Test Hemmabio #11 2022

Inget annat än en trollerilåda

TEST: KEF KF92 Subwoofer

26 maj 2023

Subbasar har funnits ibland oss ganska länge. Och hur svårt kan det vara? En låda, ett eller ett par element, en nätdel och en förstärkare, lite stoppning och så någon snygg finish så är vi klara, bara. Eller…?

Jo, så har det varit, och visst är det så för många av oss än idag. Men, dagens konsumenter har fått lite mer specifika krav, speciellt för subbasar i vanliga rum.

De stora golvstående högtalarna har brummat färdigt, och ersatts av slimmade ”livsstils”-högtalare eller en strömlinjeformad allt-i-ett-lösning i precis rätt färgnyans. Baslådor har blivit “fult” och “onödigt” och väljs regelmässigt bort av dagens dyraste inredare. Men hallå – så kan vi väl inte ha det?!!!

Nej, vi behöver formulera en uppdaterad behovsanalys, anno 2022.

Så här kanske den skulle kunna se ut idag:

Liten
Formskön
Exklusiv
Lätt att placera och integrera
Mångsidig och lättanvänd
Bra precision och dynamik
Djup bas
Bra tryck
Välkänt, gärna anrikt fabrikat
Inte för lågt pris

KEF KF92 är en exklusiv, högteknologisk, extremt kompakt djupbaslösning med en precision i anslaget som förmår vända upp och ned på världen. Tydligen bygger nytänkandet på att försöka behålla så mycket kraft som möjligt i själva tillslaget, genom att montera två identiska niotumsbasar “rygg mot rygg”, och låta dem förstärkas av varsin kraftfull förstärkare.
På så sätt släcker elementen ut nästintill alla lådvibrationer, även när du vevar på allt vad tygen håller.

Konstruktionen kräver minutiös komponentanpassning och noggrannhet vid både montering och kalibrering: Lådan behöver ha identiska egenskaper både akustiskt, med så få resonanser som möjligt, och mekaniskt, eftersom det handlar om närmast monstruösa krafter när vi väl sätter igång filmkvällen eller soundtracket.
Budbärarna basunerade även ut budskap om närmast kameleontliknande rumsanpassningsegenskaper – nästan oavsett om du håller till i det största av slott eller den trängsta av kojor.

Leverans

En TUNG liten kartong anländer på dörrmattan. En högst konventionell vanlig fyrkantig låda med lite text på bara. Inuti finner vi en manual, en nätsladd och en blytung liten pianosvart kub, med smakfullt avrundade former. Två aktiva tiotumselement spelar utåt sidorna.
Baksidan fylls upp av fagert formgivna kylflänsar, och ett antal anslutningar, kontakter och reglage. Undertill hittar vi fyra gummerade koniska högtalarfötter, som förefaller tillräckligt stadiga för att hålla ekipaget på mattan.

Avdelning bakåt…

Panelen väcker genast vårt intresse. Reglagen för delningsfrekvens sitter lätt åtkomliga längst upp. Bra. I våningen under kan du lyfta jordplanet om du får brumproblem, och välja startpunkt för baselementen med en switch för 0 eller 180 grader. Du kan även välja att koppla förbi det inbyggda delningsfiltret. Så långt intet nytt under solen.

Men en fempositions omkopplare låter dig göra en första grundanpassning till bassvaret, beroende på hur just ditt slott eller din koja råkar se ut. Ett antal tydliga bilder i bruksanvisningen visar typexempel på olika grundförutsättningar, närmare bestämt room, wall, corner, cabinet och apartment.
Se där – fem baskurvor, som vi bara måste mäta och jämföra. Kolla in bildtexterna, så får du se hur det gick.

