Du har säkert hört frågan förut. Många självsäkra elektroniksäljare med logotyp på skjortbröstet låter mer än övertygade när de med fast blick övertygar oss nyfikna konsumenter om centerhögtalarens position längst upp på tronen i den outtalade hemmabiohierarkin.
Självklart ska vi investera i en bättre sorts center. Det förstår ju alla.
Uttalandet, som idag nästan angränsar till fakta, väcker vår nyfikenhet, och vi hisnar snart av alla variabler som döljer sig bakom våra förväntansfulla fasader. Jag menar, vi har ju alla så pass olika grundförutsättningar, behov och önskemål. Därför försöker vi oss här och nu på att bena ut det här med centerhögtalarens vara eller icke vara!
Användarprofil
Den individuella behovsanalysen måste rimligen utgå ifrån hur just DU har tänkt att använda ditt multikanalssystem. Vi går ju alla igång på olika saker…
Kanske älskar du actionrullar med smattrande automatkarbiner i varannan scen mer än något annat? Eller så tillhör du holografi-maffian, som helst fokuserar på en så homogen och sömlös ljudbubbla kring lyssningsplatsen som möjligt.
Eller så hör du till dem som närmast glömmer handlingen i filmen, för att helt förlora dig i musiksättarens intentioner i filmens olika nyckelscener och passager. Eller så älskar du att köra scenen där jumbojeten lyfter precis framför nästippen på dig, för att sedan fortsätta med full kraft precis över hårbotten för att slutligen försvinna i fjärran, långt bakom din passagerarstol.
Eller… ja, vi kan fortsätta så här genom resten av hela denna tidning, för – vi är ju alla individer, och vi fokuserar därmed på helt egna selekterade parametrar och preferenser. Precis som med mat, kläder och livskamrater! Ganska självklart egentligen.
Det där med centerhögtalare
En bra utgångspunkt för att försöka ta reda på om en potentiell centerhögtalarkandidat skulle passa bra eller dåligt i just din anläggning, är att börja med att ta en noggrann titt på själva huvudhögtalarna. Alltså Front Right och Front Left, på hemmabiospråk. Och det är förmodligen inte riktigt så enkelt som du tror…
Att vara eller inte vara
Flertalet surroundprocessorer erbjuder ett så kallat phantom-läge i setupmenyn. Det innebär att all mittkanalsinformation rättvist portioneras ut till höger och vänster framhögtalare. Superfiffigt och pengabesparande, ju.
Självklart måste vi jämföra vilken ljudmässig skillnad det blir om man kör med eller utan center. Vi vet dock redan på förhand att phantom-center-alternativet ger ett godtagbart resultat för dig som sitter mitt framför bilden, och har lika långt till höger och vänster framhögtalare.
Dina kompisar ute på sidorna kommer obönhörligen att höra mer av den dialoghalva som håller till i frontkanalen närmast dem, vilket kan leda till obalans om vi till exempel ska följa med en dialog mellan två personer i varsin utkant av en bred bild.
För dem kommer en väl vald (och placerad) center göra all dialog så mycket lättare att höra och förstå.
I skola alltid…
Renhetsivraren menar att phantomläget ofta är ett bättre alternativ än att slänga in en högtalare med annorlunda elementbestyckning (sammanlagd konyta och grundklang i jämförelse med dina väl valda fronthögtalare), och vill helst även slippa de rent akustiska fenomen som uppstår när man överhuvudtaget placerar något mellan ett par högtalare.
Tvåkanalsivraren (ofta med rötter i Storbritannien) sträcker här gärna upp ett pekfinger i luften och påpekar att man alltid ska sträva efter att ha så FÅ högtalare i rummet som möjligt om musiken ska ges möjlighet att svänga på rätt sätt. (Inte ens en telefon får finnas i samma rum, eftersom den inbyggda högtalaren stör rytmen, kraften och klangen i musikåtergivningen…)
Med det rättesnöret bör vi alltså lyfta ut alla eventuella bak- och höjdkanalshögtalare också, och det illa kvickt. Annars svänger det ju inte…
Tillbaka till verkligheten
Ja, du läser ju faktiskt HemmaBiotidningen, och inte ”The Flat Earth” eller någon liknande hardcore tvåkanalspublikation just nu. Och här gillar vi ju noggrant sammanvävda ljudvärldar med både fysik och precision i utplaceringen av enskilda ljud.
