Efter filmer som Bronson, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon återvänder nu Nicolas Winding Refn till Köpenhamns undre värld för första gången på 18 år med Netflix-aktuella Copenhagen Cowboy. Vi har träffat den danske regissören.
Copenhagen Cowboy kretsar kring unga Miu (Angela Bundalovic).
Efter att ha tillbringat sitt liv som slav hos en mystisk organisation hamnar Miu i Köpenhamn som ett slags rōnin, en herrelös samuraj. Hon dras in i kriminella kretsar och ger sig ut för att hämnas sin ärkefiende Rakel (Lola Winding Refn).
Det blir en utflykt i en skruvad, neongnistrande och rafflande Noir-värld med våld och magisk realism. Allt utspelar sig i ett gränsland mellan verklighet och superhjälte-fantasy.
I serien återser vi också Zlatko Burić, en gammal bekant från Pusher-trilogin och Bleeder.
Nytt bolag och nya filmer
Nicolas Winding Refn slog igenom stort med sina hårdkokta och gripande socialrealistiska skildringar av trasiga, desperata och våldsamma människoöden i Köpenhamns undre värld.
Efter den hyllade regidebuten med Pusher (1996) samlade han nästan samma skådisgäng (med bland andra Kim Bodnia och Mads Mikkelsen) för starka Bleeder (1999). Innan uppföljarna Pusher 2 (2004) och Pusher 3 (2005) stack Nicolas emellan med sin första engelskspråkiga film, Fear X (2003).
Trots fin kritik och flera festivalutmärkelser floppade filmen ekonomiskt och tvingade den flerfaldigt prisbelönte regissörens bolag i konkurs. (Den historien och vägen tillbaka till finansiell stabilitet skildras i dokumentären The Gambler, 2006.)
Nicolas startade ett nytt produktionsbolag 2008, Space Rocket Nation.
Detta följdes av lång rad engelskspråkiga filmer. Bland dem Bronson (2008) – en film om Storbritanniens farligaste fånge, Michael Peterson, alias ”Charles Bronson”. Därefter fick vi ett surrealistiskt vikingaäventyr (Valhalla Rising, 2009), bilåkar-action (Drive, 2011), ett hämnardrama inspelat i Bangkok (Only God Forgives, 2013) och psykologisk skräck (The Neon Demon, 2016).
Pandemi och ett utvecklat Pusher-universum
Netflix-aktuella Copenhagen Cowboy är inte första gången Nicolas jobbar med teve och streaming.
2009 regisserade han ett par avsnitt i Agatha Christies: Marple – en brittisk serie löst baserad på Agatha Christies romaner och noveller. 2019 skrev Nicolas också manus och regisserade miniserien Too Old To Die Young för Amazon.
Copenhagen Cowboy är hans första danska produktion på 18 år och Pusher 3.
Under åren som gått har Nicolas med familj växlat sitt boende mellan Los Angeles och Köpenhamn. ”Det bästa av två världar”, som han själv uttrycker det.
Jag har intervjuat Nicolas flera gånger genom åren.
Nu har vi inte setts sedan just Pusher 3.
Men regissören kommer ihåg mig och hälsar glatt när vi ses på ett hotell i centrala Stockholm under Stockholms filmfestival.
Den här gången har Nicolas sällskap av sin dotter Lola som också spelar en av huvudrollerna i serien.
Nu har du jobbat många år i USA. Hur upplever du skillnaden med att göra film i Danmark igen?
– Skillnaden är faktiskt inte så stor. Dom filmer som jag har gjort i Los Angeles har alltid varit independentproduktioner, filmer med begränsade resurser och ett litet crew. Jag har jobbat på samma sätt i Köpenhamn, både nu och med tidigare danska filmer.
Men också i Bangkok (Only God Forgives) och i Skottland (Valhalla Rising). Det tycker jag är ett behagligt sätt att göra film på. Men det är klart, när man gör film i USA finns det en tydligare hierarki. Här i Skandinavien kan folk ha flera olika uppgifter på en produktion. Allt är lite mer avslappnat.
Var det Copenhagen Cowboy som fick dig att vilja göra film i Danmark igen?
