Rubriken är en blinkning till Aldos Huxleys klassiska 30-tals roman Du nya sköna värld. (Huxley har i sin tur lånat citatet från en rad i Shakespeares pjäs Stormen.)
I mitt fall är andemeningen ungefär lika cynisk och ironiskt menad som den skrämmande utopi som Huxley målar upp i sin bok.
Jag tycker inte heller den nya världen är särskilt skön – och då menar jag inte Huxleys dystopiska framtidssamhälle, utan vår egen samtid.
*
Artikeln jag fastnar för i Dagens Nyheter en morgon handlar egentligen om fotboll.
Om dom sinnesjuka priserna när klubbarna köper och säljer spelare. Men alla, som liksom jag, hoppas på en självsanerande bubbla likt IT-kollapsen i slutet av 90-talet kan sluta hoppas. Den kommer inte att hända.
Det påstår i alla fall Simon Kuper, fotbolls, och ekonomijournalist på brittiska Financial Times.
Tvärtom, säger han i DN-intervjun, kommer fotbollen få mer pengar att slösa bort. Enligt Kuper grundar sig diskussionen om fotbollsbubblor ofta på moral. Eller rättare sagt, på den moralpanik som uppstår varje gång priserna på spelare skenar iväg och slår nya, galna rekord.
– Folk gillar inte att fotbollen handlar mer om pengar, poängterar han i intervjun.
Samtidigt håller Kuper fast vid teorin om att fotbollsvärlden inte kommer att kollapsa rent ekonomiskt, åtminstone inte på grund av dom astronomiska övergångssummorna. Dom största klubbarna hålls under armarna av förmögna oligarker och oljeshejker som kommer att fortsätta pumpa in pengar i sina klubbar – i alla fall tills oljekällorna har sinat eller tills dom hittar andra, roligare fritidsnöjen att bränna sina miljarder på.
*
Simon Kuper påpekar också att det, bortsett från dom rika klubbägarna, är tevebolagen som styr fotbollens utveckling.
Och här handlar det om ännu sjukare summor.
Beroende på klubbens storlek kan pengarna från teveavtalen motsvara upp till hälften av intäkterna. Globalt växer den marknaden snabbare än vi hinner skrika ”offside”. Många menar att det stora orosmolnet här är att tablåstyrd teve anses vara döende. Och Kuper håller med om att så också är fallet – fast inte när det gäller live-sport.
– Det är fortfarande ett område där tittarna prioriterar att se på linjär teve. Annars är du inte riktigt med när det händer, förklarar han i DN-intervjun.
Men den inställningen tror jag snart är förlorad för alltid.
Idag meckar folk lika mycket med sina telefoner som dom kollar på vad som faktiskt händer på planen när dom går på match.
Och se bara på hur många som tillbringar en hel konsert med att filma och ta bilder istället för att njuta av upplevelsen här och nu.
– Hur var konserten?
– Hörru du, jag har faktiskt ingen aning. Jag får kolla i mobilen sen.
Och det är när Kuper börjar prata om den nya generationens brist på tålamod och koncentrationsförmåga som jag också hör andra varningsklockor ringa.
*
90 minuter är lång tid för unga människor.
Och Simon Kuper har förmodligen rätt i att många unga inte har tålamod att se en hel fotbollsmatch längre. Vi pratar om en yngre generation med grava FOMO-symptom (Fear of Missing Out). Om kids som hela tiden är på språng för att dom inbillar sig att det alltid händer nåt roligare och mer intressant nån annanstans än där dom befinner sig just nu.
Kupers teori är att fotbollsklubbarna i allt större utsträckning framöver kommer att använda sociala medier för att tjäna pengar på unga människors rastlöshet. Han tror att Facebook kan komma att köpa rättigheterna till att visa höjdpunkterna från framtida fotbolls-VM.
Detta för att haka på trenden med att unga människor föredrar att se ”giffar” – roliga ögonblick, spektakulära mål, knasiga felträffar, bråk och kontroversiella domslut på Youtube. Hela matcher pallar ju kidsen inte att se nuförtiden.
Det är där framtiden för fotbollen ligger om man ska tro Simon Kuper. Att allt ska snuttifieras och portioneras ut i små, lättsmälta doser för att inte överanstränga dom ungas koncentrationsförmåga.
– Unga människor brukar inte, vanligtvis, fokusera på någonting i 90 minuter i sträck, säger Kuper i intervjun.
Och så verkar det onekligen också vara.
Det får mig att tänka på om samma utveckling även kommer att drabba filmbranschen.
Trailers för nya filmer är ju numera så långa och så detaljerade att dom ofta fungerar som ett sammandrag av filmen. Det måste vara praktiskt för FOMO-generationen att kunna bränna av en film på 3 minuter istället för att tvingas sitta stilla i en biosalong i över två timmar med mobilen avstängd i fickan.
Samtidigt motsäger den teorin sig själv eftersom filmerna dom senaste åren bara blir längre och längre – och jag ser ju själv att även många yngre människor uppenbarligen betalar dyra pengar för att se Wolf of Wall Street (2 tim 52 min), The Hateful Eight (3 tim 7 min) och Blade Runner 2049 (2 tim 43 min) på bio.
Det här är en ekvation som jag fortfarande inte riktigt får ihop.
Men det är också en trend som gör att det trots allt känns som om det finns en strimma av hopp i de enfaldigas distraherande mörker och nåt skönt med den här nya världen.
*
”Av oklar anledning blev en 20-årig man rasande på söndagskvällen” lyder en rubrik i Trollhättans lokaltidning.
Men det är inte så konstigt som det låter.
Ibland gillar jag inte heller söndagskvällar.