Vi vill sitta ”mitt i smeten”, precis som i verkligheten! Och det talar för flerkanalsprincipen, där fler betyder tre och uppåt… Så när stereoparet väl är valt, är tredje högtalaren ofta just centern.
Så… Hur väljer vi nu då?
Loaded…
Den idiotsäkra metoden, som nästan angränsar till fusk, är att snällt be att få köpa en till, precis likadan, högtalare som dina två fronthögtalare. Det går ju faktiskt att få till, åtminstone om du valt stativhögtalare fram, eller om du gillar att ha bioduken extra långt upp.
I så fall kan du göra som proffsen i början av multikanalsproduktionsledet (säg det baklänges…), och använda identiska högtalare för de tre, fem, eller sju huvudkanalerna i inspelningsstudion.
Har du sådana möjligheter, slipper du en massa oväntade bekymmer och sidoeffekter som lätt uppstår när man råkat matcha fel. Mer om det lite längre fram…
De tre bockarna Brus…
Om du börjar med att aktivera brussignalen i din processors setupmeny, kommer du med stor sannolikhet märka att dina två helt identiska fronthögtalare låter ganska olika i ditt rum. Med fjärrkontrollens piltangenter förflyttar du brussignalen från vänster till höger, fram och tillbaka några gånger, och lyckas snart ställa in rätt ljudnivå.
– Men den ena låter ju mörkare, och den andra ljusare…?
Ja, du kan ju alltid prova att byta plats på högtalarna, men i 99,9 % av fallen blir resultatet detsamma: Höger hörn låter mörkare, och vänster ljusare – eller tvärtom. Det beror på att akustiken i ditt lyssningsrum påverkar klangen olika på olika ställen i rummet.
Som tur är märks det betydligt mindre när du spelar musik eller filmljud, men skillnaden ligger ändå där och skaver i bakhuvudet…
Släng in en intelligent selekterad center i ekvationen, och prova nu att brusa igen. Jaha, den rackaren låter ju på ett tredje sätt, och dessutom ganska olikt sina flankerande vänner. Och vi som hade tänkt addera både sidohögtalare och bakhögtalare. Det går ju inte nu…
VROooOOM…
För att riktigt gnugga in misslyckandet, testar vi några scener där ett fordon förflyttar sig från vänster till höger i bild. Det finns gott om exempel i filmvärlden, men ta gärna en scen med lite tryck på gaspedalen.
Har du otur så börjar färden som en Ford Mustang, och fortsätter sedan halvvägs som en Toyota Starlet, för att slutligen försvinna i fjärran som en VW-buss. För att överdriva lite. Och därmed spricker hela illusionen. Vi måste göra något åt detta, helt enkelt.
Konstnärer och ingenjörer
Precis här delar vi in oss i två läger. Det ena lägret börjar analysera hur vi kan optimera akustiken och utrustningen för att spela så homogent tillsammans som möjligt. Vi sällar oss inledningsvis till det lägret och tittar efter.
Vi börjar med att inspektera vilka parametrar som är av direkt betydelse för syskonkärlek mellan de olika kanalerna, och ställer vårt fokus på själva högtalarna till att börja med.
Dela lika
De allra flesta högtalare i hemmabiosammanhang har någon form av delning inbyggd. Oftast är det diskanten som förskonas från all information från ett par-tre-fyratusen Hertz och neråt, men även mellanregistret eller mellanbasen befrias ofta från alltför låg frekvensinformation.
