Zombier, punkrock och Freddy som 007

Av Thomas Nilsson, Foto: Graham Humphreys

Graham Humphreys slog igenom tidigt på 80-talet och fick snabbt uppmärksamhet i filmbranschen med sin karakteristiska, lätt anarkistiska stil. Många av hans bioaffischer och VHS-omslag är numera klassiska. En stor del av framgångarna för de två första Evil Dead-filmerna, Terror på Elm Street-serien och en mängd andra skräckrullar i England har ofta också tillskrivits Humphreys fantasifulla och kultförklarade illustrationer.

I boken British Film Posters – An Illustrated History (2006) kallar författaren Sim Branaghan Graham Humphreys ”Storbrittaniens siste riktigt stora filmaffisch-konstnär”.

Och Graham, som även skapat mängder av skivomslag, bokillustrationer och designat reklamkampanjer för butiker, film-och musikfestivaler, fortsätter att fascinera med nya, egensinniga konstverk.

Idag samarbetar han med The Creative Partnership, en designstudio i Soho i hjärtat av London.

Stämmer det att du började med att rita Dalek-robotar från (teveserien) Dr. Who på väggarna hemma när du var barn?

– Man måste ju börja någonstans. Jag kan ha ritat på väggarna, men framför allt ritade jag i böcker som jag fick tag på. Det vill säga ända tills mina föräldrar insåg att det var klokare att ge mig ritpapper. Jag var runt tre år gammal och hade ingen större förståelse för rena väggar eller böcker utan egna bilder i.

Graham växte upp utanför Bristol i sydvästra England med en pappa som hade en bakgrund inom teknisk design. 1976 började Graham plugga på Salisbury College of Art och tog fyra år senare examen i grafisk design och illustration.

– Under den här tiden exploderade också den brittiska punkvågen på allvar, något som i hög grad kom att influera min karriär – och ge mina första år i branschen en speciell energi.

När studierna var avklarade flyttade Graham till London för att söka lyckan som illustratör.

– Det var en rätt skrämmande upplevelse för en lantis som jag.

När insåg du att du skulle kunna försörja dig som illustratör?

– Det var ett mål jag satt upp redan tidigt. Men jag var runt 13 när jag insåg att det fanns något som hette grafisk formgivning för förpackningsinustrin och att det skulle kunna vara ett jobb med en fast inkomst. Jag var naiv nog att tro att jobbet bara innebar att designa cornflakespaket. Det var först när jag började på högskolan som jag förstod att illustratör var ett riktigt yrke.

Graham blev fascinerad av filmaffischer redan tidigt.

– Jag gick på vår lokala bio hemma i Trowbridge och såg filmer som Hajen, Hindenburg, Jordbävningen och Death Race 2000 och lyckades tjata till mig affischerna till alla utom Death Race 2000.
Det var något väldigt speciellt med affischerna på den tiden. Jag älskade de överdimensionerade och ofta tecknade, överdrivet dramatiska illustrationerna. Många gånger var det faktiskt roligare att tittat på affischerna än själva filmerna.

Vad gör en bioaffisch eller ett dvd-omslag riktigt bra?

– Det mest uppenbara svaret är att det ska väcka uppmärksamhet direkt. Det måste finnas en omedelbar appeal. Ibland kan det fungera med något så enkelt som bara en logga. Klassiska exempel på det är Ghostbusters, Jurassic Park och Gudfadern.

Graham lyfter även fram affischer av den legendariske konstnären Saul Bass (1920-1996) som exempel på banbrytande illustrationer. Under sin 60 år långa karriär skapade han karakteristiska affischer till klassiker som Afred Hitchcocks Studie i brott (1958), Sju vågade livet (1960) och The Shining (1980).

– När det gäller mitt eget arbete, så försöker jag skapa en attraktiv image både i fråga om komposition och färger. Jag utgår från en fokuspunkt från vilken man kan låta blicken vandra. Med nya titlar är det viktigt att inte avslöja några spoilers med bilderna. När det handlar om nyutgivningar av äldre filmer där alla redan känner till handlingen och eventuella överraskningar, så är det lättare att leka med text och bild utan att förstöra upplevelsen för tittarna. Oavsett vilken typ av film, så måste man alltid hitta en balans i kompositionen så att det inte bara blir ett ointressant, visuellt kaos.