I nästa våningsplan huserar ingångarna i huset. Först en multipins stereoingång för högnivåsignal, som du alltså bara kopplar parallellt med dina högtalare. Det räcker med tunn bra högtalarkabel, för signalen som avläses är på linjenivå, och KF92:ans ingångsimpedans är välgörande hög för att inte påverka ljudkvaliteten på dina fronthögtalare.
Flera brittiska tillverkare, bland annat REL, brukar förespråka denna sorts inkoppling för optimal samstämmighet mellan bas- och huvudhögtalare. KEF menar dock att det går minst lika bra med lågnivå, antingen via LFE-ingången till vänster, eller båda RCA-ingångarna om du vill koppla en stereosignal via PRE OUT på din kära förstärkare.

Jaha, vad händer ytterligare en våning ner då? Jo, här finner vi ytterligare ett par RCA-kontakter, den här gången i form av lågnivåutgångar. Tanken är att du först kopplar din stereo- eller LFE-signal till KF92:an, och sedan går vidare till förstärkaren som driver dina fronthögtalare.
Till vänster om utgångskontakterna hittar vi ett fönster med dip-switchar som styr från vilken frekvens du vill befria dina högtalare från uppgiften att leverera djupbas, i steg om 5 Hertz. Du kan även välja om signalen du skickar vidare ska vara i mono eller stereo. Mycket mångsidigt och gästvänligt, måste jag tillstå.

Allra längst ner en jordad IEC nätbrunn och en vanlig strömbrytare. Längst upp hittar vi en expansionsport för inkoppling av KEFs KWI-modul för trådlös anslutning till lämplig aktiv KEF-högtalare, såsom LSX, LSXII, LS50W och LS50WII. Fiffigt och framtidssäkert.

Ignition…

Vi ansluter krutburken och slår på strömmen. Baselementen flexar en gång, och så är vi igång. Första veckan går åt till orkestermusik på P2, dygnet runt. Frekvensreglaget längst till höger, och volymratten rakt upp. Bara som uppvärmning.
Några hundratal pukslag senare återvänder vi till brottsplatsen och gör en noggrannare installation. Eftersom musik- och filmrummet för testperioden är förhållandevis stort med sina 65 kvadratmeter golvyta och 5,5 meter i takhöjd, väljer vi akustikförvalsläget room, för att ge KF92:an möjlighet att sträcka ut ordentligt.
Subbasen tar inte mycket större plats än en fluglort, där den står alldeles ensam på det vidsträckta salsgolvet. Hur ska det här sluta egentligen, tänker vi och baddar oss pessimistiskt i pannan…

Testing testing

Vi kör hela 64-bitars YPAO-installationen från början till slut på vår Yamaha RX-A8A, och kontrollmäter efteråt med nya batterier i dB-mätaren. Jodå, vi får ett stadigt utslag från subwooferkanalen. Spelet kan börja. Först lite musik, eller hur?

Var sak på sin plats

Thom Yorke har aldrig varit rädd för att gå på djupet. Det har stått klart ända sedan han tillsammans med bandmedlemmarna i Radiohead släppte monumentala Everything in it’s right place – en låt vars analoga organiska syntbasklanger tar tag i dig som lyssnare och håller kvar dig i soffan till sista tonen.
KEF KF92 serverar precis den ljudmässiga bottenplatta som krävs för att hålla ihop allt. Basen är djup, men påfallande stram, med tanke på det yviga konutslaget som pågår till höger och vänster när vi spelar. Vi höjer, för att hitta någon slags gräns för vad KEF-basen kan tåla.
Konerna går nu knappt att urskilja med blicken, och här lägger vi pekfingertoppen på kabinettet för första gången. Och fattar ingenting.

Mera

Ännu mer djupt grävande syntbasfundament hittar vi på Yellos helknäppa album The Eye. Deras experimentlusta vet inga gränser, och de leker loss på låten Planet Dada Flamboyant.
Panoreringsreglagen används flitigt i slutmixen, och en hel serie bas-bomber briserar med precision framför oss. Hela tiden med initialknäppet i anslaget bibehållet. Eftersom vi brukar använda oss av den här låten även när vi testar bassvaret i golvhögtalare, låter vi våra huvudhögtalare gå odelat och drar ner volymen på KF92 ända ner i botten och jämför fram och tillbaka några gånger.