Här väljer konstruktören ibland branta filter, för att inte blanda olika elements egenskaper kring själva delningsfrekvensen, men lika ofta väljer man att dela flackt, och avsiktligt låta två olika element ”sjunga i kör” kring de toner som huserar i närheten av delningsfrekvensen. Diskanten sjunger då ”sitt mörkaste”, medan mellanregistret sjunger ”sitt ljusaste”.
Jämför med morfar och lillen som försöker sjunga samma barnvisa. Tonerna är samma, men nog klingar de olika alltid…
Det var som…
Förutom klangblandningen, ger olika delningsfrekvenser och brantheter och elementkonstruktioner upphov till olika fasvinklar. Vi ska försöka förklara det.
Så här: Två identiska högtalarelement får varsin likadan signal, för enkelhetens skull en ensam frekvens, till exempel 200 Hertz, eller tvåhundra svängningar per sekund.
Varje komplett våglängd innehåller en uppåtkurva (plus) och en minuskurva (minus). Placera högtalarna precis lika långt från lyssningsplatsen, en till vänster och en till höger, och lyssna.
Eftersom våglängderna kommer i fas, kommer du att få en solid 200-Hertzsignal som verkar komma från en punkt mitt emellan högtalarna. Du kan föreställa dig hur du ”ser” ljudvågorna som strömmar ut ur högtalarna. Toppar och dalar kommer samtidigt. I fas!
Flytta sedan bak ena högtalaren en bit. Ojdå – nu kommer ljudvågorna ur fas, och plötsligt arbetar högtalarna inte med, utan snarare emot varandra. Soliditeten och fokuset är därmed som bårtblåsta. Aj aj.
Vi ställer tillbaka högtalaren och lägger sedan till två diskantelement till anrättningen. Okej, likadana först. Lägger vi delningen på samma ställe, och håller dessutom samma branthet i delningen, så är allt frid och fröjd. Men ändra delningsfrekvensen på ena högtalaren, och dela dessutom av flackare, så börjar det raskt hända märkliga saker – i vissa frekvensområden kommer elementen nu att jobba emot varandra, och kämpa allt vad de orkar för att släcka ut information istället för att servera dig solida samstämmiga svängningar på ett harmoniskt och fasriktigt sätt.
Vi krånglar till det ytterligare genom att använda oss av trevägshögtalare till front right och left, och en tvåvägare som center. Sannolikheten är då stor att både elementen och delningsfrekvenserna är helt olika. Resultatet blir att en hel del fighter med utsläckta frekvenser kommer att ske i olika frekvensspann så fort du lägger på en film eller en multikanalsskiva. Ta då bort centern helt, så försvinner plötsligt alla fighter som i ett trollslag! Eller…
…så jobbar du med samma element och samma delningsfrekvenser över hela fronten! På så sätt optimerar du chansen att ett ljud som förflyttar sig i sidled (t.ex. ett fordon), eller kanske redan upptar hela filmduksbredden, faktiskt låter lika stort/litet och ljust/mörkt oavsett varifrån det kommer.
Uppskattar du även en solid ”vägg av ljud” (The Truman Show eller BBC:s regnskogsproduktioner med Sir David Attenborough), har du bäst chans att köpa illusionen om du delar lika, och använder likadana, helst identiska element.
Testing testing 1, 2, 3…
Vi sätter upp ett par välkända och beprövade tvåvägshögtalare som vänster och höger framkanaler och placerar dem på samma avstånd från lyssningsplatsen. Av systerredaktionen får vi låna in ett extra par av våra beprövade Spendor Classic 2/3 stativhögtalare. De passar bra för uppgiften.
Placerade på varsitt stativ och inriktade mot lyssnaren serverar de ett homogent fullregisterljud i stereo, med fin detaljskärpa och trovärdig tredimensionalitet. I phantomläget fungerar panoreringar fram och tillbaka fint för den som paxat mittenplatsen i salongen. Så placerar vi en tredje Classic 2/3-högtalare mellan de två första, men eftersom den blockerar en del av bilden i underkant väljer vi ett lägre stativ. Som kompensation lutar vi den lite uppåt, så att även den blir riktad mot lyssningsplatsen. Nu har vi exakt samma lådkonstruktion och delningsfrekvens, och identiska element. Mission complete, eller…?