Graham älskar film, främst skräck, men han menar att det är viktigt att vara öppen för alla slags genrer.

– Jag föredrar att se film på bio. Det blir en annan känsla att dela upplevelsen med andra människor. Men jag ser givetvis mycket film hemma också. Ofta för att vissa filmer bara får en begränsad tid på biograferna. Bredbandsuppkopplingen där jag bor är horribel, så jag streamar aldrig. Det blir till att beta av högarna med dvd och Blu-ray istället. De tar inte upp lika mycket utrymme som min gamla VHS-samling.

Religiös italiensk affischanarki

Den italienska filmindustrin spottade ur sig en massa dåliga rip-offs på amerikanska filmer på 80-talet, men de italienska bioaffischerna var rena konstverken – fantasieggande, detaljerade och ofta provokativa jättemålningar.

– Det jag älskade med de italienska affischerna var att de var totalt frigjorda jämfört med dem som producerades av den kuvade amerikanska filmbranschen. Amerikanska filmer har alltid ruvat på en underliggande puritansk ängslan som irriterat mig. Även banbrytande, oberoende amerikanska filmskapare har genomsyrats av samma slags puritanism. Jag vet att många tycker annorlunda och jag ska inte dissa regissörer som Roger Corman och John Carpenter, men jag står ändå för min åsikt.

Graham menar också att det finns en märklig ironi i att den amerikanska filmindustrin är så hårt hållen av stränga kristna moraliska värderingar medan den italienska – som med tanke på att Italien är katolikens epicentrum borde var ännu strängare kontrollerad av religiös etik ­– tvärtom verkade vara betydligt mer frigjord.

– Den typen av anarki var antagligen helt nödvändig för att den italienska filmbranschen inte skulle kvävas av kyrkan och helt gå under.

Det var också många gånger de uppseendeväckande italienska VHS-omslagen som göt eld på lågorna i den brittiska videovåldsdebatten.

– Oavsett vad filmerna handlade om, så visade de italienska distributörerna stor respekt för illustratörerna. De tilläts skapa fantastiska omslag som levde kvar i tankarna även långt efter att man glömt själva filmen. Det är bevis på att man skapat en kraftfull illustration och att konstnären verkligen gjort sitt jobb. Tyvärr resulterade Video Nasties-listan (mer om det senare) också i att många av de här filmerna, och omslagen, försvann från den brittiska videomarknaden lika fort som de dök upp. Lyckligtvis har de filmerna blivit återupptäckta på senare år.

Ser du alltid en film innan du börjar göra en affisch eller ett omslag till den?

–  Generellt sett, ja. Om jag inte förstår vad filmen handlar om kan jag inte heller sammanfatta den visuellt. Oftast får jag antingen bilder ur filmen och en tittkopia på dvd eller Blu-ray, eller en länk till en plattform på nätet.
Men det har funnits tillfällen när jag gjort ett jobb utan att ha sett filmen eftersom den antingen inte varit färdigklippt eller för att distributören inte haft sin produkt riktigt klar. Då får jag använda det material som finns tillgängligt eller ta fram något helt eget. När det gäller nyutgivningar plockar jag oftast ut scener ur filmen som jag gillar och som jag tycker lyfter fram en aspekt av eller en annorlunda vinkel på originalaffischen eller originalomslaget.
För min del är det viktigt att alltid leta efter nya sätt att presentera en film på och inte vara bekväm och återanvända gammalt material. Det går alltid att hitta nya infallsvinklar, även om det handlar om att göra flera omslag till samma film. Under årens lopp har jag till exempel skapat fem olika omslag till Return of the Living Dead (1985). 

Är det svårare att göra ett bra omslag eller en affisch till en film som du inte själv gillar eller tycker är särskilt intressant?

– Det är lätt att kanske tro det, men som professionell illustratör är det mitt jobb att alltid ta mig an ett jobb med en opartisk approach. Det blir förstås en större utmaning att jobba med en film som inte känns särskilt spännande eller intressant.
Men samtidigt kan det också innebära att man anstränger sig mer och får till ett riktigt bra resultat. Hittills har jag aldrig jobbat med något som jag inte själv fått någon tillfredsställelse av. Jag älskar skräck, men har alltid gjort jobb som inte alls har med den genren att göra, även om jag inte tar upp dem i min portfolio.