Två stora skillnader framträder genast. Den första handlar förstås om upplevelsen av tyngd och svärta i briserandet av de holografiskt massiva bas-bomberna. Och givetvis blir upplevelsen mycket tyngre och svartare med basen inkopplad. Det är faktiskt fråga om en ren knockout, även med erkänt baskapabla kvalitetshögtalare som Wilson Yvette.

Den andra handlar om den totala ljudkvaliteten, från botten till topp. Framförallt cymbaler och percussionljud låter så mycket lyxigare när KF92 tar kommandot om bottenoktaven, men även röster klingar både mer trovärdigt, och därigenom också lyssningsvänligt. Man vill inte sluta, helt enkelt.

LFE On Tour

Turnéaktuella Depeche Mode har aldrig varit rädda för stöddiga basgångar. Ett av mina personliga favoritalbum är Delta Machine från 2013. Öppningslåtarna Welcome to my World och Heaven visar varför.
Statiskt självsäkert och oförutsägbart multirytmiskt basunerar de ut sina världsbetraktelser med en självsäkerhet som bara kan erhållas genom år efter år på de stora arenorna. Kanske är det därför musiken lockar till några rejäla tag med volymkontrollen varje gång jag lyssnar?

– Äh, det får bära eller brista, tänker jag och vrider upp. Måtte den stackars lilla KF92:an inte skrika ut sin dödsångest, släppa ut en döskalleformad rökpuff och lägga sig på sidan nu, tänker jag också. Men vi testar ju gränser, så låt oss testa var gränsen går för den lilla besten egentligen.

Perfekt funktion

Jag är helt beredd på att bli straffad för mitt tilltag. Åtminstone i form av en överstyrd stackars bortsprungen bas och ett närmast klatschande hysteriskt kabinett, som dels sätter fart på hela vardagsrumsgolvet och dessutom försätter hela din elektronikpark i vibrator-mode.
Det är vad som brukar hända när Depeche-djupbasen gasar igång kalaset. Men så hörs en röst…

“– Det här händer ju bara inte”, säger den. Det är min egen röst. Jag går fram till den lila lådan, under fullt bombardemang, och känner på kabinettet. Stillhet råder. Hela maskinparken, som fick nya dyra apparatfötter efter förra subwoofertesten, uppvisar samma harmoniska stillhet. Inte så mycket som en krusning, trots att synthbastonerna nu hotar att riva ner tavlorna i rummet. “Alltså – wow…”, fortsätter rösten. Det är bara att konstatera att ingenjörerna verkar ha gjort läxan.

Här hade jag kunnat berätta i detalj om hur både Gustav Holsts Planets, Human Leagues Don’t You Want Me, Alva Notos HYbr:ID oval hadron II och Jacob Colliers Chestnuts roasting on an open fire i princip fick helt nytt liv när KEF KF92 fick vara med och sätta grundklangen och djupbasfundamentet, men något säger mig att vi behöver gå över till filmavdelningen nu, så jag besparar dig de detaljerna.

Varde film…

Bladerunner 2049 kan kännas lite långdragen om man inte är på exakt rätt våglängd, men som bastestarfilm fungerar den utmärkt. Precis som hos originalet från 1982, lägger den en mörkt hotfull matta som grundton till flertalet scener, oavsett om vi är ute och åker rymdskepp eller om vi tar oss fram i en regntyngd cyberversion av ett framtida New York.

