Av Thomas Nilsson
I november 1990 överfölls två väktare i en värdetransportbil i garaget under Gotabanken vid Oxtorgsgatan i Stockholm. De tre förövarna var utklädda till byggnadsarbetare och bytet blev 930 miljoner kronor i statsobligationer – det största i svensk kriminalhistoria. Alla rånarna greps och dömdes till fängelse. En av dem var Dragomir Mrsic, 48.
När vi träffas på ett fik på söder i Stockholm har det gått det gått 27 år och livet ser helt annorlunda ut för "Gago" (som han kallas av sina vänner).
Dragomir fick kämpa för att komma på fötter och ta sig bort från sitt kriminella förflutna, men lyckades tack vare envishet, järnvilja och hårt arbete. Han har varit OS-tränare, blivit en internationellt hyllad och prisbelönt skådespelare, skrivit en träningsbok och driver ett framgångsrikt gym på Östermalm. Han är ambassadör för prinsessans Sofias Project Playground (för utsatta barn i sydafrikanska kåkstäder) och spelbolaget Bet Hards ansikte utåt.
Just nu kan vi se Dragomir som maffiabossen Göran i säsong två av den hyllade thrillerkomedin Torpederna. I november syns han på bio i Qeda, ett påkostat danskt Sci fi-äventyr och i Alex på Viaplay – en thrillerserie som Dragomir skapat och producerat efter en egen idé och som han även spelar huvudrollen i.
Dragomir, som idag är sambo och tvåbarnspappa, är också ambassadör för klädmärket Whyred och kommer direkt från en höstvisning när vi träffas.
Det är en rätt svindlande resa du har gjort med tanke på hur det en gång började för dig ...
– Ja, ha, ha. Vem hade kunnat ana en sådan utveckling? Det fanns inte en chans att jag ens skulle drömma om att rädda världen tillsammans med Tom Cruise när jag var tonåring och satt hemma i soffan i Fittja och såg Föräldrafritt på video.
Som liten var din största rädsla att "inte bli något".
– Ja, men den rädslan handlade aldrig om att inte bli världens bäste idrottsman eller största och rikaste filmstjärna. Min oro bottnade snarare i en rädsla för att hamna utanför, att inte bli en del av samhället. Men rädslan jag växte upp med gav mig också en drivkraft att kämpa för att alltid gå "all in". Att ständigt göra mitt allra bästa.
Dragomir säger att han redan tidigt visste att han skulle sticka ut.
– Jag visste inte på vilket sätt, men jag kände att jag inte skulle bli som alla andra. Jag visste att jag skulle bli annorlunda och leva annorlunda, och inte hålla mig innanför ramarna. Min mamma sa samma sak till mig när jag var barn.
Innan Dragomirs mamma kom till Sverige träffade hon en spåkvinna som övertalade henne att inte göra abort som det först var tänkt.
– Hon sa till mamma att jag var ett speciellt barn och att hon måste ta väl hand om mig. Jag har varit djupt nere i skiten, men lyckats ta mig upp. Jag tror det beror på att jag alltid haft en tro på mig själv och en vilja att förändras och ta nya tag. Utan motgångar kan man aldrig riktigt hitta sig själv. Tvärtom kan en verklig motgång vara det bästa som kan hända oss. Vi kan hitta en styrka i att hamna på botten och inse att det bara finns en enda väg – och det är upp igen.
Rörig uppväxt utan familjegemenskap
Dragomir var ett år gammal när han kom till Sverige (från nuvarande Bosnien-Hercegovina) med sin mamma och sina äldre syskon. Hans pappa var redan i Sverige och jobbade. Dragomir växte upp i Fittja, en förort söder om Stockholm som med åren förvandlats till ett invandrartätt område med stök, kriminalitet och en hel del utanförskap.
Han beskriver sitt barndomshem som rörigt.
– Som sladdbarn hamnade jag lite på efterkälken. Mina föräldrar jobbade mycket. Pappa var kock på ett hotell. Mamma städade på en skola. De kämpade för att integreras i samhället. Efter hand började min pappa dricka. Det var ofta skrikit och stökigt hemma. Mina syskon hamnade i dåligt sällskap och började missbruka droger. Umgänget som familj var begränsat. Oftast var jag ensam hemma med mamma på helgerna när pappa jobbade. Mina syskon var ute.