Dödskallesamling kommer väl till pass

Graham berättar att alla jobb är olika, men att det finns en röd tråd i hur han jobbar när han ska ta fram en bioaffisch eller ett omslag.

– Om jag till exempel ska göra ett omslag för en nyutgivning av en film på Bluray, så börjar jag med att se filmen och leta efter nyckelscener som jag kan använda som underlag. I nästa steg plockar jag ut ett 50-tal screenshots. Av dem väljer jag ut en handfull som jag printar ut och använder som grund till illustrationen. Jag gör en råskiss med blyerts som jag sedan scannar in i Photoshop.
Ibland måste jag använda två-tre olika bilder för att komponera en helbild av en person eller en figur, eller för att skapa en ny pose. Det kan också innebära att jag tar bilder av mig själv (eller av en kollega) eller av olika saker, som till exempel en dödskalle (jag har en samling sådana) för att kunna få till rätt pose och vinkel och rita av den.

När Graham har skissat fram alla nyckelelement i illustrationen börjar han experimentera med olika bildkompositioner.

– Ofta har jag en grundidé som jag sedan vidareutvecklar. Ibland utgår jag från skisser som jag gjort. Andra gånger har jag redan en färdig bild i tankarna av hur omslaget ska se ut. Då har jag ofta drömt hur bilden ska se ut eller fått en bild i huvudet strax innan jag somnat eller vaknat. Jag litar alltid på den typen av instinkter.

Han brukar ta fram två-tre (ibland ännu fler) olika förslag som distributören får välja mellan.

– Ibland slutar det med att omslaget blir en hybrid av de olika alternativen.

I nästa steg lägger Graham de scannade fotografierna från filmen över sina egna skisser.

– Tanken med att bara visa en tecknad version innebär att uppdragsgivaren inte fokuserar på fotografierna, utan på en helhet som jag försöker lyfta fram.

När kompositionen med fotografierna och skisserna är komplett printas den ut i faktisk storlek (oftast med måtten 50 x 40 cm). Skissen läggs på ett vattenfärgspapper över en ljuslåda och tejpas fast, så att Graham kan börja måla.

– Jag börjar alltid med att blaska på rikligt med olika färger för att skapa ”temat” och blaskar därefter på med lite vatten på den våta ytan för att få fram ett slumpmässigt färgunderlag. Resten av jobbet handlar om rent slit. Det är ett hantverk där jag hela tiden får referera till det fotograferade materialet, samtidigt som jag utnyttjar blyertsskisserna som syns under ”färgblasket”. Jag gör alltid figurporträtt först, dels för det är en avgörande fokuspunkt, dels för att åtminstone porträttbilden ska vara klar om jag hamnar i tidsnöd.

Det färdiga resultatet scannas in (ibland justerar Graham någon mindre detalj i Photoshop) innan bilden sedan levereras digitalt till uppdragsgivaren.

Varma mackor och Evil Dead

När Evil Dead gick upp på de brittiska biograferna i augusti 1982 blev filmen genast en stormande succé. En stor del av uppmärksamheten kring och framgångarna för Sam Raimis banbrytande skräckrulle i just Storbrittannien har tillskrivits Graham Humphreys som skapade den numera klassiska, kultförklarade affischen – och som på köpet fick sitt stora genombrott som affischkonstnär.

Graham berättar att han fick uppdraget av en slump.

– Som så ofta i livet händer saker och ting som ett resultat av en rad tillfälligheter. Det här var ju före internet, så jag hade inget annat val än att åka runt London med min portfolio och knacka dörr när jag sökte jobb.
En dag besökte jag en kompis på designfirman där han jobbade. Receptionisten, som jag hade blivit kompis med efter alla besök (och som brukade bjuda mig på varma mackor, fattig och hungrig som jag var), föreslog att jag skulle inrikta mig på ett par mindre distributörer som antagligen skulle vara mer öppna för mina idéer när det gällde filmaffischer.