– Nej, tvärtom. Vi satt fast i Köpenhamn under pandemin och kunde inte flyga tillbaka till Los Angeles. Allt var nedstängt och jag började fundera på vad jag kunde hitta på för att fördriva tiden. Jag kände att jag måste göra nåt kreativt. Att sitta inlåst med familjen höll på att göra mig galen, haha.
Jag kom på att jag ville utveckla det universum som jag skapade med Pusher-filmerna. Men utan blicka tillbaka och försöka göra samma sak en gång till. Istället ville jag se framåt och berätta om hur den världen har utvecklats. Hur ett framtida Köpenhamn och ett framtida Skandinavien skulle kunna se ut.
Upplever du att Köpenhamn har förändrats som stad efter pandemin?
– Ja, men Köpenhamn har också blivit extremt moderniserad under dom senaste tio-femton åren. Jag tror också att Danmark som land har blivit mer globaliserat. Världen har börjat fokuserat mer på Danmark.
Lola Winding Refn håller med.
– Jag tror också att omvärlden har omdefinierat Danmark på senare tid. Folk har kanske fått en lite annan bild. Det är ett land som har förändrats ganska mycket. Allt är inte bara ”hygge”.
Är Copenhagen Cowboy helt inspelad på plats i Köpenhamn?
– Jag har följt min regelbok som säger att vi inte skulle använda platser där jag redan har filmat – Vesterbro, Nørrebro, Østerbro, centrala Köpenhamn eller Amager. Istället var jag intresserad av skildra Ørestad, en nybyggd stadsdel i Köpenhamn med stora moderna bostadskomplex.
Jag tycker det var intressant att se hur husen nattetid förvandlas till små lådor av ljus. Det upplever jag som en bild av det moderna Europa. Min tanke med serien var också att avmystifiera det nya Danmark.
Musik och skiftande genrer
Nicolas – som har skrivit manus och regisserat Copenhagen Cowboy – har tidigare berättat att han blev inspirerad av Nick Cassavetes (En kvinna under påverkan, 1974) som alltid filmade i kronologisk ordning.
– Jag tyckte det var en cool approach och spelade in Pusher på samma sätt. Efter det kunde jag inte tänka mig att filma på nåt annat sätt. En film är ju som en målning, du skapar filmen under tiden som du jobbar med den. Jag gillar ovissheten kring det, att inte veta exakt hur saker och ting kommer att utvecklas.
Det berättade Nicolas för mig när jag intervjuade honom för Pusher.
Filmade du i kronologisk ordning även med Copenhagen Cowboy?
– Ja, och det var nåt helt nytt för Netflix. Men dom sa att om det är så du måste göra, så … Och det fungerade fint. Netflix har varit en väldigt kreativ och stöttande samarbetspartner.
Ett stående skämt under den åtta månader långa inspelningen var att man filmade utan ett manus.
Detta eftersom Nicolas skrev om scenerna varje dag. Det är också därför Copenhagen Cowboy ständigt byter skepnad under seriens gång, från Sci fi och superhjältefilm till drama, skräck och western.
Och Netflix var helt okej med den approachen – så länge regissören berättade vilka ändringar han tänkte göra.
Nicolas hade fem månader på sig att skriva klart manuset och tog hjälp av några skickliga kvinnliga manusförfattare (Sara Isabella Jönsson, Johanne Algren och Mona Masri)
för att få till ett bra kvinnligt perspektiv på Miu och Rakels karaktärer.
För att skapa rätt stämning på inspelningarna spelade man också hela tiden musik som skiftade i takt med att känsloläget i scenerna växlade.
Det är något som Nicolas började med när han spelade in The Neon Demon. Särskilt för en scen med Jena Malone som gav regissören fyra olika reaktioner beroende på vilken av fyra olika slags låtar som spelades under tagningarna. Med Copehagen Cowboy ville regissören utveckla experimentet och använde olika typer av musik under hela inspelningen för att inspirera till rätt stämning till scenerna.
Nicholas & Lola Winding Refn ©Johan Bergmark
Street-casting ger bättre realism
Nicolas dotter Lola har tidigare bara synts i en dokumentär om sin pappa, My Life Directed by Nicolas Winding Refn (2014), som regisserades av hennes mamma, Liv Corfixen . Filmen skildrar hur hela familjen flyttade till Thailand när Nicolas spelade in Only God Forgives.