Brusa högre, lilla Du…
Vi testar att brusa, och kör för säkerhets skull även ett par panoreringar. Och det låter väl ändå ganska okej, tycker vi. Men perfekt…? Nix. Icke. Centern låter annorlunda, av någon outgrundlig anledning. Vi ställer den upp på ett identiskt stativ som fronthögtalarnas och testar igen. Jaha, det var ju attans – nu fungerar det ju faktiskt klart bättre! Varför det, egentligen?
Jo, förstår du…
Svaret hittar vi om vi tar på oss röntgenglasögonen och ställer oss vid sidan om varje enskild högtalare. I genomskärning kan vi då se att baselementets talspole befinner sig en bit bakom diskantelementets talspole. Precis i den tidsaxeln kan man säga att ljudet genereras, och har sin startpunkt.
Drar du en tänkt linje mellan diskantens och baselementets talspole, kommer den alltså inte att vara parallell med högtalarbaffeln, eftersom baselementets talspole bor längre in i lådan.
Om vi tänker oss att vi spänner ett gummiband mellan de två punkterna, och att vi sedan skjuter iväg en märla från ”slangbellan”, så kommer märlan alltså att flyga i en rak linje mot dina fötter, om högtalarna står lodrätt placerade på sina stativ. Och det är just i den punkten som alla frekvenser kommer att spela tidskorrekt eller samtidigt. Sätt dig på golvet och huka lite, så kan du faktiskt uppfatta det här! Öronen äro ena känsliga mätinstrument, ska du höra.
När centern placerades liggande, sköts ”märlan” alltså snett förbi midjan på dig, där du satt så förväntansfull i lyssningsfåtöljen. Ett enda mish-mash, trots att vi varit så duktiga och använt identiska högtalare.
Helt upp-och-ner
De tre vännerna på sina identiska stativ står nu alltså framför dig och vill väl. Hur ska du då få dem att spela så tight och informativt som möjligt…? Ja, ett lite oväntat sätt användes faktiskt flitigt av bland annat tillverkaren Mission redan i början av åttiotalet.
De hade lagt märke till fenomenet, och valde därför helt kompromisslöst att placera diskantelementet under baselementet i sina högtalare. På ett lagom lågt stativ gav det resultatet att ”märlan” hamnade precis i öronhöjd – alltså en bit ovanför själva högtalaren! Superfiffigt ju.
Dessutom hamnade basen längre ifrån golvet på det sättet, vilket gav upphov till renare och friare basåtergivning, utan oönskade bidrag från ditt nylagda parkettgolv. I min bok är det märkligt att lösningen inte blev den nya standarden för hur högtalare bör konstrueras, men vi lärde oss åtminstone en del på kuppen.
Okej då
Om vi ska dra nytta av våra kunskaper, finns ju faktiskt möjligheten att leva som vi lär. Så då vänder vi väl upp-och-ner på samtliga Spendor Classic 2/3-högtalare, antar jag…?
Jo, det går faktiskt fint. Bottenplattan är lika fint utförd som topplattan. Det enda är att Spendormärket hamnar upp-och-ner, men det går att leva med. Eller så får man flytta på det, bara. Och så provar vi igen.
Och faktiskt – så låter både brus och panoreringar absolut bäst hittills! Det svänger, röster får rätt höjd, och även placeringen i djupled blir rätt rejält mycket tydligare. Kul! Så här måste det ju vara… Nu gäller det bara att försöka hitta en godtagbar placering i höjd, om man nu vill vara renlärig. Så att hela bilden syns, menar jag…
Bort med trillingen
Vi flyttar om det andra paret, och riggar upp det som bakkanaler istället. Och så lyssnar vi i phantomläge, alltså 4.0-konfiguration, med fyra identiska högtalare, på varsitt identiskt stativ. Och nu är det fest, särskilt på multikanalsinspelad musik.
