Ju äldre vi blir, desto mer väljer vi att uppskatta det som har varit.
Vi bryr oss mindre om det som händer här och nu och tänker hellre tillbaka på hur roligt det var förr.
Det är ingen revolutionerande upptäckt.
Det är ett typiskt tecken på att man börjar bli gammal och så har det varit i generationer.
Men det är nåt jag påminns om varje gång jag och min bror börjar prata gamla minnen. Särskilt levande blir minnena när vi sena nätter sitter på Vesterbros torv och pratar över en Köpenhamn Special (Hof och cappuchino). Det dröjer inte heller länge förrän vi kommer på oss själva med att låta som Waldorf och Statler – dom griniga gamla gubbarna på balkongen i Mupparna.
Men så fucking what?
Det hör till.
Allt var inte bättre förr, men en jävla massa var faktiskt det.
Och ju äldre man blir, desto mer självklar blir den insikten.
*
En annan sanning är att äldre människor alltid har klagat på yngre.
Det är precis som Jane Austen en gång sa;
"Den ena halvan av världen kan aldrig förstå den andras nöjen".
Men så måste det också vara.
Det hör till livets spelregler.
Därför kan jag åldras och traditionsenligt fortsätta bli förbannad på hur tillvaron ständigt förändras – till det sämre, förstås.
Jag blir förbannad på hur stirrigt, ytligt och innehållslöst det mesta är idag.
Förbannad på en rastlös generation som urskiljningslöst slukar allt i denna störtflod av substanslös, lättuggad skit som utan avbrott spolas ut på tusentalas digitala Bajamajor.
Det viktigaste nuförtiden verkar vara att konstant konsumera och sen stressa vidare för att inte riskera att missa nåt nytt.
En färsk undersökning från SF Anytime visar att 45 % av alla under 35 år kollar sociala medier på mobilen en eller flera gånger samtidigt som dom ser på film.
Rädslan för att inte ständigt vara uppdaterad håller tammefan på att bli I-ländernas största trauma i modern tid.
Men det värsta är att folk inte verkar bry sig ett skit om att nästan allt nytt som produceras bara är utstuderad kommersiell, korkad dynga som formstöpts för en otålig slit- och slängpublik som hela tiden är på väg nån annanstans. För människor som varken har tid eller tålamod att ifrågasätta eller reflektera över – eller ens njuta – av nånting längre.
Det finns ju alltid nåt nytt för en sönderstressad generation att jaga ifatt, kommentera och sen glömma bort i sin oändliga, meningslösa kamp efter att alltid vara först med den senaste.
*
Det bästa som görs idag görs för teve.
Här är problemet inte kvalitet, utan tillgänglighet.
Världen håller på att svämma över av Netflix-junkies.
Det är folk som tvångsmatar sig själva med en hel jävla säsong av Game of Thrones på en enda helg och sen ligger och skakar av abstinens i fosterställning tills nån annan mobilpundare Kikat om en ny fix.
Kidsen kan inte fatta hur vi på 70- och 80-talet orkade – eller rättare sagt, var tvungna – att vänta en hel vecka innan vi fick se nästa avsnitt av vår favoritteveserie. Jag förstår att det idag kan vara snudd på omöjligt att verkligen greppa innebörden av en sån monumentalt omänsklig uppoffring – men vi överlevde. Och det hade folk gjort nu också om dom bara hade vågat logga ut och koppla av ett tag.
Varför har alla så konstant jävla bråttom med allting?
*
För många år sen hittade jag och brorsan ett vykort som vi på varsitt håll ramade in och hängde upp.
På kortet stod "Den som har mest prylar när han dör vinner". Det var förstås mest på skoj, men det fattade inte grejorna för dom växte på hög.
Nu har både jag och brorsan tagit ner tavlan.
Orsaken är enkel – vi har båda alldeles för mycket pinaler.
Men samtidigt finns det en tjusning med att spara på saker som dagens unga helt verkar blunda för.
Ta det här med brev, till exempel.
Förr skrev vi brev till varandra – för hand.
Det var brev som vi fick vänta på och längta efter. Brev som vi sparade. Tankarna, äventyren och upplevelserna som vi fångade och klädde i ord var på nåt sätt mer hudnära och levande då och även om pappren har gulnat med åren, så finns dofterna som förstärker minnena fortfarande kvar.
Det är samma sak med alla vykort, dagböcker, kärleksbrev och reseanteckningar på servetter, biljetter och lösa små lappar som vi samlade i kartonger. Och foton som vi satte in i album och filmer, skivor, kassetter och böcker som vi ställde upp i hyllorna.
Det är nåt speciellt med att kunna plocka fram sina gamla favoriter.
Det kvittar om det är dammiga VHS-kassetter, repiga vinylskivor, trassliga kassettband eller solkiga böcker. Minnena blir så mycket mer påtagliga och levande när jag kan röra vid och hålla i dom.
Men det är sånt som är helt obegripligt för iPhone-generationen.
Dom som har valt bort fysiska minnen. Dom som bara konsumerar nuet och skiter i att spara prylar på vinden.
IPhone-generationen samlar allt i mobilen.
Det är kanske praktiskt, men samtidigt också så förbannat fattigt och tråkigt.
Och tänk på en viktig sak – ni är bara en digital härdsmälta från att förlora hela skiten.
Suckers.
*
Allt var inte bättre förr, men nästa gång jag åker till Liverpool, så skippar jag dom vanliga kommersiella flygbolagen. Istället ska jag ta en tidsmaskin tillbaka till 1980 när stan var hårdast i Europa, the Kop var ståplats och spelarna som sprang ut på Anfield inte bara var ett gäng överbetalda jävla posörer.
*
"Internet har inte bara förändrat hur vi lever, utan också hur vi dör", skriver Dagens Nyheter. Den digitala ränneskitan följer oss ända ner i graven nu. På nåt annat sätt kan jag inte tolka dom nya tjänster som dykt upp. Liveson kan se till att du fortsätter twittra även om du är död. Death Switch fixar så att du kan maila och uppdatera din blogg från andra sidan.
Herregud, betyder det att vi inte ens slipper Pernilla Wahlgrens kakrecept, Laila Bagges kärleksbekymmer och Carl Bildts pladder även om dom varit döda i 10 år?
*
Till sist ... Så kallade "Food trucks" får enligt myndigheterna nu stå still i tre timmar istället för två. Om den utvecklingen håller i sig har man snart återuppfunnit konceptet "gatukök".
Publicerad i HemmaBio 8/2015