PS4-exklusiva Horizon Zero Dawn är här. Ett spel jag försökt hålla förväntningarna i schack inför, för att undvika att bli besviken. Allt eftersom trailers och gameplay-videos kablats ut har det dock blivit näst intill omöjligt. Inte bara för att huvudpersonen, Aloy är stencool, eller för att det är väldigt likt ett av mina absoluta favoritspel denna konsolgeneration: Tomb Raider. Nej, mest är det nog helt enkelt för att det är så galet coolt med de mäktiga maskin-djuren och den fantastiska världen som de delar med oss människor, människor som nu lever i stammar och jagar med pil och båge efter någon form av undergångshändelse.

Man vet inte så mycket om oss ”äldre” människor, som skapade maskinerna för hundratals år sedan, mer än att något gick väldigt fel. Detta väcker känslan att jag bara måste veta mer, samtidigt som mer och mer om huvudpersonen Aloys liv och leverne kommer upp till ytan. När spelet tar vid och vi får börja styra henne är hon sex år gammal. Fadersgestalten Rost, som tagit hand om den föräldralösa Aloy sedan de båda blev utstötta från Nora-stammen, står i begrepp att lära Aloy allt om överlevnad och maskinjakt. Hon har precis hittat en spännande och uråldrig teknikmojäng i en grotta, som gör att hon kan interagera med elektronik på ett helt nytt sätt, och exempelvis scanna robotorna efter svagheter och rörelsemönster.

Jakten bedrivs som sagt till en början huvudsakligen med spjut, pil och båge, vapen Aloy tillverkar själv av det som hittas bland pinnar, stenar och så vidare, precis som fru Croft gör i Crystal Dynamics fantastiska reboot. Likheterna fortsätter även när det kommer till att spara spelet vid lägereldar, uppgradera tekniker, låsa upp nya och så vidare. Ska man låna, varför inte göra det från de bästa? Guerilla Games lyckas dessutom ändå göra sitt spel till något alldeles eget och fantastiskt. Maskinerna är härligt designade och utgör en fräsch fläkt i den här typen av samla-leta-överleva-spel.

Jag har länge känt att det behövts något nytt i open world-konceptet, då det nu och ungefär tio år tillbaka i spelvärlden bara släppts fler och fler spel i genren utan några större skillnader. Att jaga maskiner kräver finess och uppfinningsrikedom, något Aloy har en hel del av, och när tutorial-prologen är slut hoppar vi fram sidådär 15 år i tiden. Med hjälp av diverse olika hjälpmedel, och en smula nytänk har vi bemästrat dödandet av robotbestar och det är då storyn lossnar på riktigt. Jakten på Aloys förflutna och vad som hände med hennes föräldrar står högst på agendan, tillsammans med hämnd efter ett fruktansvärt dödsfall.

En massiv och varierad värld öppnas upp och vi lär oss att tämja fler och fler maskiner, något som stundtals är väldigt utmanande och taktiskt. Horizon Zero Dawn är rakt igenom löjligt vackert, speciellt på PS4 Pro, och Sonys uppbiffade PS4 med HDR och 4k-upplösning (genom checkerboard-teknik) ger tillsammans fantastiska färger och detaljer. Aloy är en riktigt intressant huvudperson, skickligt porträtterad av Ashly Burch som tidigare jobbat med många andra spelproduktioner, bland annat indiepärlan Life is Strange.

Horizon Zero Dawn är rakt igenom underhållande, kanske inte direkt nyskapande utöver det designmässiga, men gör allt riktigt, riktigt bra. Framförallt lockar Horizon-världen in mig med besked, och jag bara måste få veta vad som hänt och kommer att hända Aloy och Nora-stammen. Varje sekund jag inte spelar längtar jag tillbaka till de snöiga bergen, de torra ökenlandskapen, den täta, gröna skogen och de många dolda grottorna. Mycket mer än så kan man knappast begära av ett spel som dessutom är vackert som en solnedgång och låter lika bra som en blockbusterfilm. Ytterligare en solklar exklusiv titel i Sonys redan digra PS4-spelbibliotek och redan en kandidat till årets absolut bästa spel. Nu behövs inga fler open world-spel överhuvudtaget.

HORIZON ZERO DAWN

Genre: Action-rpg/open world
Utvecklare: Guerilla Games
PEGI: 15
Testat på: PS4

Spelglädje 10/10
Grafik 10/10
Ljud 10/10
Online nej

Totalt 10/10