Skivbolaget TACET har specialiserat sig på att spela in akustisk musik för sådana här uppsättningar, på både SACD och DVD Audio. Ofta kan du välja om du vill sitta ”i publiken” eller ”mitt i stråkkvartetten”. Det senare läget blir rent rysningsframkallande med identiska högtalare. Man känner liksom doften av både instrument, inspelningslokal och medmusikanter. Verklighetskänslan är påfallande. Där centern stod gapar det dock tomt…
In kommer Gösta
Vi kopplar om till 5.0 och bjuder in ett antal aspiranter till jobbet som centerhögtalare. Allra först testar vi en diminutiv Spendor S3/5A, vertikalt placerad på stativ precis under bilden. Den är gjord för att återge röster på ett trovärdigt sätt, och klarar uppgiften fullt godkänt så länge vi inte börjar panorera från vänster till höger eller tvärtom. Det kan räcka att en person rör sig pratandes från ena sidan i ett rum till motstående.
Blundar du så hör du både karaktärsskillnad och djupledsskillnad i återgivningen – trots att vi kör med samma fabrikat och allt. Öppna ögonen igen, så går det faktiskt bättre. Hjärnan ”ser” ju att det är samma person, och syr då ihop intrycken till en trovärdig helhet.
Vi lyfter varsamt ut de nätta BBC-klassikerna och bär istället in en erkänt högvärdig centerhögtalare – kompromisslösa Audio Physic Avanti Center. Samma scener en gång till ger vår pratande huvudperson (Don Draper, Mad Men) betydligt mer hår på bröstet rent klangmässigt, samtidigt som återgivningen känns mer dynamisk än tidigare. Mer ”stuns” i replikerna.
Panoreringen fungerar aningen bättre också, men magin och sömlösheten från 4.0-uppsättningen når vi inte riktigt upp till. Det går dock att vrida på betydligt mer utan att det börjar låta ansträngt. Två framåtriktade basar i tillägg till den vertikalt placerade mellanregister/diskantsektionen ger extra driv och självsäkerhet. Vi gillar det.
Allra bäst fungerar det om vi lutar centern ganska ordentligt bakåt. Vi får sätta extrafötter under framkanten på själva högtalarlådan. Stativet välter baklänges om vi försöker höja framfötterna för mycket på det…
Mitt i prick
Både Tannoy och KEF lägger stor vikt vid att alla frekvenser ska nå örat samtidigt, och löser uppgiften med att placera diskantelementet mitt i mellanregistret eller basen, beroende på högtalarmodell.
Tannoy kallar sin lösning ”Dual Concentric” och KEF kallar sin ”Uni-Q”. De är både lika och olika, men preferensen är densamma. Alla frekvenser i fas. Solitt, tredimensionellt ljud till dig på din lyssningsplats. Smart, elegant och välfungerande!
Lösningen begränsar dessutom avsiktligt spridningen i sidled, vilket faktiskt gör det enklare att para ihop deras centerhögtalare med fronthögtalare av andra fabrikat, så länge delningsfrekvenserna och klangkaraktärerna ligger någorlunda nära varandra. Det kan alltså lyckas att mixa-och-matcha lite, om man bara vet vad man gör.
Fattaru?
Inbakat i denna test bor en rad slutsatser. Dels förstår vi nu varför så många högtalare med diskantelementet överst är tämligen kraftigt bakåtlutade. Och dels börjar vi förstå att olika element sprider ljudet på olika sätt, särskilt om de har olika delningsfrekvenser och olika branthet i själva delningen.
Allra känsligast för sådana här olikheter är vi när vi lyssnar på mellanregister- och diskantfrekvenser. Basarna arbetar med så långa avstånd mellan topparna och dalarna i ljudvågorna, så där kan man faktiskt ”fuska lite” med tidsriktigheten och komma undan med det ganska bra.