Det första bolaget Graham besökte nobbade honom tvärt.

– Det andra var nystartade Palace Pictures som framgångsrikt hade fått upp sin första film, franska Diva (1981), på biograferna. När jag träffade dem höll de på att planera bolagets andra release, en lågbudgetfilm som hette Evil Dead och som de trodde skulle kunna intressera de brittiska skräckfilmsfansen. Och gissa om de hade rätt. Tajmingen kunde inte ha varit mer perfekt för mig – de såg någonting i mitt sätt att jobba och tyckte att jag skulle kunna fånga filmens själ.

Både Graham och Palace Pictures blev smått chockade över succén med Evil Dead. Filmen gick för fulla hus och den normalt stränga brittiska censuren hade bara klippt bort 49 sekunder av Raimis bångstyriga Splatter-orgie.

– Idag är det lättare att förstå att filmen skulle bli en framgång. Mitt sätt att teckna var lika uppkäftigt som filmen. Min stil var lika rå och liknande ingenting annat man sett förut, men det var inget medvetet drag från min sida. Jag kunde helt enkelt inte illustrera på något annat sätt då. Den aggressiva framtoningen utlovade något utöver det vanliga, något vildare och mer utmanande än de gamla vanliga, strömlinjeformade skräckrullarna.
Affischen med Evil Deads B-filmsinspirerade 50-talslook i kombination med den postpunk, 50-tals rock ´n roll - och Rockabillyvåg som svepte fram över Storbritannien i början av 80-talet blev en fullträff. Både affischen och filmen frestade folk att utsätta sig för något underground-obskyrt, punkigt och rockigt provokativt – och blodigt. Hur kan någon motstå en sådan blandning?

Mitt namn är Krueger … Freddy Krueger

Framgångarna med Evil Dead resulterade i mer jobb för Graham hos Palace Pictures och, inte minst, systerbolaget Palace Video när videon fick sitt explosiva genombrott. Han skapade både bioaffischer och VHS-omslag till en lång rad av deras releaser som blivit klassiska.

– Ofta ville de att jag skulle återskapa samma slags look som på Evil Dead-affischen eftersom den stilen kom att bli väldigt populär. Det är ironiskt nog ganska typiskt för branschen att distributörerna har en tendens att klamra sig fast vid och kopiera sådant som anses nyskapande och annorlunda. Man trampar gärna vidare i samma fotstpår istället för att våga satsa på något nytt och prova nya grepp. Och det är precis samma misstag som man gör i resten av filmindustrin. Omslagen till flera videoutgåvor, till exempel filmer som Spookies (1986), hamnade därför lite i ”återvinningsfacket”.

När Graham fick erbjudande om att skapa en affisch till Terror på Elm Street (1984) för Palace Pictures kom en vändning.

– Det var modigt av dem att ge mig fria händer och låta bryta mig loss från min vanliga stil.

Du gjorde de brittiska affischerna till de fem första Terror på Elm Street-filmerna. Trean (med den svenska undertiteln Freddys återkomst, 1987) har bara ett foto och ingen illustration. Varför?

– Jag antar att det handlade om att spara pengar och ett mera kommersiellt tänk från Palace Pictures som också hade börjat producera, och inte bara distribuera, film. Den amerikanska ideologin hade redan då börjat kväva de mindre, oberoende distributörerna till förmån för ”bigger bucks” och mass-appeal. Men jag hoppas fortfarande få en chans att göra en ny affisch för trean i år och komplettera samlingen.

Du gjorde en omtalad James Bond-hyllning på en affisch till Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm (1988) …

– Jag jobbade ihop med goda vänner på en annan firma, Red Ranch, och vi visste att en ny James Bondfilm var på väg ut. Därför tyckte vi att det skulle vara kul att leka med den klassiska svartvita öppningsbilden med Bond i kikarsiktet och dränka den i blod på en teaser-affisch till fyran med texten ”Namnet är Krueger … Freddy Krueger”.
Men Bondproducenternas advokater hotade stämma Palace så fort affischen kommit upp och bara en vecka senare var de borta allihop. Jag minns att en kollega bad om ursäkt till cheferna på Palace för att vi skapat problem, men också fick till svar att; ”Tvärtom, det här var den bästa sorts reklam som vi själva aldrig hade kunnat köpa”.

