Efter människans girighet och dumhet i perfekt kombination står helvetes portar återigen öppna på vid gavel. Sanctuary, platsen mellan himmelen och helvetets krafter, där ett snudd på evigt krig härjat, är skådeplatsen för Diablo IV.
Väktarna Horadrim har hållit helvetets hantlangare stången länge här, nu håller de dock på att falla, så att mörkrets krafter återigen kan jaga människornas hjärtan och få över dem på sin sida, i alla dimensioner.
Efter att Lilith, mörkrets moder, skaparen av Sanctuary, gjort comeback är det nu upp till undertecknad att välja klass, loota, klara uppdrag och hjälpa Sanctuarys sista invånare att trycka tillbaka ondskan än en gång. Bossar ska förnedras och horder av fiender klyvas itu. Ju svårare fiender desto bättre utrustning tappar dom såklart.
Upplägget är sig väldigt likt och troget övriga delar i serien, både grafik, design och kontroll är av förstklassig kaliber och jag sugs direkt in i den filmiskt välberättade historien om Sanctuarys öde.
Jag är ett riktigt fan av den här typen av top down-action-rpg:n, det ska sägas direkt och Diablo IV är verkligen inget undantag. Femtio procent nostalgi och femtio procent kärlek till genren generellt gör mig direkt påmind om varför jag började älska tv-spel från allra första början där på åttiotalets senare del.
Lite senare spenderades snudd på oändligt många timmar under tonårstiden i unkna källare hemma hos kompisar med primitiva LAN-datorer ihopkopplade, friköpta från föräldrarnas kontorsarbeten, och omgjorda till knappt fungerade gaming-byggen på hemmaplan.
Det spelades Counter-Strike, Quake och just det, Diablo. Mycket, mycket Diablo. Jakten på bättre utrustning, den illasinnade stämningen i alla outforskade grottsystem och hålor under mörka byar där demoner vällde in genom öppna helvetesportar.
Bättre och bättre svärd som hittas av fallna skelett från fienden och potions. Potions i mängder. Bättre skyddshandskar, kanske en större ryggsäck som gör att man kan bära med sig mer guld, uppgraderad utrustning och så vidare.
Jag tas återigen tillbaka till detta, suget efter att slå sig djupare och djupare ner i underjorden. Spänningen när bossen närmar sig, och jublet tillika klagosångerna när något går eller inte går som man vill. Detta var Diablo då, för tjugofem år sedan, och det är Diablo nu, 2023.
Jag älskar det lika mycket än i dag, kanske ännu mer tack vare den fantastiska stämningen och designen i Diablo IV. Med ett trevlig crafting-system där det går att uppgradera och förändra varje del av din karaktärs utrustning finns så mycket att experimentera med. Om man väljer att fokusera mer på magi än på ren och skär råstyrka finns ännu mer att hämta i Diablo IV.
Det finns sammantaget så otroligt mycket trevligt att göra i Sanctuary, så många delar av världen att utforska, personer att hjälpa, monster att dräpa. Tack vare ett tydligt quest-system blir det sällan överväldigande att välja vad på den stora kartan vi ska ta oss an i vilken ordning.
Precis som det andra Diablo-spelet i ordningen finns det också både co-op för online med crossplay samt i soffan. Upp till fyra spela kan tillsammans rensa Sanctuary på monster och slåss om loot.
För den som vill finns också ett småroligt klansystem att gå med i. Det råder alltså inte på något vis brist på saker att göra i Diablo IV, och detta kan mycket väl vara ett av årets absolut bästa och mest innehållsrika spel, och vi har bara kommit lite mer än halvvägs på året ännu.
DIABLO IV
Genre: Top down action-rpg
Utvecklare: Blizzard Entertainment
PEGI: 18
Testat på: Playstation 5 (Finns även till Xbox Series X, S och PS4)
Spelglädje 9/10
Grafik 8/10
Ljud 8/10
Online 8/10
Totalt 9/10