Delade meningar
Vad vi inte nämnt hittills, är att du ju faktiskt kan dela bort besvärliga och utrymmeskrävande basfrekvenser från centerkanalen och låta livvakterna på sidorna eller en subwoofer ta över den arbetsuppgiften.
Det borde ju betyda att du kan använda en mindre tvåvägs-center i ett system med större tre- eller fyrvägshögtalare, så länge mellanregistret, diskantelementet, delningsfrekvensen, filtrets branthet och själva den inbördes placeringen av elementen är likvärdig över hela fronten…? Eller?
Ja, det KAN du faktiskt, och ofta med utmärkt resultat. Flera tillverkare, bland annat Neat Acoustics, har dessutom med eftertryck menat att ”en centerhögtalare ska i första hand på ett trovärdigt sätt återge röster, och därför är det bra om den till storleken åtminstone påminner om ett mänskligt huvud!”. Rätt placerad kan en sådan lösning smälta in fint i ljudpanoramat, särskilt i mindre eller mellanstora system, där transparens och precision i ljudplacering värderas högre än den fysiska sensationen av att peppras av molekylströmmen från ett centralt placerat maskingevär som just är i färd med att tömma hela ammunitionsbandet rakt i ditt mellangärde.
Är just det din högsta prioritet finns ingen väg runt en fet fullregistercenter. Men för oss andra…
Stå upp!
Du bör alltså fortfarande placera din centerhögtalare så att diskant- och mellanregistret hamnar i en lodrät linje, snarare än en vågrät. Tacksamt nog har många nogräknade högtalarproducenter insett detta, vilket resulterat i att även större centerhögtalare ofta har en vertikal elementplacering i mitten, även om basarna sitter vägrätt placerade i sidled. Det är en bra början!
För att sedan lyckas övertyga rent klangmässigt också, får man jobba lika hårt med själva högtalarlådans konstruktion. En fronthögtalare med basreflexport och slutna kammare för mellanregister och diskant sjunger allra bäst med en centerhögtalare med basreflexport och slutna kammare för mellanregister och diskant.
Lika noga är det med att para ihop en avsiktligt tunnväggig konstruktion à la Spendor och Harbeth med en tillika tunnväggig centerhögtalare, och även placera den så att lådväggarna tillåts att röra sig obehindrat, på samma sätt som att en ”resonansdöd” högtalarlåda behöver ha en lika livlös centerhögtalarlåda för att kunna sjunga homogent tillsammans. Och så vidare. För våra öron är både kompromisslösa och obarmhärtiga. Minsta kompromiss eller genväg avslöjas på en nanosekund. Och vips - så är illusionen bruten.
Det andra lägret…
…har räckt upp handen en bra stund nu, jag är medveten om det, för att påminna oss om det här med högupplösta välkonstruerade akustikanpassningsprogram, såsom Audyssey, Yamahas YPAO och svenska Dirac.
Med hjälp av en mätmikrofon, ett antal mätpunkter och en hel del processorkraft kan dagens multikanalselektronik analysera just din akustik och skräddarsy DSP-korrigeringar till varje enskild kanal, ibland med rent häpnadsväckande resultat.
Efter en knapp timmes jobb kan akustikskillnaderna vara som bortblåsta, även i ordentligt oregelbundna rum, vilket gör den efterföljande brus-testen till en ren fröjd för örat. Det fungerar och syr ihop högtalarna till en enda välmenande enhet, men det är dessvärre ingen allomfattande snabbkur som gör att du bara kan stryka ett streck över allt du lärt dig hittills.
Anledningen är att akustikprogrammen jobbar enskilt med varje kanal, och gör tids- och frekvenskorrigeringar för varje högtalare för att få dem att klinga mer neutralt och samtidigt.