Favorit i repris och monster i en korg

När Evil Dead 2 – Dead By Dawn (1987) skulle släppas i England fick Graham uppdraget att göra affischen. Eftersom uppföljaren i princip är en remake av den första filmen (fast med mer humor och mindre skräck) blev det en utmaning för Graham att inte falla i samma fälla med affischen.

– Jag delade en studio i Brixton i södra London med min agent och några andra illustratörer. För Evil Dead 2 fick jag idén att ta polaroidfoton av deras händer som utgångspunkt för händerna som syns på affischen. Även på den här affischen handlar det om klassisk ”stack-and-symmetry”, men skillnaden är att jag övertalade Palace att satsa på ett betydligt dyrare tryck. Detta för att skapa djupare och klarare färger. Slutresultatet blev också mycket bättre.

Palace Video vräkte ut skräckfilmer på VHS under videoboomen på 80-talet. Graham illustrerade en mängd omslag till de titlar som släpptes på bolagets speciella etikett ”Palace Horror”.

– Många av filmerna var sådana som skulle nysläppas och som de ville ha nya omslag till. Bland filmerna var Brian Henenlotters Basket Case – en bisarr och våldsam kultrulle som handlar om en kille som bär omkring sin vanställda, mordiska och en gång siamesiska tvilling i en korg.

– Jag gillade verkligen att måla det omslaget och var speciellt nöjd med ”fuck you”-gesten som gav bilden en både humoristisk och utmanande ton.

VHS-omslagen till Evil Dead-filmerna var annorlunda jämfört med bioaffischerna. Varför?

– Köp - och hyrvideon låg fortfarande i sin linda och distributörerna hade inte riktigt tänkt på att man inte kunde använda samma bilder på de små VHS-omslagen som på de stora brittiska ”Quad”-affischerna (i ”liggande” format 76x102 cm). Affischmålningarna var helt enkelt för stora för att kunna krympas till VHS-askarna utan att förlora stora delar av bilden. Eftersom Photoshop inte existerade då blev lösningen att måla mindre, alternativa omslag för videoreleasen.
Det blir inte riktigt lika bra eftersom man tvingas kompromissa och bilden blev fragementerad. I fallet med båda Evil Dead-filmerna (och Terror på Elm Street) blev det ett panikjobb för min del att måla nya, alternativa omslag eftersom filmerna släpptes på video samtidigt som de gick upp på bio – något som var extremt ovanligt.

Märkligt nog blev det precis tvärtom med Terror på Elm Street 2. Vid det tillfället hade de flesta brittiska oberoende distributörer blivit uppköpta av amerikanska bolag som föredrog det mindre, klassiska amerikanska affischformatet. Amerikanerna använde därför de amerikanska affischerna som VHS-omslag. Men eftersom de flesta brittiska biografer fortfarande skyltade med ljusskåp i ”Quad”-format, så fick jag i all hast måla ett alternativ och tyvärr mindre lyckad affisch till Terror på Elm Street 2.

Bortklippt schimpans med kniv

Även om den brittiska censuren var sträng, så släpptes det betydligt fler udda och mindre sönderklippta filmer i England än i Sverige. I början av 80-talet var det en våt dröm att springa runt i videobutikerna på Tottenham Court Road i London och köpa hem ”förbjudna” VHS-filmer. Darios Argentos Phenomena (som fick heta Creepers i England) var en av många skräckklassiker som Graham skapade affisch och videoomslag till.

– Det var min lite annorlunda approach till affischen för Terror på Elm Street som gav mig uppdraget till Creepers. Även för Creepers hämtade jag inspiration från punkrock och gamla amerikanska B-filmer. Scenen med schimpansen och rakkniven i slutet av filmen var både originell och visuellt uppseendeväckande. Det var precis den sortens image jag ville lyfta fram.
Tekniken jag använde var något som jag hade experimenterat en del med. Kompositionen kan enklast liknas vid en totempåle där bilderna arrangeras vertikalt. Den sortens symmetri och pararallell positionerig var något som jag sysslade ganska mycket med i college. Tyvärr var Creepers hårt klippt när filmen gavs ut – och jag kunde ju inte veta att man klippt bort just scenen från affischen med schimpansen och kniven.