Ibland fick Dragomir följa med sin pappa till Monte Carlo. Det var ett ökänt "rövarhak" i korsningen Sveavägen/Kungsgatan i Stockholm city.
– Jag fick en näve mynt och fick dra i enarmade banditer medan han spelade kort med sina vänner. Då var jag åtta år. Jag kan aldrig minnas att vi en enda gång samlades hela familjen hemma och åt middag tillsammans. Vi hade aldrig något riktigt familjeliv. Jag fick klara mig själv rätt mycket när jag växte upp.
Kamp mot fördomar och ett samhälle som dömer för snabbt
När Dragomir började högstadiet fick han höra från lärarna att de skulle hålla ett extra öga på honom för de "visste" vilken "typ" av kille han var.
– Trots att jag aldrig gjort något dumt tog de tog för givet att jag skulle följa i mina syskons fotspår. Jag var dömd på förhand och insåg att jag inte bara måste anstränga mig för att hålla mig i skinnet, utan också slåss mot alla fördomar.
Det var också då rädslan vaknade för att Dragomir själv skulle hamna snett i tillvaron om han inte själv valde att gå en annan väg.
– Omgivningen och förutsättningarna som vi växer upp med påverkar oss så klart och formar oss till den individ vi blir. Men ytterst är det alltid vi själva som måste ta ansvar för vårt liv.
Samtidigt påminner han sig själv om att det är skillnad på att vara kriminell och kriminell.
– Jag blev irriterad när man påstod att min bror var kriminell. Det var han inte. Han var beroende av en substans som är förbjuden i samhället och för det ansågs han som kriminell. Hade han varit beroende av mat eller alkohol hade man inte dömt honom lika hårt. Då hade han man sagt att han led av en sjukdom och fått en helt annan förståelse. Och det är fortfarande lika illa idag. Folk dömer för snabbt och för lätt. Samhället måste tänka om och bli bättre på att stötta människor med beroendeproblem.
Knark kan knäcka vem som helst
Även om Dragomir själv hamnade snett föll han själv aldrig för frestelsen att använda droger, varken knark eller alkohol.
– Nej, jag hade sett på nära håll vilket helvete det orsakar och vilka konsekvenser det får. Jag har många kompisar som gått under av droger. Både min bästa vän, min bror och min syster har dött på grund av knark.
En kompis till Dragomirs bror fick en psykos efter att ha rökt på under en fest och hoppade från ett höghus en kväll. Killen damp ned i backen precis framför en chockad Dragomir och hans kompis.
– Jag var 14 år då. Händelsen berörde mig djupt och gjorde mig ännu mer övertygad om att låta bli skiten. Om knarket kunde sänka honom, så kunde det sänka vem som helst.
Han var ingen "riktigt" knarkare, utan en vanlig, snäll och ganska lugn kille. Ändå gick det så illa för honom. Knarket blev en symbol för min rädsla att inte lyckas "bli någon".
Du, liksom jag, har växt upp med Bruce Lee som förebild och inspiration för att träna ...
– Bruce Lee var min hjälte. Det var han som fick mig att börja träna kampsport. Jag kollade på hans filmer på video, om och om igen, fast jag "var för liten". Jag försökte lära mig att bli lika snabb som han.
Tae Kwon Do-träningen räddade mig undan en massa skit. Istället för att hänga i centrum gick jag och tränade. Jag fick lära mig disciplin och att kampsport inte handlar om att bråka, utan om att upptäcka sig själv och lära sig ta ansvar för sina handlingar.
Jag tyckte om att ha rutiner, ordning och reda på träningen när det var stökigt hemma. Jag satsade hårt på kampsporten. Det var något som var större än man själv. Det var inte bara en sport, utan en livsstil. Något heligt. Man fick svära en ed och lova att bevara världsfreden och respektera andra människor. Ibland låtsades jag att Master Lim var Bruce Lee.