För att få så bra resultat som möjligt bör du alltså ändå ge dina högtalare bästa möjliga förutsättningar från början – genom att välja så likartade konstruktioner som möjligt och placera dem så att frekvenserna från de inbördes elementen (alltså inte hela ljudburken) når ditt öra så samtidigt som möjligt.
Innan du ens överväger att ta fram mätmikrofonen och akustikprogrammet bör du dessutom alltid jobba på att hitta de positioner i rummet som redan från början är bäst lämpade för högtalarplacering. Men det är en annan artikel. En genomtänkt möblering i kombination med kloka högtalarval och medveten positionering kan belöna dig med precis den ljudkvalitet och dynamik du alltid drömt om – även utan avancerade akustikprogram!
Coronasäkert
Men visst DSP kan absolut utgöra den magiska ingrediensen som får allt att lyfta i många fall. Väljer du att placera din väl valda centerhögtalare bakom en perforerad (så kallat ljudtransparent) filmduk, så händer genast en hel del med återgivningen.
Idag kanske det känns extra naturtroget att alla verkar prata bakom varsitt munskydd, men oftast blir det bättre om man kompenserar för de bortfallna frekvenser och den dämpade ljudnivå som blir resultatet av dolda centerhögtalare.
Vi summerar
Ja, för att pedagogiskt återgå till öppningsfrågan – ÄR nu centerhögtalaren verkligen den viktigaste högtalaren i din kära multikanalsanläggning? Svaret får nog bli att den visst kan vara det, men bara under förutsättning att du tagit den på minst lika stort allvar som dina övriga högtalare.
En svår uppgift, men inte omöjlig. En medvetet genomförd installation av en välkonstruerad centerhögtalare kan faktiskt vara just den magiska ingrediens som tar din multikanalsanläggning till nästa nivå. Och inte bara för dig.
Bered dig på att göra plats i salongen för fler film- och multikanals musikdiggare. Plötsligt fick alla bästa platsen.
Några extra förhållningsregler…
- Bi- eller tri-ampar du dina fronthögtalare, behöver du även utnyttja den möjligheten hos din centerhögtalare. Annars hänger den inte med dynamiskt och klangmässigt. Du bör även använda samma sorts högtalarkablar till alla tre framkanaler.
- Har du skaffat välfungerande högtalarfötter till dina fronthögtalare, får du snällt skaffa ytterligare en uppsättning till din nya centerhögtalare.
- Världens sämsta färg på en centerhögtalare är vit. Eller möjligen reflexfärg. Du vill inte se din center, och inte heller reflektionerna från bilden ovanför den. Mattsvart är vackert. Dina fronthögtalare får lite större frihet, men INTE vit center, please! På samma sätt är kromade elementkorgar och gnistrande skruvskallar ingen höjdare på centerhögtalare heller.
Elementärt
För att försöka få ordning på vad som egentligen händer när en högtalare serverar oss ljud, gäller det att komma ihåg att själva elementen agerar som ”slagplattor” som formgivits för att kicka till de befintliga luftmolekylerna mellan högtalarkonerna och dina trumhinnor.
Precis på samma sätt som ett slagträ träffar en boll, som sedan flyger iväg. Så uppstår ljud. Formen och storleken på varje slagplatta avgör hur den förmår sätta luftmolekylerna i rörelse. När du vrider upp volymen, blir slaget hårdare och intensivare, och slungkraften ökar.
Element för höga frekvenser behöver vara små, för att inte anslaget ska bromsas av massan, som behöver röra sig fram och tillbaka flera tusen gånger per sekund för att vispa fram rätt våglängd till ditt öra.
Baselement behöver vara stora för att få till rätt balans mellan frekvens och fysik i anslaget. Det får en annan form än diskantelementet. Oftast konkavt, istället för konvext, som de flesta dynamiska diskantkalotter. Luftmolekylerna slungas därmed på olika sätt, men det är okej eftersom basens (precis som på musikinstrument) våglängder är längre och tenderar att breda ut sig i hela rummet även i verkligheten.
