Vad ingen visste var att Brandon då bara hade ett år kvar att leva.
Egentligen är det rätt konstigt att våra vägar inte korsades mycket tidigare.
Konstigt eftersom vi hade så många gemensamma vänner och bekanta.
Konstigt eftersom vi ofta rörde oss i samma kretsar.
Istället gick vi om varandra i nästan tio års tid.
Jag började träna för och lärde känna Dan Inosanto under tidigt 80-tal.
Han var kung fu-ikonen Bruce Lees lärljunge och närmaste vän, och den som kom att förvalta hans mytomspunna kampkonstarv, Jeet Kune Do. När jag först kom till Los Angeles på 80-talet fick jag också bo i Inosantos berömda gym.
Under åren som gick hade jag förmånen att få träna och bli god vän med alla dom som stod Bruce närmast under 60-och det tidiga 70-talet. Det var streetfighters, studerande och boxare. Svarta, vita och asiater. Vanliga människor från samhällets alla skikt.
Att få tillbringa så mycket tid med Bruces gamla vänner i Seattle, San Francisco och Los Angeles gav mig en alldeles unik inblick i dom möten och relationer som förändrade dessa människors liv för alltid.
Att höra dom berätta historier om Bruce fick mig också att upptäcka och förstå människan bakom myten och den kultfigur som dom flesta främst ser som en skicklig och karismatisk filmfighter.
Många gånger kändes det nästan som om Bruce själv vilken minut som helst skulle kunna kliva in där vi satt i hans gamla favoritrestaurang i San Francisco eller i parkeringshuset i Seattle där han undervisade sina allra första elever under tidigt 60-tal.
Att jag var så involverad i den innersta kretsen kring Bruce Lee under så många år gör det ju lite märkligt att det dröjde till 1992 innan jag träffade hans son, Brandon Lee.
Vad ingen visste var att Brandon då bara hade ett år kvar att leva.
*
När Brandon föddes 1965 var Bruce Lee ingen superstjärna.
Bruce gjorde visserligen succé 1966 som maskerad brottsbekämpare i teveserien The Green Hornet. Men framgången blev kortvarig och serien lades ned efter bara ett år.
Bruce harvade sen runt med inhopp i olika serier och filmer, men tröttnade på att bara bli erbjuden stereotypa roller. Istället åkte han till Hongkong och filmade.
Big Boss (1971) blev en enorm succé i Asien. Uppföljarna Fist of Fury (1971) och Way of the Dragon (1972) krossade alla kassarekord och förvandlade Bruce till megastjärna.
Framgångarna med Enter the Dragon (1973) fick Bruce själv aldrig uppleva. Men filmen gjorde honom legendarisk och efter sin mystiska död samma år blev han en ikon med kultstatus som James Dean.
Det var inte helt otippat att Brandon skulle följa i sin berömde fars fotspår och bli skådis.
Men det satt hårt inne.
*
Brandon var åtta år gammal när Bruce dog.
– Även om han alltid tränade och jobbade tillbringade vi mycket tid tillsammans. Både i Hongkong och Los Angeles, mindes Brandon.
Bruce lärde Brandon fightas. Det finns klipp från en teveshow i Hongkong där Brandon visar sina moves tillsammans med sin stolta pappa.
När Bruce dött flyttade familjen tillbaka till Los Angeles.
Uppväxtiden var rätt tuff. Brandon kände sig vilsen och blev mobbad i skolan för att vara ”Hapa” (barn med asiatiskt-amerikanskt ursprung). Han hamnade ofta i slagsmål och blev avstängd från högstadiet. Brandon började träna för Dan Inosanto när han var nio och fram till han blev tonåring.
– Men det var svårt att fokusera med bilder på min pappa på väggarna och indirekt bli jämförd med honom, sa Brandon och började spela fotboll istället.
Samma problem uppstod när han började göra film.
Som Bruce Lees son var det självklart att publiken ville se Brandon kung fu-fightas.
– Värst var när man föreslog att jag skulle spela min pappa på film. Men jag kunde aldrig förlika mig med den tanken, förklarade Brandon.
Efter ett inhopp i tevefilmen Kung Fu: The Movie (1986) gjorde Brandon som pappa Bruce –han åkte till Hongkong och fick sin första huvudroll, i Legacy of Rage (1986). I filmen, som blev en stor framgång, fick Brandon slåss mot Bolo – den ikoniske skurken i Enter the Dragon.
Skådiskarriären gick trögt, men Brandon började träna kampkonst igen för Dan Inosanto och försonades med sitt arv. Efter B-filmen Laser Mission (1990) spelade Brandon huvudrollen mot Dolph Lundgren i Showdown in Little Tokyo (1991). Filmen floppade, men sen gick det bättre med Rapid Fire (1992).
Tillsammans med stuntlegenden Jeff Imada skapade Brandon fightscenerna och hyllade sin pappa med några av Bruces klassiska Jeet Kune Do-moves.
*
Det var SF som bjöd Brandon Lee till Stockholm för att träffa pressen inför premiären av Rapid Fire.
Det var så vi äntligen träffades, Brandon och jag.
Hans flickvän Eliza var också där. Intervjun på Grand Hotel drog ut på tiden. Det var omöjligt att sluta när allt vårt gemensamma kom upp. Men jag var sist ut, så vi kunde fortsätta prata.
– A brother from another mother, skrattade Brandon.
Han var uppspelt över sin kommande film, en filmatisering av serieromanen The Crow.
Han skulle spela rocksångaren Eric som återvänder från dom döda för att hämnas sina mördare.
– Keep the faith, sa Brandon och kramade om mig när vi skiljdes åt den där eftermiddagen.
Vi hade bytt adress och telefonnummer och bestämt att vi skulle ses när jag kom till USA nästa gång.
Men så blev det aldrig.
Knappt ett år senare var han borta.
Skjuten till döds av en felaktigt preparerad revolver under inspelningarna av The Crow. För att hylla Brandon valde man att släppa filmen eftersom dom flesta av hans scener spelats in före dödsolyckan.
The Crow blev en stormande succé 1994.
Men precis som Bruce fick Brandon själv aldrig uppleva sitt genombrott och hur han blev en kultförklarad ikon.
Brandon var bara 28 år när han dog för 30 år sen, den 31 mars 1993.
*
Till sist … Jag träffade aldrig Brandon Lee fler gånger. Istället fick jag återvända till Seattle och lägga en blomma på hans grav där han vilar bredvid pappa Bruce.
Keep the faith, Brandon.