Master Lim var tuff och träningen seriös.
– Men trots att jag var så liten var jag otroligt fokuserad. Jag fick gult bälte när jag var nio.
Och slitet gav resultat. Dragomir fick svart bälte när han var 18. Samma år vann han också guld i Nordiska mästerskapen.
Bruce Lee gav Dragomir mod och motivation.
– Han var mycket mer än en snubbe som "bara kunde fightas på film". Bruce Lee var på riktigt och långt före sin tid när det gäller träning och hälsa. Mycket av det som världens bästa MMA-fighters sysslar med idag gjorde han redan för snart 50 år sedan.
Jag gillade också Bruce Lees livsfilosofi och målmedvetenhet. Han visade att man kan lyckas och vinna även om man går emot strömmen.
Bruce Lee lärde mig att man kan förverkliga sina drömmar om man bestämmer sig för att satsa helhjärtat. Att man ska våga följa sin egen väg och utveckla sina egna metoder. Och att kampkonst också handlar om självinsikt, balans och att hitta en inre styrka och harmoni.
När du var liten trodde du att du mötte Bruce Lee på riktigt bland höghusen hemma i Fittja ...
– Ja, jag var åtta år och hade aldrig sett en riktig asiatisk människa förut. Plötsligt fick jag syn på den här snubben som gick omkring och delade ut lappar i brevlådorna. Jag var helt säker på att det var Bruce Lee och smög efter honom en bra stund, men vågade aldrig gå fram.
När Dragomir kom hem fick gåtan sin lösning. Killen kom från en Tae Kwon Do-klubb och delade ut lappar om verksamheten.
– Jag blev eld och lågor och ville börja träna direkt. Det var så det började. Pappa följde mig till min första träning hos Grandmaster Lim i Mälarhöjden. Efter det fick jag själv gå dit. Bredvid träningslokalen låg en pizzeria. Pappa pratade med ägaren, så jag kunde gå dit och äta efter träningen. Sedan gick han dit och betalade en gång i månaden.
80-talsikon blev förebild
Vi pratar om att många 80-tals filmer ofta brukar sågas och kritiseras för att vara fåniga, våldsamma och överdrivna.
– Men de gav oss också många bra förebilder. Som Rocky Balboa.
Just Rocky-filmerna blev också en stor inspirationskälla för Dragomir.
– Rocky hade oddsen emot sig, men vägrade ge upp. Han var en underdog som vi älskade. Vi kom från samma lite ruffiga miljö som i filmen. Vi käkade råa äggkulor, precis som Rocky, innan vi sprang runt bland höghusen. För varje film blev Sylvester Stallone mer och mer rippad. Det var en kick att se honom förändras och själv försöka bli lika tränad. Låten Eye of the Tiger från Rocky 3 (1982) kom att definiera mina tonår. Så fort jag var på väg att tappa energi och motivationen påminde jag mig själv om scenen där Apollo Creed (Carl Weathers) peppar en uppgiven Rocky inför fighten mot Clubber Lang (Mr T). Han säger;
– När vi möttes hade du det. Nu måste du hitta tillbaka till det igen, Kom igen, Eye of the Tiger!
Kamp för att överleva gav fängelse
Trots Tae KwonDo-träningen hamnade Dragomir i dåligt sällskap. Han gick ut gymnasiet med bra betyg, men Fittja var en tuff plats att försöka hitta rätt i livet på.
– Jag sökte jobb, men fick aldrig napp. Jag stod inte i någon bostadskö, så jag hade ingen chans att få eget tak över huvudet. Att ge sig in i kriminella kretsar var ett sätt att överleva. Det var inget medvetet val, det bara blev så.
Dragomir var en i gänget bakom rekordrånet mot värdetransporten mot Gotabanken 1990. Men några pengar fick man aldrig ut, värdepappren spärrades direkt av banken. Istället åkte Dragomir och hans kumpaner fast. Han fick avtjäna tre år och sex månader bakom galler.
Dragomir säger att han förstår att folk är nyfikna och frågar om rånet. Men han är trött på att prata om det.
– Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera mitt förflutna. Jag var 21 år när det hände. Jag fick en möjlighet att hänga på och tog den. Det är inget jag ångrar. Ånger skulle bara begränsa mig nu. Det blev som det blev. Jag är en annan människa idag, den tiden har jag lagt bakom mig. Jag har försökt använda mina erfarenheter till att göra något positivt av dem. Nu har jag så mycket annat roligare och mer intressant att prata om och dela med mig av.
Har du tänkt på att du kanske har gjort karriär tack vare, snarare än på grund av, din kriminella bakgrund?
– Jo, självklart har jag tänkt så. Det är klart att mitt förflutna har spelat in. Utan min historia hade jag inte fått chansen att göra film och teve. Och min bakgrund har ju också hjälpt mig att skapa en extra dimension som de flesta andra skådisar inte har.
Men med det ökar också risken att fastna i facket "filmskurk".
– Absolut. Och man har försökt att typecasta mig, men jag strävar efter att gå åt motsatt håll. Efter Snabba cash-filmerna har jag faktiskt inte spelat gangster förrän med Göran i Torpederna.
Jag har gjort drama med bland andra Donald Sutherland i teveserien Crossing Lines där jag spelar bombexpert. I komediserien Bonusfamiljen spelar jag ju värsta mesen. Folk glömmer att jag gör så mycket annat. När filmbolagen vill att jag ska spela gangster brukar jag säga: "Har ni en karaktär som är tyngre än Mrado, så hör av er"!
Livet får en nystart
Träningen har alltid löpt som en röd tråd genom Dragomirs liv.
Han fortsatte träna även innan för murarna. Han läste massor och fick en chans att reflektera över sitt liv och tänka på sin framtid.
– Det viktigaste är inte vad du har gjort, utan vad du har lärt dig av vad du har gjort.
Dragomir läste idrottskurser. Någon hade sagt till honom att han var en bra tränare och skulle bli en bra ledare. När Dragomir blev frigiven från Hall sökte han och blev antagen till Bosöns Idrottsfolkhögskola. Han minns det som en ganska tuff tid.
– Det är tufft tvingas berätta för människor som du möter om ditt förflutna utan att bli dömd på förhand. Det är svårt att veta hur mycket man ska berätta – och om man överhuvudtaget ska avslöja en del saker. Vissa saker går helt enkelt inte att förklara. En del saker hamnar man i av en tillfällighet, andra gånger försätter man sig självmant i skiten. Jag var rädd att mina kurskamrater inte skulle förstå vad jag egentligen ville göra med mitt liv. Därför sa jag inget i onödan.
Jag tog mig igenom det och det är jag stolt över. Jag lärde mig att man måste våga för att vinna. Att man måste bryta mönster och kliva utanför sin trygghetszon om man vill utvecklas och komma vidare. Jag brukar säga att man ska ha båda fötterna på jorden – men inte samtidigt för då kommer man ingenstans.
Samtidigt som Dragomir studerade blev han erbjuden att bli tränare för Sveriges Olympiska Kommitté – ett uppdrag han hade mellan 2000 och 2004. Under tiden som tränare för Tae Kwon Do-fightern Roman Livaja reste han världen runt och fick också gå flera internutbildningar för att bli idrottskonsulent.
– Det betydde enormt mycket att en person som SOK-chefen Glen Östh blundade för mitt förflutna och trodde på mig. Det är inte självklart att alla människor får en andra chans av samhället. Jag har en enorm respekt för honom och kommer aldrig glömma vad han gjorde för mig.
Eget träningskoncept och en tragisk vändning
När Dragomir var OS-tränare upptäckte han att många tränar på fel sätt. Fotbollsspelare och friidrottare behöver ofta träna mer smidighet och kondition. Kampsportare behöver få bättre råstyrka. Tillsammans med sin sambo Isabel utvecklade han ett eget träningskoncept, Kamp & Fys, baserat på 35 års egna erfarenheter inom träning.
