewalking gentleman” till ”sentimentala refränger med en övermänsklig, fatalistisk metallisk klang.”
På nätterna spelar dom jazz så högt att vicevärden Jacobsen klagar – musiken gör honom ”så livlig i sängen”, men han ”har inte råd med fler barn just nu.”
Efter en avstickare till Helgolandsgade, Abel Cathrinsgade och Saxogade där Jastrau också rumlar runt hamnar jag på Stenosgade där Steffensen och Jastrau på fyllan pangar en ruta på den katolska Jesu Hjerte Kirke.
Innan jag letar mig ut på Vesterbrogade där dom ”parisiska boulevardträden” sen länge är borta, tänker jag på Ivar-Lo Johansson. Han som i sina memoarer Tröskeln (1982) beskriver hur han mötte Tom Kristensen och fick ”inandas Köpenhamns intellektuella atmosfär”.
Efter en utekväll hamnar dom på Vesterbros trånga bakgator.
Kristensen är sugen på konjak, men alla krogarna har stängt och dom sovande husen ligger tysta och mörka. Kristensen skriver ”Cognac?” på en papperslapp och knackar på ett fönster. Ett yrvaket par öppnar och bjuder in dom. En flaska konjak och två glas ställs raskt fram. Kristensen presenterar sig själv som Hansen och Ivar-Lo som en engelsk unitarisk präst. Efteråt inser Ivar-Lo att paret mycket väl känt igen Kristensen.
”Han var bortskämd med beundran, men visade det inte. Han uppenbar sin roll som köpenhamnsk gud… Det fanns mycken finess i hans fräckhet”, skrev Ivar-Lo.
*
På väg mot Rådhuspladsen kryssar jag precis som Ole Jastrau mellan bilar och cyklister över Vesterbrogade till Vesterbros Passage.
Mot Frihedsstøttens obelisk som ”lyser med samma färg som gammal choklad” i solens brännande eftermiddagsdis. Sen släntrar jag förbi ”smørrebrødsfabriken” och ner mot Tivolibyggnaden och det Kristensen kallar ”Wivels hjørne” där verklighetens förebild till Restaurant Wivel en gång låg.
Jag korsar Rådhuspladsen och styr stegen mot Vester Voldgade.
På hörnet ligger Politikens redaktion som Kristensen modellerat Dagbladet efter i Hærværk. Mesta tiden tillbringar Jastrau vägg i vägg med tidningshuset, på den rökiga Bar des Artistes.
I boken hörs tragiska violiner från restaurangen och från barens dunkla skrymslen spelar grammofonen jazz, hawaiimusik, gospel och Rudy Wiedoeft, världens bäste saxofonist.
Den tjocke bartendern Lundbom är svensk och Nordens bäste ”cocktailskakare”. Han serverar en hård cocktail bestående av gin och absinth medan gästerna oavbrutet fylleskrålar sina beställningar; Bacardi, champagne, Sandemans portvin, likör och Dubonet!
Här häckar Jastrau tillsammans med Steffensen, den stammande kollegan Eriksen, Lille P, Vuldum, den lösaktiga Svarta Sara, redaktör Iversen och så den försupne Kjær som bor på hotellet. Han som blir så full att han måste bäras upp på rummet redan halv fem varje eftermiddag bara för att några timmar senare återvända till baren.
Stället är inspirerat av Hotel Kong Fredriks bakficka.
Hotellet finns kvar, där bodde vi när brorsan fyllde 50. Men baren har ersatts av en snobbig lounge. Den mörka bakgården där Kjær till skramlet av glas, porslin och bestick från restaurangköket får sin inflammerade kindtand utdragen med hovtång har blivit atriumgård med diskret heltäckningsmatta och opersonliga soffor.
Jag börjar läsa Hærværk när jag sitter på Vesterbros Torv.
Jag borde förstått att det skulle få konsekvenser.
Jag har bara varit hemma i en dryg vecka.
Sen blir det som i gamla tider:
Jag får ”hærværk” i min själ och måste återvända till Köpenhamn och Vesterbro igen.
*
Till sist … Brittiska BBC stoppade alla humorprogram under tolv dagar efter drottning Elizabeths död. Det är väl inget – svensk teve har knappt visat nåt värt att skratta åt sen Gustav VI Adolf dog och det var 1973.