Nu ska det handla om gamla sköna monster. Lyssna gärna på Hemlige Arnes klassiska hits som ”Den första gången jag bet dig”, ”Tjejer är läskiga grejer” och ”Drak-Ulla” medan du läser, för vi har rotat runt bland ett knippe klassiker som är väl värda att dammas av.
Frankensteins förbannelse (1957)
Hammer Films är det klassiska engelska filmbolaget som i mitten på 1950-talet sparkade nytt liv i framför allt Universals gamla klassiska filmmonster. Den vågade kombinationen av blod och naket som växte fram på 70-talet skapade också sensation och kontroverser, både hemma i England och ute i världen.
Det här är bolagets nytolkning av klassiska Frankenstein från 1931. Vi får en lite annorlunda berättelse om det unga geniet Victor Frankensteins bakgrund och uppväxt, men annars känns det mesta igen. Den unge baronen Frankenstein (Peter Cushing) delar sin makabra fascination för att själv skapa liv med sin lärare Paul Krempe (Robert Urquhart) som efter hand blir mer kollega än mentor. När Kempe tycker att experimenten börjar gå överstyr och lämnar familjen Frankensteins slott, fortsätter Victor och bygger till slut en varelse (spelad av Christopher Lee) av stulna kroppsdelar. Kempe kommer till undsättning, men monstret flyr och orsakar död och panik i trakten.
Kultrulle i regi av Terence Fisher med mycket atmosfär som från början var tänkt att filmas av Universal (som ägde rättigheterna till storyn) med Boris Karloff som baron Frankenstein, men som skrevs om och filmades i färg av engelsmännen för att slippa bli stämda.
Skräcken i Svarta lagunen (1954)
Stämningsfullt och spännande när en forskarexpedition, ledda av Dr Reed (Richard Carlson) och Dr Williams (Richard Denning), träffar på en förhistorisk varelse i Amazonasflodens mytomspunna Svarta lagunen. Expeditionen fångar den mystiska gälmannen, men han flyr och kidnappar samtidigt den vackra forskningsassistenten Kay (Julie Adams).
En av de verkliga monsterklassikerna som fortfarande håller stilen, inte minst tack vare snygga undervattensscener och Milicent Patricks fantasieggande monsterdesign. Filmen, som från början spelades in i 3D, var faktiskt på gång redan på 30-talet – under överinseende av Adolf Hitler! Det projektet handlade om en Golemliknande figur som flydde från ett träsk och började döda ”hederliga tyska medborgare”, annars är manuset i Jack Arnolds film till 60 procent identiskt det tyska. Det här lär också vara den film som Ingmar Bergman varje år såg på sin födelsedag.
Mumiens hämnd (1959)
I slutet av 1800-talet upptäcker en grupp brittiska arkeologer under ledning av Stephen Banning (Felix Aylmer) prinsessan Anankas grav bland pyramiderna. När de öppnar graven och forslar hennes kvarlevor till England, väcker de samtidigt mumien Kharis (Christopher Lee), översteprästen som en gång älskade Ananka, till liv.
Tre år senare blir det Bannings son John (Peter Cushing) som får stå till svars när Kharis kräver sin tusenåriga hämnd. Det här är Hammer Films första monster-remake som faktiskt fick amerikanska Universals officiella godkännande.
Välgjort och spökligt spännande, men Lees vacklande mumiegång beror inte enbart på skickligt skådespeleri. Han skadade nämligen både ryggen, axlarna, knäna och smalbenen under inspelningarna och hade svårt att röra sig normalt!
Frankensteins vålnad (1942)
Släktet Frankenstein står inte särskilt högt i kurs i byn sedan baronen släppte lös sitt monster. Byborna övertalar därför borgmästaren att bränna ned slottet om nu ryktena är sanna att baronens assistent Ygor (Bela Lugosi) tänker försöka väcka monstret (Lon Chaney Jr) till liv igen.
Medan slottet läggs i ruiner, lyckas Ygor och monstret fly genom katakomberna. De söker sig till närliggande Vasaria där Ygor med hjälp av utpressning tvingar Frankensteins son Ludwig (Cedric Hardwicke) att slutföra faderns experiment. Ludwig kräver dock att få ersätta monstrets kriminella hjärna med hjärnan från den nyligen avlidne Dr Kettering.