Rollen som Rakel är Lolas första riktiga filmroll.
Hur hamnade du i det här projektet?
– Jag kom in ganska sent i processen. Lite som min karaktär som också dyker upp från den ena stunden till andra. Jag har precis gått ut gymnasiet och hade fullt upp i min egen lilla värld. En dag bad pappa mig titta på några repliker i manuset. Han ville kolla om jag tyckte att dom fungerade eller inte.
Jag läste högt och sen frågade han mig om jag ville spela rollen som Rakel. Då förstod jag att jag hade gjort en diskret audition, skrattar Lola.
– Jag var helt inställd på att fortsätta fokusera på studierna, men sen tänkte jag ”Varför inte?”
Det är ändå en stor utmaning.
– Jag tänkte faktiskt inte så mycket på det. Jag har aldrig riktigt intresserat mig för den världen och alltid tänkt jag skulle ägna mig åt nåt helt annat än det pappa gör, haha.
Nicolas, du gjorde som med Pusher-filmerna igen. Du plockade i princip in folk från gatan för att få ett så realistiskt uttryck som möjligt.
– Precis. Det som dom tre Pusher-filmerna och Copenhagen Cowboy har gemensamt är sättet vi letade skådespelare på. Det som man brukar kalla ”street casting”. Jag tycker det är mer intressant att hitta verkliga personligheter som man kan jobba med.
Det är alltid upplyftande att ta in människor som aldrig skådespelat förut och det gjorde vi även med den här serien. Det skapar en naturlighet som avspeglar ett sätt som sociala medier även framställer som en idé om innehåll. Det finns inte längre samma slags norm och form som vi varit vana vid. Allt är mycket mer sammansatt idag.
När det gäller Lola är Rakel en karaktär som Nicolas skrev baserad på Lola.
– Då kändes det onödigt att leta efter nån annan som kunde spela Rakel. Men det är klart det var en stor chansning – tänk om det inte hade funkat, skrattar Nicolas.
– Sen är det också en regissörs jobb att inspirera folk att öppna upp sig själva, få dom att upptäcka vilka möjligheter dom besitter och att uttrycka sig.
Miu ser Nicolas också som en utveckling av den hjältetyp som han skapade för Mads Mikkelsen i Valhalla Rising, Ryan Gosling i Drive och Vithaya Pansringarm i Only God Forgives. Ett slags alter ego av sig själv, men den här gången i flera olika kvinnlig gestalter.
Systrar med filmintresse
Copenhagen Cowboy blev på flera sätt ett familjeprojekt.
– Min yngsta dotter Lizzielou har också en liten roll i serien, precis som min fru som även är producent. På nåt sätt var det ett slags sammanfattning av hela mitt liv. Jag har bara haft mitt jobb och min familj. Nu när vi hittade ett sätt som vi kunde interagera på tillsammans, förutom till vardags, så kändes det som om cirkeln är sluten.
Det har också resulterat i Touch of Crude som Nicolas gjort för Prada inför modehusets presentation av vårkollektionen 2023.
– Liv, Lola och Lizzilou är dom enda skådespelarna i den filmen.
Lola, känner du att skådespeleriet är något som du vill fortsätta med nu?
– Ja, jag tror det skulle vara intressant om jag fick möjligheten att utforska det vidare. Kanske få spela andra människor, men också andra versioner av mig själv i andra projekt.
– Sen har hon en lillasyster som vill bli regissör, skrattar Nicolas menande.
Leatherface, kannibaler och döda grisar
Vi har diskuterat det flera gånger förr om åren.
Men Nicolas återkommer ofta till att Motorsågsmassakern (1974) är en av hans främsta inspirationskällor.
Finns det något särskilt som du har hämtat från den filmen som genomsyrar allt du själv har gjort hittills, inklusive Copenhagen Cowboys?