En bit in på 80-talet blev den brittiska censuren tuffare. Fick du några restriktioner när det gällde att skapa affischer och VHS-omslag?

– Nej, men jag hade bra koll på var gränsen låg för London Transport eftersom biograferna främst annonserade i tunnelbanan. Vad jag kan minnas hände det bara två gånger att vi fick ändra på en färdig affisch. Den ena gången minskade vi blodet på rakkniven på affischen för Creepers. På den andra var det några smådetaljer som ändrades på en affisch för Terror på Elm Street 2 som en biograf vid Leicester Square skyltade med, men jag var inte pesonligen involverad i de ändringarna.

Dolly Parton på förbjudna listan

I Sverige drog videovåldsdebatten igång i samband med det hysteriska Studio S-programmet i december 1980. I Storbrittanninen spreds 1982 en lista, den ökända The Video Nasties, med filmer (sammanlagt 72 titlar) som den konservativa parlamentsledamoten Mary Whitehouse i sällskap med diverse religiösa förbund ansåg strida mot allt som var förenligt med god smak och kultur. Samma lista användes som underlag för polisen som gjorde razzior i butikerna och konfiskerade ”de förbjudna” titlarna, trots att butikerna inte bröt mot någon lag.

Problemet var också att listan rafsats ihop i en hast, utan någon som helst laglig grund eller koll på vad filmerna egentligen handlade om. Det räckte med att en film hade ett ”stötande” omslag eller en ”osmaklig” titel (som Dolly Parton-musikalen Det bästa lilla horhuset i Texas som någon fick för sig innehöll hårdporr) för att den skulle hamna på listan. Många filmer som visats oklippta på brittiska biografer hamnade också på Video Nasties-listan när de sedan släpptes på video. På grund av ett kryphål i lagen dröjde det till 1984 innan myndigheterna antog en lag, The Video Recordings Act, som tvingade distributörerna att lämna in alla videoreleaser till den brittiska filmcensuren för förhandgranskning.

I Sverige blev de förbjudna filmerna från bolag som Video Invest, VTC och Hemvideo åtråvärda samlarobjekt. Idag säljs VHS-kopior på filmer som till exempel Thriller – en grym film för upp till 8 000 kronor och Omänsklig fasa (Eaten Alive) för runt 6 000 kronor. Även brittiska videofilmer med Grahams omslag är eftertraktade av samlare.

– När Evil Dead togs bort från Video Nasties-listan och fick nyrelease på VHS, så målade jag ett nytt omlag. Den första utgåvan, antagligen den sista som fick censurgränsen X i Storbritannien, hade redan då blivit eftertraktad.

Vilka affischer är du själv mest nöjd med?

– Det beror på när du frågar, men just nu är svaret Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, och Inbred.

Zombier, punk och djävulsnaglar i plast
Skräckkomedin Return of the Living Dead (1985) blev en av de verkliga brittiska VHS-klassikerna på 80-talet.

– Jag fick jobbet att skapa videoomslaget genom en tjej som jag lärt känna under tiden på Palace Pictures. Distributören insåg att Quad-affischen för bioreleasen (en suddig bild av en zombie i regn) inte skulle fungera särskilt bra som VHS-omslag.

Return of the Living Dead blev en storsäljare på video, mycket tack vare Grahams omslag som lyhört fångade filmens punkiga, skämtsamma Evil Dead-liknande ton.

– I efterhand har jag dock inte varit lika nöjd med omslaget som jag var när jag målade det. Jag tyckte det såg klumpigt och ofärdigt ut, men det har jag rättat till under senare års nyreleaser.

Musik har också var en bärande kraft i Graham Humphreys karriär som illustratör. Han har tecknat för de klassiska brittiska musiktidningarna NME (New Musical Express) och Sounds och designat åtskilliga skivomslag, bland annat för punkbandet Ramones.