– Kamp & Fys är ett slags cirkelträning, en blandning av kampsport och styrketräning utan vikter och maskiner. Den enda maskin vi använder är kaffebryggaren. Istället använder vi kroppen som motvikt och som det främsta redskapet. Det är lite som gammaldags militärträning. Att skapa balans mellan kroppens alla muskler. Vi satsar på att folk ska bli hälsosamma, starka och må bra, och inte bara bli snygga. Det är inget koncept för de som bara vill skaffa sig skyltfönstermuskler.
Dragomir insåg att han inte bara hade en effektiv träningsfilosofi, utan också skapat en affärsidé. Hösten 2004 jobbade Dragomir som personlig tränare på ett gym på söder.
– Det var där jag träffade affärsmannen Johan Jansson. Jag tränade hans barn och vi började prata när han kom för att hämta dem. Vi diskuterade min idé med Kamp & Fys. Han tände på konceptet och vi blev goda vänner.
Det var också Johan som kom med idén att Dragomir skulle öppna ett eget gym och hittade lokalen, ett före detta plåtslageri, i en källare på Östermalm.
– Johan var en fantastisk människa som inte brydde sig om mitt förflutna. Han trodde på mig och såg på mig som en person med potential och ambitioner. Han bestämde sig för att satsa på verksamheten. Jag kom på namnet på gymmet, Extreme Training, och vi drog igång renoveringen av lokalerna.
Men julen 2004 slog tragedin till. Johan och hela hans familj omkom i tsunamin som drog in över Khao Lak.
– Det var en chock. Jag och min familj hade också tänkt åka till Thailand, men valde att stanna hemma istället för barnen var små och vi ville spara pengar.
Tiden efter begravningen blev tuff för Dragomir. Han hade inte bara mist nära vänner, utan stod också ensam i en ofärdig lokal och utan påskrivna kontrakt. Johan var hans enda länk till drömmen om ett eget gym. Men Dragomir vägrade ge upp.
– Jag kände att jag måste vara lojal mot Johan som gav mig chansen att starta företaget och mot mig själv och mina ambitioner. Jag visste inte hur jag skulle lösa alla problem, jag visste bara att jag måste försöka och fortsätta kämpa.
Disciplin och självkänsla är viktigt för barnen
Med facit i hand fick Dragomir också sin belöning för allt slit och all oro.
Extreme Training är idag ett framgångsrikt gym och en levande hyllning till vännen Johans minne. Hit kommer både unga och gamla, barn och vuxna, mellan 4 och 73 år.
Toppar från näringslivet samsas med vanliga motionärer och kända idrottsstjärnor, författare, artister och skådespelare. Här har Dragomir hjälpt bland andra Noomi Rapace, Rooney Mara och Michael Nyqvist att komma i form för tuffa filminspelningar. Tjejgruppen växte snabbt när det blev känt att Rapace och Mara tränat på gymmet inför rollen som Lisbeth Salander i filmatiseringarna av Stieg Larssons deckare.
– Fler och fler tjejer ville träna hårdare, lära sig boxa och sparka.
Barngrupperna på gymmet är också populära.
– Vi jobbar mycket med självkänsla och att få barnen att förstå innebörden av respekt och disciplin. Barn trivs med tydliga regler och ordning och reda. Det verkar man ha glömt bort i dagens samhälle, inte minst i skolan. Därför håller vi hårt på att lära barnen att lyssna. Det är så man lär sig saker och ting på riktigt.
Träningen handlar inte bara om att lära sig sparka och slå. Det är egentligen den lilla biten. Det viktiga är att de lär sig bygga sin självkänsla och få en positiv attityd till sig själva och andra. Att de lär sig våga göra om och göra rätt och alltid fortsätta försöka. Att styrkan kommer inifrån. Och konceptet har visat sig funka bra ute på skolor också. Jag har bland annat undervisat barn på Manilaskolan och de har älskat det.
Drömde du om att bli skådespelare när du var yngre?
– Nej, egentligen inte. Jag fick chansen att vara statist i ett par filmer, Exit (2006) med Mads Mikkelsen och Gangster (2007) med Mikael Persbrandt. Under inspelningarna kollade jag ofta på andra runt omkring mig och kände; "Fan, det där och det där skulle jag kunna göra bättre själv".