Mellanregisterelementet kan utformas på flera sätt. Oftast ser det ut som ett mindre baselement bara, men inte alltid. Engelska ATC menar att en kupolformad mellanregisterkalott av samma material som diskanten lämpar sig ännu bättre än en konventionell kon för att kunna jobba så harmoniskt som möjligt med diskanten i de frekvenser där våra öron är som allra känsligast i röstregistret, där tal och sång äger rum.
Minsta fasfel där, och talaren låter gäll, nasal eller förkyld på rösten. Förutom elementen fungerar ju även själva högtalarlådan som ljudspridare. Att konstruera en låda som inte jobbar emot elementrörelserna är extremt komplicerat. Man får i princip välja på ”lossy” kabinett, med lådväggar i full swing, och resonansdöda tunga specialmaterial, som överlåter alla rörelser till själva elementen.
Att blanda olika tekniker i samma ljudanläggning brukar i princip aldrig fungera särskilt bra, som du kanske förstår. I synnerhet om vi pratar om framkanaler i samklang. De behöver vara så lika som bara möjligt. Bakkanaler har en helt annan uppgift, så där går det faktiskt betydligt bättre att pröva andra lösningar. Särskilt om ditt fokus ligger mer på film än musik.
Vi har hört osannolika lösningar med dynamiska högtalare fram och panelhögtalare bak som faktiskt har lyckats gifta ihop sig till en harmonisk helhet. Dynamisk subwoofer och stora panelhögtalare fram brukar också gå att få till. Men rör som sagt inte om för mycket där framme. Treenigheten längst fram är viktig.
Multikanalsmusik på disc
Redan vid tiden för vinylskivans begynnelse intresserade vi oss för att återskapa rumsklangen hos välljudande konsertsalar. Särskilda quadrophonic-pressar släpptes, tillsammans med speciella fyrkanalspickuper och dubbla par högtalare och förstärkarkanaler.
Tekniken slog dock aldrig riktigt igenom. Några årtionden senare har vi passerat ett antal både analoga och digitala filformat såsom Dolby Surround, AC-3 (Dolby Digital), DTS, Dolby Atmos och Auro 2D/3D, plus en hel rad med licensierade multikanals musikförmedlingsalgoritmer från flera namnkunniga tillverkare av processorelektronik.
Formatkrig hör ju till också, så några algoritmer och fysiska media har stupat längs vägen, på gott och ont. Det PCM-baserade filformatet DVD-Audio som byggde på Meridians MLP-algoritm fightades hårt och länge med Sonys DSD-baserade SACD-format, och länge hittade vi samma titlar i dubbla utgåvor, till stor förvirring för oss konsumenter.
Vi får nog anse att SACD tog hem segern till slut, för än idag lanseras nya utgivningar i SACD multikanal. Oftast handlar det om klassisk musik, kanske just därför att den som bekant avnjuts allra bäst i en välklingande konsertsal…
Ta en noggrann titt på konvolutet innan du slår till – många multikanalsfokuserade ljudtekniker (däribland Opus 3:s egen Jan-Eric Persson) har en förkärlek för 4.0-formatet, vilket helt eliminerar behovet av din nya fina centerhögtalare.
I motsats återutgavs flera gamla multikanalsinspelningar från begynnelsen i 5.1-utgåva, bland annat hela Mercury Living Presence-serien, och för att höra alla instrument på de upptagningarna behöver du snällt koppla in både centern och subwoofern igen…
Ett halvhjärtat försök gjordes så för några år sedan att lansera ett ännu mer högupplöst multikanalsformat i form av Blu-Ray Audio, men det har aldrig riktigt tagit fart. Förmodligen handlar det mer om att vi idag både har möjlighet att strömma högupplöst musik och till och med avnjuta livekonserter i realtid om vi så önskar.
En bekvämlighet vi aldrig kunnat drömma om i begynnelsen, men som faktiskt övergått från framtid till nutid idag.