De finns många filmer som jag har burit med mig i livet, bland annat Sherlock Holmes-filmerna med Basil Rathboone i huvudrollen. Dessutom älskade jag Sofia Loren och Marcello Mastroiani-filmerna, till exempel Igår, idag och imorgon, men även den tyska äventyrsfilmen Peter Voss der Miljonendieb med O.W. Fischer i huvudrollen.
Den polska filmen Askan & Diamanter av Andrej Wajda och de franska ”nya vågen-filmerna” med till exempel Breathless av Godard, De 400 slagen och Jules och Jim fångade också mig. Som 5-årigt barn såg jag Charlie Chaplins The Kid som fick mig att gråta floder. Alla dessa filmer har berört mig mycket, men om jag måste välja tre filmer som påverkat mitt liv allra mest blir det en amerikansk, en fransk och en svensk film från tidiga 60-talet.
Favoritfilmerna har en sak gemensamt – de spelades i Afrika och i Sverige. Filmerna gjorde att jag, som tysk tonåring, längtade efter att komma till dessa främmande länder och likt filmernas hjältar själv få uppleva en massa äventyr där.
- I Hatari! (1962) med John Wayne i huvudrollen, jagar en multinationell grupp äventyrare vilda djur till all världens djurparker. Men de fem manliga och två kvinnliga jägarna söker även kärleken på den afrikanska savannen, vilket leder till många roliga förvecklingar och en Happy End för de inblandade.
- I Häxan (1956), med den franska stjärnan Marina Vlady i huvudrollen, kommer en fransk vägingenjör till svenska Dalarna och förälskar sig i en vacker, men skygg, ung blondin som bor i ett torp i skogen tillsammans med sin gamla mormor. Kvinnorna har rykte om sig att vara häxor och detta får tragiska följder för fransosen och hans stora kärlek – den gåtfulla, vackra svenskan.
- I Änglar, finns dom? (1961) griper en ambitiös ung man, i Jarl Kulles gestalt, chansen att arbeta sig upp från vaktmästare till direktör på en bank, för att till sist få både pengarna och flickan, som spelas av en bedårande, ung Christina Schollin.
Båda filmblondinerna, en falsk och en äkta svenska, lockade mig att lämna mitt hemland Västtyskland och emigrera till Sverige. Och föga anade jag som 15-årig tysk biobesökare i min hemstad Frankfurt am Main, att jag bara några år senare skulle bli vän med Christina Schollin och själv få spela in en egen långfilm på samma svenska filmbolag som producerade Änglar, finns dom?, nämligen gamla, ärevördiga Sandrews.
Så nog har de ovanstående tre filmerna påverkat mitt liv i allra högsta grad och det är jag både glad och mycket tacksam för!