Extra maffigt blir det när soundtracket fyller på med mäktigt massiva analoga basstråk, och lyfter oss långt ut i världsrymden till luftigt spänstiga evighetsackord.
Man kan riktigt kliva på ljudkvaliteten, och ta ett skutt upp i världsrymden. Det här fungerar förvånande bra, med tanke på att KF92 bara har två i sammanhanget små niotumsbasar, och att luftvolymen som ska trycksättas i rummet måste te sig närmast oöverstiglig.

Det borde bli liktydigt med att ersätta Evander Holyfield med en souvenirdocka, som man ställer på pallen i ringhörnan, men när klockan klämtar yr istället knäckande feta smockor i salongen. Eller kanske knockande. För KEF KF92 menar allvar som filmbas. Basen är djup och fast, och i princip aldrig loudnessfluffig eller okontrollerad.

Hjärtljud

En annan favoritfilm följer härnäst. Charlie Kaufmans storverk The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, med Jim Carrey och Kate Winslet i för dem helt atypiska huvudroller.
Jag blev sugen på den, eftersom den utöver den utmärkta filmljudsmixningen stoltserar med ett ovanligt välgjort soundtrack, där musikaliska effekter och ibland hela låtar förstärker filmens okonventionella handling. Becks tolkning av The Korgis gamla hitlåt Everybody’s gotta learn sometimes pulserar som hjärtslag i salongen, och förankrar det långsamma tempot i våra kroppar. Vi sitter still. Man gör det när det blir allvar, liksom.

Bara En Gång Till…

Allvarsstämningen leder till att vi gör flera återbesök. Vi passerar den sotsvart pessimistiska stämningen i den ödesmättade och tidsresande tyska serien Dark på Netflix, och konstaterar att KEF KF92 bara gör framtidsutsikterna ännu mörkare, på så sätt att den lyckas utmejsla lågfrekventa detaljtransienter även på låg volym, när vi passerar den ihoprasade gruvgången på väg till en helt annan tid.

Även på lägre volymer serveras mörka morranden, med tydliga ledtrådar om riktning och vart vi (inte) bör styra stegen. Mäktigt, minst sagt. Och har du inte sett serien redan, är den ett tips, förresten. Men du måste ha en bra subwoofer, om du ska få rätt känsla. Och en gul regnrock.

Bipolära bundisar

Lika svartsynt är snillrika sinnesstämningsskildringen Severance på Apple+, men på totalt motsatt sätt. Här gräver vi oss djupt in i den mänskliga hjärnan och undersöker vad som händer om man isolerar sin jobbpersonlighet från sin privata.
Underhållningen börjar redan i vinjetten, som är så utsökt superteknologisk att man bara måste se den i sin helhet minst ett par-tre gånger per episod.

Ljudmiljöerna är mångskiftande, från klaustrofobiska kontorskorridorer via ölskummande timmerstugor vid vintervägen till paradpresentationer i strålkastarljuset. KEF KF92 älskar alla miljöer, och förstärker känslan av kuslighet samtidigt som den adderar kärna och textur till både mans- och kvinnoröster.
Kopplar vi ur den, förvandlas föreställningen obönhörligt från galaktisk galaföreställning till tråkig TV-kväll, utan att någonsin förfalla till att avslöja sig som budgetbullrande boom box. Kanske är det den bästa egenskapen av alla.

Kontrolleriet kontrollerat

Förmodligen har du noterat att vi flera gånger har skakat på huvudet åt KEFs lilla tungviktsboxare i sin pianosvarta högblanka lättviktskostym. Och att vi inte riktigt trott våra öron och ögon längs testperioden, som fyllts av ovanligt många oansvariga anfall med volymkontrollen. För så har det varit. Vi har stundtals fattat noll och ingenting.

Men så kom den inbokade testmätningen som ett brev på posten, och så fick vi ändå en hel rad med svar: Vi kan tydligt se att KF92 gräver DJUPT i frekvenserna, och att den dessutom delar snyggt och prydligt, oberoende av vilket grundläge du valt. Se som sagt testresultat i bildtexterna.
Poängen är att prestandan faktiskt finns där, och att den är så stadig att du nästan kan sträcka ut handen och bryta loss en bit bas från den stadiga bärvåg som lyfter upp din biosoffa till nya filmhöjder på både låg och hög volym. Det är imponerande, och känns nytt och annorlunda på ett friskt sätt.