I hemlighet smider Ygor helt andra planer och övertalar den hunsade assistenten Dr Bohmer (Lionel Atwill) att istället använda en annan, galen hjärna. Resultatet blir att monstret blir vildare, starkare och farligare än någonsin!
Mörka, stormiga nätter med åska och blixtrande oväder, uppretade bybor och ett monster på vift, alla de klassiska ingredienserna finns med och skapar förutsättningar för en hygglig uppföljare, även om legendariske Boris Karloff tackade nej till att reprisera sin roll en fjärde gång. Det är lätt att förstå hans beslut, för det blev precis som han fruktade – monstret har reducerats till en bifigur i sin egen film!
Draculas döttrar (1971)
Maria (Mary Collinson) och Frieda (Madeleine Collinson) är två föräldralösa tvillingsystrar som reser för att bo hos sin farbror Gustav Weil (Peter Cushing) i 1800-talets mellan-Europa. Han är en hänsynslös och sexuellt frustrerad man som leder Brödraskapet, ett medborgargarde som slåss mot vampyrer och häxor.
Här finns, filmens titel till trots, ingen Dracula (originaltiteln är Twins of Evil), men väl en annan blodtörstig herre vid namn greve Karnstein (Damien Thomas) vars tvivelaktiga locktoner framför allt uppmärksammas av Frieda.
Det här är en Hammer-film som inte lägger fingrarna emellan. Weil är filmens verkliga skurk som halshugger och bränner unga kvinnor på bål på löpande band, blodet strömmar fritt och i sann klassisk Hammer-anda vankas det också en del naket. Typiskt 70-tals kitsch på alla sätt och vis.
Frankensteins blodiga hämnd (1958)
I Terence Fishers andra Frankenstein-film har baron Frankenstein (Peter Cushing) med nöd och näppe lyckats undgå giljotinen och flytt till Karlsbruck. Här tar han sig namnet Dr Victor Stein och etablerar sig som läkare med egen praktik och ett uppoffrande arbete på ett sjukhus för fattiga.
Efter några år blir Frankenstein upptäckt av den unge läkaren Hans Kleve (Francis Matthews), men istället för att avslöja rymlingen börjar Dr Kleve samarbeta med Frankenstein som dragit igång nya makabra experiment. Tanken är att ge baronens vanskapte assistent Karl (Michael Gwynn) en ny kropp av likdelar stulna från ett sjukhus. En berusad, sadistisk vaktmästare på sjukhuset misshandlar dock Frankensteins nya skapelse så svårt att varelsen blir hjärnskadad och löper amok.
När filmen, som tillhör de bästa från klassiska Hammer Films, fick engelsk premiär skrev Daily Telegraph ett öppet brev till den brittiska filmcensuren och föreslog en ny ”konsumentupplysning” – ”bara för sadister”! Frankensteins blodiga hämnd gav även den svenska censuren skrämselhicka. Här var filmen totalförbjuden fram till 1967.
Frankenstein möter varulven (1943)
När Larry Talbot (Lon Chaney Jr) vaknar upp efter en operation förhörs han av inspektör Owen (Dennis Hoey) som försöker koppla en rad mystiska mordfall till Talbot. Talbot flyr och söker upp zigenarkvinnan Maleva (Maria Ouspenskaya) som är den enda som vet Talbots hemlighet – att han vid varje fullmåne förvandlas till en blodtörstig varulv. Men Maleva tror sig veta hur Talbots förbannelse kan brytas.
Tillsammans reser de till Vasaria för att söka upp Dr Frankenstein som Malava tror kan bota Talbot, bara för att upptäcka att baronen är död. Istället möter de hans dotter Elsa (Illona Massey) som övertalas att leta reda på sin fars hemliga dokument. Bland ruinerna av Frankensteins slott hittar de baronens monster (spelad av Bela Lugosi) infrusen i ett isblock. När Talbots läkare Dr Mannering (Patrick Knolwes) dyker upp och väcker liv i Frankensteins gamla monster, dröjer det inte länge förrän han och varulven ryker ihop. Kortad sex minuter vid den svenska premiären.
The Beast Must Die (1974)
Affärsmannen Tom Newcliffe (Calvin Lockhart) bjuder en helg in sex gäster till sitt stora lantgods. Där får de veta att en av gästerna är en varulv och därför måste dödas. Spänningen stiger när gästerna en efter en faller offer för den mystiske vargmannen utan att någon lyckas avslöja vem han är.