– När jag gick på college fick jag för mig att musikbranschen borde kunna vara en potentiell arbetigivare för mig som illustratör. Musikvärlden höll på att förändras och både lockade och inspirerade mig. Jag var säker på att tidningar som NME, som var en betydelsefull aktör i den här förvandlingen, skulle inse att mitt sätt att teckna också var representativt för den nya musikvågen. Men jag hade fel …

Det var först under Grahams andra år i London som han fick in en fot i tidningsbranschen – och då för att illustrera mjukporrtidningar.

– Chefredaktören gillade mitt sätt att teckna och när han sedan fick jobb som Art Director på NME fick jag följa med.

Grahams jobb på tidningen uppmärksammades snart av skivindustrin. The Lords of the New Church var ett nytt band som hade satts ihop av medlemmarna från avsomnade grupper som The Damned, The Dead Boys, Sham 69 och The Barracudas.

– När de skulle släppa en ny skiva fick jag jobbet att skapa omslaget till (det självbetitlade) debutalbumet 1982. Jag fortsatte att jobba tillsammans med Brian James, som startade både The Damned och The Lords of the New Church, vilket ledde till att jag fick göra omslag till flera andra band, främst till ett samlingsalbum för The Cramps.

Graham kom att bli en av NME:s flitigast anlitade konstnärer och fortsatte att jobba med dem under drygt tio år. Till en början gavs tidningen enbart ut i svartvitt med enstaka färgbilder för att med tiden helt övergå till färg.

– Lönen var usel, men åren på NME gav mig samtidigt en fantastisk chans att experimentera med olika tekniker och bildlösningar och utvecklas som illustratör.

Bisarra samtal och en kaotisk förvandling

Graham Humphreys talang väckte också regissören Richard Stanleys nyfikenhet. När Stanley skulle regissera sin första långfilm, cyberpunk-thrillern Hardware (1990), fick Graham uppdraget att göra filmens storyboard.

– Jag hade aldrig ritat storyboards förut, men lyckades imponera på Stanley vid vårt första möte genom att ha läst manuset och dessutom redan skissat upp flera scener. När han fick veta att det var jag som gjort affischen till Creepers var jobbet definitivt mitt.

Graham tecknade storyboard för Stanleys andra film, skräckrullen Dust Devil (1992) och fick även i uppdrag att göra detsamma för den numera mytomspunna, ökända nyinspelningen av Förvandlingens ö (1996) efter att regissören sparkat filmbolagets ordinarie storyboard-tecknare.

Graham fick bo på samma hotell i Los Angeles som regissören Richard Stanley i två veckor – men han fick själv betala flygbiljetterna och stå för fickpengarna.

– Efter varje möte gick jag upp på mitt rum och ritade de scener de ville ha till storyboardet. På kvällarna hängde jag med folk jag kände från London som också jobbade i stan. Bland dem Tim Pope som höll på att regissera The Crow 2 och till vars reklamfilmer jag tidigare ritat en hel del storyboards.

När förproduktionen flyttades till Cairns, Australien, fick Graham också flyga dit för att rita nya storyboardscener.

– Jag tecknade på plats i tre veckor och bodde tillsammans med Richard och hans flickvän i ett hus i utkanten av en djungel. Richard hade ett bra, kreativt team till sitt förfogande, men stämningen blev allt mer laddad ju närmare inspelningsstarten kom och orosmolnen hopade sig snabbt.

Bruce Willis hade tackat ja till att spela FN-delegaten Edward Douglas som efter en flygplanskrasch spolas iland på Moreaus ö. Efter en stökig skilsmässa från Demi Moore hoppade Willis dock av strax innan inspelningarna skulle påbörjas. Rollen som Edwards övertogs istället av en lynnig Val Kilmer.

– Han uppförde sig som en idiot. Richard sa till mig redan tidigt att han kände på sig att filmbolaget skulle ge honom sparken som regissör , och så blev det också efter bara ett par dagars inspelningar. Jag hann åka hem till England igen innan Brando och de andra skådisarna hann anlända och allt gick åt helvete. När John Frankenheimer tog över regin skrotade han även mitt storyboard och skrev om en massa scener, inte minst för att hålla en nyckfull Brando på någorlunda gott humör. 