Allt det där som många bara spelar har jag gjort och upplevt på riktigt. Jag har varit "bad guy" på riktigt, rymt från häktet och suttit inne med mördare, knarksmugglare och rånare. Jag vet hur de tänker, hur de snackar. Mycket i filmerna lät så fel. Det är okej om man vill göra fiction, men om man ska visa verkligheten så är det helt orealistiskt.
Dragomir säger att det finns många duktiga skådespelare.
– Men ibland blir de skolade skådisarna lite för teatraliska. Då är det svårt att riktigt ta deras karaktärer på allvar. Det finns så mycket man inte kan lära sig på teaterskolor. Kan man använda egna erfarenheter och självupplevda saker från sitt eget liv, så kan man också ge en rollfigur en annan tyngd, intensitet och känsla och en mer trovärdig närvaro.
Genombrottet gav kultstatus
Det var också på Extreme Training som Dragomir fick in foten i filmbranschen på riktigt.
– Filmproducenten Malte Forssell har tränat hos mig i många år och blivit en nära vän. När hans kompis Josef Fares letade efter folk till filmen Leo (2007) undrade Malte om jag kände några killar som skulle passa.
Fares använde gymmet som plats för castingen, men hittade inte någon han gillade.
– Då föreslog Josef att jag själv skulle provfilma. Jag berättade om min bakgrund och sa att om jag ska spela en så grym typ och om situationen ska kännas realistisk, så måste jag göra det på riktigt. Jag måste plocka fram gangstern i mig, jag kan inte låtsas. Det blir bara löjligt då.
Dragomir skrämde halvt slag på filmteamet med en intensiv provscen – och fick rollen som också gav honom mycket beröm. Det ledde i sin tur till en mindre skurkroll i Wallander – kuriren (2009).
Du fick ditt stora genombrott som den brutale serbiske maffiabossen Mrado i Snabba cash (2010). Berätta hur det gick till.
– Det var (regissören) Daniel Espinosa som hade fått upp ögonen för mig och tog kontakt. Från början var det tänkt att jag skulle göra en helt annan roll, men en bit in i förberedelserna undrar han om jag inte ville provfilma för Mrado istället.
Jag hade läst boken och insåg att han inte alls såg ut som jag. Men Daniel bad mig improvisera och det gjorde jag i en provfilmning mot Joel Kinnaman. Jag körde mitt race och det kändes bra. Jag litade på min magkänsla. Och det blev ju en succé, både för filmen och för min egen del. Filmen vann priser och jag blev belönad för min roll på Flanders filmfestival i Gent.
Du hade också stort inflytande även bakom kulisserna på Snabba cash. Jag läste i en intervju att producenten Fredrik Wikström kallade dig "spindeln i nätet".
– Det är viktigt att en sådan film känns trovärdig. Den står och faller med autenticiteten. Med min bakgrund kunde jag hjälpa till att styra upp saker och ting. Jag blev ett slags verklighetskonsult. Det var en ära att få vara med under hela processen och att kunna använda mitt förflutna till något positivt och kreativt. Och så har det fortsatt även på andra filmer. Jag trivs med att jobba på flera plan bakom kulisserna och kunna hjälpa till genom att använda alla erfarenheter jag samlat på mig i livet.
Dragomir erkänner att han, trots framgångarna, var orolig att hans förflutna skulle komma tillbaka och spöka. Att föräldrarna till barnen som tränade på Extreme Training skulle bli påminda om hans bakgrund och bli illa berörda.
– Men jag fick inga negativa reaktioner. Folk var coola och snälla.
Mrado dog i ettan, men han kom ändå tillbaka igen ...
– Ja, Babak Najafi (regissören) ville inte göra en uppföljare utan Mrado, så han fick återvända i rullstol.
Dragomir berättar att han levde med Mrado i tre år. Den intensiva karaktären blev en del av honom. Han skrev själv brevet till dottern i slutet av uppföljaren. Och det är fortfarande Mrado folk främst förknippar Dragomir med.
Har du tröttnat på det?