– Jag tror det främst handlar om att Motorsågsmassakern inte är en film, utan en upplevelse. Jag var 14 år och bodde i New York när jag upptäckte filmen. Mina föräldrar älskade fransk New Wave-film och avskydde amerikanska skräckfilmer. Motorsågsmassakern blev ett bra sätt för mig att revoltera mot dom.
Det var också filmen som gjorde att Nicolas själv ville göra film, men inte bara som regissör. – Jag ville jobba med alla delar av processen med att göra film. Det var kanske ingen normal tanke, men Motorsågsmassakern är ingen normal film och den var bevis nog för mig att man kan göra ”onormala” saker.
Nicolas minns ett möte med Motorsågsmassakerns regissör Tobe Hooper (1943-2017) i Cannes 2014.
– Han var där för filmens 40-årsjubileum och jag hjälpte honom att presentera den nyrestaurerade filmen. Då berättade jag också för Tobe att jag är ett slags gammaldags filmstudent som lärt mig att göra film tack vare Motorsågsmassakern. Filmen hade en så stor inverkan på mig eftersom jag inte såg på film, utan upplevde film.
Bildmässigt är det en form av abstrakt fotorealism, blandat med ett slags expressionistisk design. Ljudet i filmen låter som det var hämtat från en John Cage-konsert. Det som också fascinerar mig är att storyn är så simplistisk. Det finns inget filosofiskt djupt, ingen sexualitet. Filmen känns helt alienerad. Den har heller inget riktigt slut, det slutar bara helt plötsligt. Att vara 14 år och se en sån film var helt revolutionerande för mig.
Som filmskapare har Nicolas också influerats av regissörer som till exempel Kenneth Anger (Fireworks, 1947) och Andrej Tarkovskij (Stalker, 1979). Men även Alejandro Jodorowsky (som Nicolas tillägnat Only God Forgives) som gjort bland annat El Topo (1970) och Santa Sangre (1989) och som Nicolas privat är väldigt god vän med.
Även Ruggero Deodato och hans Cannibal Holocaust (1980) har inspirerat Nicolas eget filmskapande i grunden.
Det påstås att djurrättsorganisationen PETA anmälde er för att ni skulle ha skjutit och dödat grisar på riktigt i en scen i Copenhagen Cowboy.
Både Nicolas och Lola skrattar och skakar på huvudet.
– Det är bara rent skitsnack, säger Nicolas.
– Men ryktet har spridit sig som en löpeld och visar hur farligt det är med fejk-news. Sen har vi många grisar med i serien eftersom dom symboliserar ett magiskt djur. Det finns mycket i vårt äventyr som förhåller sig till grisen som djur. Jag tyckte det var kul att använda grisen som ett slags uttryck för ”poetisk rättvisa”. Sen är grisen också nåt väldigt typiskt danskt, det ville vi ha med.
Hold da kæft!
Nicolas gillar inte att flyga, så han och dottern har bilat upp hela vägen från Köpenhamn för att presentera en visning av Copenhagen Cowboy som visades en kväll i sin helhet på en biograf under festivalen.
Men det blev bara en blixtvisit i Stockholm och hans schema var pressat.
På något sätt lyckas vi ändå dra över tiden och fortsätter prata även efter intervjun. Netflix representant skruvar på sig och tittar stressat sitt armbandsur när vi börjar prata Köpenhamn igen – videobutiker, Harry´s Place och gamla biografer. Klockan tickar på och andra journalister väntar otåligt i korridoren utanför.
Men Nicolas kommer igång rejält när vi börjar prata om klassiska Köpenhamnsbiografer som Saga och City Bio. Han blir riktigt uppspelt när vi inser att vi båda satt i salongen och såg premiären av Motorsågsmassakern 2 samma kväll på City Bio i december 1986.
När jag berättar att jag såg en av Nicolas stora favoriter Cannibal Holocaust på Saga utbrister han med ett skratt:
– Hold da kæft!
Sedan fastnar vi i minnen av kannibal-och zombiefilmer på Vesterbros biografer innan vi vänligt, men bestämt blir avbrutna av kvinnan från Netflix.
På väg ut säger hon till mig:
– Nästa gång lägger vi dig sist i schemat, så ni får prata mer.
Det tycker jag låter som en bra idé.
Copenhagen Cowboy visas på Netflix.