Skakad, inte störd…

I samband med mätningen får vi även möjlighet att testköra KF92 i ytterligare två rum. Dels kontorslandskapet på redaktionen (se mätningar, som sagt), och så i en tvårummare mitt i Stockholm.
I det senare fallet hör grannarna av sig tämligen omedelbart om man får för sig att borsta tänderna lite högljutt eller så. Här provspelade vi KEF-basen i sällskap med ett par urbrittiska Rogers LS3/5A-monitorer några kvällar i rad, och noterade att room-läget var på tok för livligt för hela trappuppgången, med sitt pockande energiska djupbas-swing. Bara glöm det, typ. Och tack och förlåt, kära grannar.

Men så återfann vi ju det hälsosamt fredsbevarande reglaget på baksidan, och försatte så KF92 i lägenhetsläget apartment istället! Och pang bom: De djupaste gräv-klangerna effektivt tillsnyggade, men stadgan i botten består. Väldigt smart. Och åker grannarna på långsemester kan du ju alltid flippa upp switchen till room igen och rocka loss fullständigt.

Tråkiga nyheter

Ganska långt in i testperioden nås vi av nyheten om Drottning Elizabeths frånfälle. För att ta in nyheten och processa den tittar vi på några avsnitt av den ypperligt producerade The Crown, och funderar på hur framtiden ska te sig i det brittiska väldet.
Vi besöker Winston Churchill på hans hemmakontor och smiter iväg längs Londons kullerstensbelagda gator med prinsessan Margaret på motorcykel i skymningstimmen. Och det är då det slår oss.

Med ens förstår vi vad det är för en ljusskygg figur som landat i vårt väldiga vardagsrum. Det är inte en vanlig subwoofer. Nej, det är en alldeles särskilt stolt brittisk bashögtalare, som oavsett hur mycket vi än vrider på alltid väljer att bete sig kontrollerat och närmast aristokratiskt i sitt trycksättande av alltifrån koja till kammare.
Frågan är om man ändå inte borde adla de ädla ingenjörerna i Maidstone. Ja, vi kan ju börja med själva festföremålet, förresten. Så: Long Live Sir KF92!

Plus

extrem djupbas

skyhög precision

Dynamik

Minus

Saknar balanserad in

Simpel infästning av fötterna

Summa

Sällan har uttrycket bang for the buck passat bättre. KEF KF92 är inget annat än en trollerilåda, som trots kroppshyddan av en vanlig (svart) bondkatt förmår morra som det argaste av lejon.

Testsystem

Ljudkällor: Film och multikanalsmusik via Oppo UDP-203, Oppo BDP-105D, X-Box One X, FM-radio via Magnum Dynalab MD203T, ROON MQA via Roon Nukleus+ och Sonnet Hermes/Morpheus, vinyl via Spiral Groove SG1.2, Clearaudio Maestro Ebony MM, Audio Research LP-1

Förstärkare: Yamaha RX-A8A, Audio Research VSi-75, Magnum Dynalab MD203T, Wadia a102, Mytek Amp+

Högtalare: Spendor Classic 100, Spendor Classic 3/1, Spendor Classic 2/3, Wilson Yvette, Jern 12WS, SVS Prime Elevation, Rogers LS3/5A, REL S/510 subwoofers

Hörlurar: Grado GS-3000, Sony WH-1000 XM3

Kablage: Strömkablar, signalkablar, bildkablar och högtalarkablar från Nordost, Chord Company och Audience.

Strömförsörjning från Quantum och Furutech

Apparatrack från Solid Steel. Apparatfötter från Finite Elemente.