– Både och. Den är ju den karaktär jag levt med längst. Det är kul att folk fortfarande uppskattar rollen och att nya människor upptäcker honom. Det kan vara lite jobbigt att en del ibland förväntar sig, och vill, att jag ska vara Mrado, trots att de vet att det bara är en rollfigur. Men jag som älskar film förstår att folk har fastnat för Mrado. Det är ju lite på samma sätt som jag själv fortfarande är fascinerad av Al Pacino i Scarface och Robert De Niro i Taxi Driver.
Dragomir bryr sig inte heller om de elaka tungor som tyckte att "Hur svårt kan det vara att spela gangster? Han spelar väl bara sig själv".
– Jag minns att Josef Fares tog upp det i en intervju. Han har träffat så många med liknande bakgrund som min inför Leo och sa att de flesta vara dåliga och bara spelade över. En roll ska komma inifrån. Han gillade att min närvaro var så intensiv och äkta.
Stenhård Sci-fi-inspelning
2014 fick Dragomir sitt internationella genombrott med en roll mot Tom Cruise Edge of Tomorrow – ett påkostat, futuristiskt action Sci fi-äventyr baserat på den japanska romanen All You Need is Kill av Hiroshi Sakurazaka. Dragomir spelar Kuntz, en hårdkokt legosoldat med ett sargat inre från det forna östblocket vars familj torterades och dödades framför honom.
– Kuntz är en brutal typ. En snubbe som aldrig ler, knappt sagt ett ord på åtta år och som samlar på ögonlock. Det var en utmaning att försöka förstå och hitta honom. Men det var intressant, regissören Doug Liman (The Bourne Identity, 2002) gav mig stor frihet att själv utveckla min karaktär. Och jag gjorde det på samma sätt som med Mrado – jag spelade inte Kuntz, jag var Kuntz.
Dragomir gjorde de flesta av sina egna stunts och minns inspelningarna som det jobbigaste han varit med om rent fysiskt.
– Producenterna ville att våra rustningar skulle vara så verklighetstrogna som möjligt. Det var otroligt tufft att springa omkring med dem på sig, de vägde 45 kilo styck. Vi skådespelare fattade snabbt varför vi hade blivit skickade till London en månad i förväg för att träna och förbereda oss. Utan den månaden vet jag inte hur vi hade klarat oss.
Det fysiska var inte det värsta, det var lika tufft att hålla sig mentalt stark och tvingas vara borta från familjen i nästan ett halvår, även om de kom och hälsade på ibland. Min sambo fick dra ett tungt lass hemma med barnen.
Är det nu efter alla år och alla framgångar, både med film, ditt företag och alla uppdrag, som du kan känna att du äntligen "blivit något"?
– Nej, nej! Den känslan har jag fortfarande inte landat i.
Inte ens när du var på plats med stjärnor som Cruise, Emily Blunt och Bill Paxton och gått på röda mattan runt om i världen?
– Inte ens då. Visst, jag är nöjd, glad och tacksam för det jag har åstadkommit och upplevt hittills. Men jag skulle inte kunna dra mig tillbaka och känna mig nöjd. Jag är fortfarande lika ambitiös och hungrig. Det finns så mycket mer kvar att göra. Jag var 39 år när jag slog igenom. Om jag hade varit yngre hade det nog känts häftigare. Men nu betyder familjen allt för mig. Det jag gör det gör jag för deras skull.
Dragomir och Tom Cruise blev goda vänner och håller kontakt.
– Vi hörs då och då. Han är nyfiken på vilka nya projekt jag jobbar med.
När stjärnan var i Stockholm för premiären av Jack Reacher (2012) hjälpte Dragomir till med både efterfesten och säkerhetsarrangemanget. Men de fick också tid att umgås privat.
– Innan Tom flög hem svängde han förbi mitt gym med paparazzi i hälarna. Det var i december, så vi hade barnuppvisningar som terminsavslutning. Gymmet var fullt av folk och det blev kaos när ungarnas föräldrar plötsligt upptäckte Tom i lokalerna. Jag bad folk låta honom vara ifred, men det var lättare sagt än gjort. Folk som bodde i huset och aldrig satt sin fot på gymmet dök upp med kameror. Trots det stannade Tom i över två timmar. Han var cool, småpratade med folk, skrev autografer och lät sig bli plåtad. Han är ett superproffs, men också en väldigt sympatisk och jordnära kille.