Lost Souls: The Doomed Journey of Richard Stanleys Island of Dr Moreau (2014) är en intressant dokumentär om den kaotiska inspelningen. Graham är intervjuad i filmen och tecknade även affischen och dvd-omslaget.

– Jag rekommenderar alla som drömmer om att jobba i filmindustrin att se filmen. Det är en brutal påminnelse om hur Hollywood jobbar och om all den skit som en bransch full av puritanska producenter och överbetalda, självupptagna idioter har skapat.

Ny teknik gjorde hantverket överflödigt

När datorerna och Photoshop på allvar slog igenom förändrades också tillvaron för illustratörerna dramatiskt.

– Det traditionella hantverket med att komponera och måla bilder var kostsamt och krävde stor yrkesskicklighet och precision i fråga om att reproducera, retuschera och lyfta fram rätt nyanser med färger och detaljer. Även om man kunde använda datorer i vissa moment, kostade det ändå tusentals pund att anlita konstnärer och låta dem jobba sig igenom hela den här processen.

När man med datorernas hjälp sedan kunde kringgå konstnärerna till förmån för datatekniker, som inte alls hade samma öga för detaljer och hantverket som helhet, kunde uppdragsgivarna också ta större kontroll över hur en bioaffisch och ett dvd-omslag ska se ut.

– I takt med att dataprogrammen blivit mer avancerade och lättillgängliga har utvecklingen lett till att i princip vem som helst kan klippa och klistra med bilder och kalla sig grafisk designer, utan att för den sakens skull behärska den förståelse för komposition, ljus och färger som en duktig illustratör har.

Graham menar att det visst finns duktiga grafiker som bara jobbar med datorer, men att de är sällsynta. Han skapade själv en av de allra första affischerna (till Quentin Tarantinos From Dusk Till Dawn, 1996) i en dator.

– Jag häpnar över hur fula de flesta kommersiella affischer är nuförtiden. Dagens digitala designer misslyckas med så fundamentala saker som att kunna återge skuggor och ljus. Värst av allt är att man alltid bara blaskar på med svart färg för att utmärka skuggor. Det är fruktansvärt!

De klassiska amerikanska, brittiska och italienska bioaffischerna tillhör det förflutna. Tiden när man lät skickliga konstnärer leka med färger och former och med kärlek och omsorg skapa fantasieggande illustrationer är en försvunnen konstform.

– Den enkla förklaringen är att den nya generationen biobesökare har växt upp med dessa moderna, fantasilösa fotoaffischer. Det skulle aldrig fungera att försöka få folk att börja använda sin fantasi och uppskatta äldre tiders tecknade affischer igen. Idag är det snudd på omöjligt att tänka sig att Saul Bass legendariska affischer en gång ansågs vara mainstream.
Den nya tidens ideal och utseendefixering kräver också att filmaffischerna staplar foton av vältränade kroppar med uttryckslösa, plastikopererade ansikten och fyrkantiga hakor på varandra ungefär som folk som köar vid en busshållplats. Det är sorgligt att se hur bioaffischerna misshandlas nuförtiden. Det är precis som Quentin Tarantino nyligen sa; ”Det görs inga filmaffischer längre, det är bara omslagsbilder för Vouge”!

Lyxig jubileumsbok

Graham har fullt upp att skapa nya bioaffischer, dvd-och Blurayomslag.

– Jag gör inte så mycket tidningsjobb längre, det är för dåligt betalt för den tid jag lägger ned på sådana jobb. Annars har den senaste tiden varit full av andra, spännande uppdrag – och mer är på gång framöver. De jag kan avslöja nu är nya affischer till originalfilmerna av Poltergeist och Halloween, samt affischer till tre avsnitt av BBC-serien Inside No 9.

Det är 30 år sedan Graham slog igenom som illustratör. Det firas med en exklusiv, signerad och numrerad bok; Graham Humphreys – Drawing Blood: 30 years of Horror Art med kommentarer från bland andra Sam Raimi, Richard Stanley, Billy Chainsaw och Kim Newman.

– Boken ges bara ut i 500 ex och finns att köpa på Amazon eller direkt från förlaget på www.proudonline.co.uk. Kolla också gärna in på min hemsida, www.grahamhumphreys.com Jag lovar att uppdatera den snart.