Udda och småkul historia där publiken i filmens inledning uppmanas att själva avslöja vem varulven är. I slutet får publiken också ett 30 sekunders ”Varulvsavbrott” för att hinna tänka över alla bevis innan ”skurken” avslöjas. Att det verkligen är en lågbudgetrulle bevisas enklast genom att man lät en schäfer spela rollen som filmens varulv!
Draculas vålnad (1968)
Märkligt nog var den här rullen (med originaltiteln Dracula has Risen from the Grave) den första som fick en åldersgräns av den amerikanska censurmyndigheten MPAA. Märkligt eftersom den är rätt så blodfattig och stundtals ofrivilligt (?) ganska komisk. Det kan bero på att Hammers ”monsterspecialist” Terence Fisher efter en bilolycka tvingades tacka nej och istället lämna över regin till sin kameraman Freddie Francis.
Nåväl, den lömske blodsugaren (Christopher Lee) har legat nedfrusen i isen i floden vid hans slott. Monsignore Muller (Rupert Davies) återvänder till byn Kleinsburg där stämningen inte direkt är på topp. Församlingens präst har blivit alkoholist och byborna bojkottar gudstjänsterna eftersom Draculas slott kastar sin skugga över kyrkan.
Muller välsignar slottet och spikar upp ett kors på porten för att bevisa att ondskan tillhör det förflutna. På väg från slottet snubblar hans berusade medhjälpare, blodet från hans sår droppar ned genom isen och väcker Dracula till liv. Och så var den dagen förstörd!
Werewolf of London (1935)
Efter en strapatsrik resa till en avlägsen del av Tibet, återvänder Dr Wilfred Glendon (Henry Hull) till London med ett exemplar av den mytomspunna ”Marifasa Lupina”, en sällsynt växt som bara blommar i månsken.
På en fest träffar Glendon, som blivit biten av en okänd hårig best under sin resa, den mystiske Dr Yogami (Warner Oland) från Tibet som berättar att de mord som skakar London orsakats av två varulvar och att Glendons växt är den enda kuren för att bota den som blivit biten av en varulv. Glendon förkastar Yogamis teorier ända tills månen lyser full över stan och den gode doktorn själv förvandlas till en ylande ulv.
Klassiker som tyvärr aldrig lyckas åstadkomma någon riktig nerv eller spänning. Det kan bero på scenen där Talbot, förvandlad till varulv, först omsorgsfullt drar på sig rock, halsduk och keps innan han ger sig ut för att jaga sina offer i Londons dimmiga gränder. Han påminner då mest om en stor, korkad Golden Retriever på vift!
Frankensteins hus (1944)
Den första av Universals filmer som samlade alla bolagets klassiska skräckfigurer – Dracula, Varulven och Frankensteins monster – i en och samma film. Under en (naturligtvis) stormig natt flyr den galne vetenskapsmannen Dr Niemann (Boris Karloff) tillsammans med sin puckelryggade medhjälpare Daniel (J. Carroll Naish) från ett fängelse för att söka upp sin läromästare Dr. Frankenstein och ta hämnd på alla sina gamla fiender.
De mördar ett kringresande gycklarsällskap, ledda av professor Lampini (George Zucco), stjäl deras droska och reser till staden Regalberg där de återuppväcker Dracula (John Carradine). Medan en osannolik kärlekshistoria blommar upp mellan puckelryggen och zigenarflickan Ilonka (Elena Verdugo), anländer Dr Niemann slutligen till Castle Frankenstein.
I slottet hittar man inte bara Frankensteins anteckningar, de upptäcker också både monstret (spelat av Glenn Strange) och varulven Larry Talbot (Lon Chaney Jr) infrusna i isblock i slottets källare. Niemann väcker båda monstren till liv, kidnappar två av sina ärkefiender och beger sig till sitt labb i Visaria där han snart drar igång nya, lömska experiment.
Givetvis upptäcker byborna att något skumt är i görningen och beväpnade med facklor och högafflar, stormar man förstås också slottet – hur ska en sådan här film annars sluta?
Filmen, som från början hette The Devil´s Brood, var den första i en serie som Universal sjösatte för att låta sina populära monster gå i närkamp med varandra. Även om de tre monstren faktiskt inte har några scener tillsammans, överraskar Frankensteins hus med högt tempo och massor av skön, karakteristiskt tidstypisk stämning!