Action på danska och egen snutserie
I november går det danska Sci fi-äventyret Qeda upp på biograferna.
Filmen utspelar sig 2095 när världen håller på att gå under efter en ekologisk katastrof. Carsten Bjørnlund spelar en man som tvingas resa tillbaka i tiden, till 2017, för att leta upp en kvinnlig forskare vars plan på att rädda världen försvann innan hon hann sätta den i verket.
– Här spelar jag mot bland andra Sofia Helin (Bron), Carsten Bjørnlund (The Thing) och Stina Ekblad (Hassel), berättar Dragomir.
I november kommer också Alex – en thrillerserie i sex delar med premiär på Viaplay där Dragomir spelar titelrollen. Han har även producerat och varit delaktig i manusarbetet.
– Serien handlar om en hårdför, korrupt snut – Alex – som bestämmer sig för att bli hederlig. Samtidigt får han en ny partner i Frida (Rakel Wärmlander från Gåsmamman) som har i hemligt uppdrag att sätta dit Alex. När Alex försöker avbryta samarbetet med sina kriminella kontakter sätts både hans och hans familjs liv på spel.
Dragomir berättar att det tog sju år att få projektet i hamn. Delar av storyn är baserad på verkliga händelser.
– De tyckte att handlingen var för brutal, men så ser verkligheten ut. Och det är en värld som jag själv sett på nära håll och som publiken nu får uppleva helt utan kompromisser. Det är en serie som kommer att utmana tittarna.
Det är andra gången Dragomir spelar polis. Vi har tidigare kunnat se honom som kommissarie i ett par avsnitt av teveserien Innan vi dör (2017).
Han avslöjar att man redan håller på att jobba med en säsong 2 för Alex. Han har också fler andra projekt på gång, både svenska och internationella.
– Men det är svårt att prata om sådant som jag inte skrivit kontrakt på än.
Just nu kan vi se Dragomir göra succé i den andra säsongen av thrillerkomedin Torpederna. Här spelar han gangsterbossen Goran som satt två prickar över o:et för att bättre "integreras" i det svenska samhället. Dragomirs mamma dyker också upp i en roll.
– När produktionsbolaget erbjöd mig rollen sa jag nej flera gånger. Det var min vän Malte (Forssell), som också producerar, som övertalade mig att tänka om. Idag är jag glad att jag tackade ja. Göran är en så skön karaktär och inför säsong två fick jag chans att utveckla honom ännu mer.
Vad för slags filmer gillar du själv att kolla på?
– Jag kan se det mesta. Om jag måste välja föredrar jag verklighetsbaserad drama som till exempel Papillon (1973) och Midnight Express (1978).
Framgångar ger makt och ansvar
Trots framgångarna beskriver Dragomir de senaste åren som de värsta i sitt liv.
– Många närstående har gått bort och jag har själv varit skadad en del. Det har varit en svår tid. Samtidigt har det också gjort mig starkare som människa, mer ödmjuk och tacksam för allt bra som har hänt i mitt liv. Jag har lärt mig att uppskatta de små sakerna i vardagen och ta vara på den tid vi har. När det tar emot, så tänker jag på min sambo och mina barn. Jag måste kämpa vidare och vara stark för deras skull. Jag har ansvar för min familj, för min karriär och vårt liv tillsammans.
För Dragomir är det viktigt att dra sitt strå till stacken. Han återkommer ständigt till hur viktigt det är att hjälpa andra.
– Ju mer framgångar jag får, desto mer vill jag jobba för att hjälpa andra människor att få ett bättre liv. Jag skulle vilja vara som Bill Gates och kunna skänka bort pengar, bygga skolor och bekämpa fattigdom och sjukdomar runt om i världen. Man måste komma ihåg att med framgångar kommer makt och ansvar – och möjligheter att bidra till att skapa ett bättre och mer rättvist samhälle.