Film Skön läsning Hemmabio #9 2019

Mexikanska brottare i ringen och på vita duken

Utöver en säregen filmskatt inom skräck och science fiction ståtar Mexiko med en unik genre. Filmer med maskerade brottare, luchadores enmascarados, var under några årtionden omåttligt populära i hemlandet men nådde även en internationell publik.

AV ANDERS LUNDGREN

Ringens hjältar sågs kämpa för de svaga mot en uppsjö av olika motståndare. Alla från Frankensteins dotter till marsianer, brottardvärgar med superkrafter och aztekmumier åkte på däng när Santo, Blue Demon, Mil Mascaras och de andra var i farten.

Mexikansk fribrottning (lucha libre mexicana) har varit ett populärt folknöje i mer än hundra år. Från 1910 och framåt kunde man se matcher i samband med till exempel cirkusuppträdanden. 1924 grundade Vicente del Villar Tivoli, den första arenan i Mexiko specifikt konstruerad för boxnings- och brottningsmatcher.

Populariteten ledde till att fler arenor dök upp de närmaste åren. Den viktigaste skådeplatsen för fribrottning öppnade 19 september 1933, Arena Mexico, under ledning av Salvador Lutteroth. Platsen kallas för den mexikanska fribrottningens katedral och har plats för upp till 18 000 personer. Den som befinner sig i Mexico City kan fortfarande bevista en brottningsmatch i katedralen så gott som dagligen.

Till en början var lucha libre inte den färgstarka sport vi känner idag. Brottarna uppträdde med förnamn och hade inga särskilda scenkläder. Allteftersom sporten utvecklades tillkom dock masker och hemliga identiteter. Många diktade ihop invecklade bakgrundshistorier till sina brottaralteregon. De som någon gång tittat på matcher arrangerade av World Wrestling Entertainment kommer känna igen sig. Det är från Mexiko man hämtat sina idéer. 

 

EN LEGEND FÖDS

Rodolfo Guzmán Huerta föddes den 23 september 1917 i Tulancigo, Hidalgo, Mexiko. Karriären som professionell brottare inledde han blott 16 år gammal. Den första matchen ägde rum vid Peralvillo Cozumel Arena den 28 juni 1934 och blev början på en karriär i ringen som kom att spänna över 48 år. När den sista matchen gick av stapeln den 12 september 1982 vid Toreo de Cuatro Caminos hade Santo hunnit med över 5000 matcher.

Med tanke på ryktet som rättvisans kämpe kan det tyckas lite märkligt att Guzman under sin tidiga karriär spelade rollen som rudo, en brottare som inte drar sig för slag under bältet och annat taskspel för att vinna.

Efter åtta måttligt framgångsrika år som pungsparkande brottare bestämde sig dock Guzman för att byta riktning. I samband med att han blev technico, en schysst brottare, uppfann Guzman också den identitet som i sinom tid skulle göra honom till en levande legend. Santo, el enmascarado de plata (mannen i silvermasken) uppträdde första gången den 26 juli 1942. Karriären tog därefter fart på allvar.

1946 vann Santo världsmästartiteln i fribrottning och under senare delen av 40-talet fortsatte hans popularitet att växa. En serietidning med många av de drag som senare skulle göra filmerna med Santo så populära började ges ut 1951.

 

SERIEHJÄLTEN SANTO

Bakom brottarhjältens äventyr i tryckt form stod en man vid namn Jose G. Cruz. De var en kombination av fotonoveller och serier där bilder av Santo och hans motspelare klippts ihop mot både tecknade och fotografiska bakgrunder med smått surrealistiskt resultat.

Omslagen anknyter till den ärevördiga superhjältetraditionen att visa ett skeende som har mycket litet, eller i många fall ingenting alls, att göra med vad som försiggår inne i tidningen, särskilt sedan man på 70-talet övergått från foton till tecknade omslag.

På ett ses Santo omgiven av monster kända från diverse Hammer-filmer. Ett annat visar honom framför en flicka som är misstänkt lik Prinsessan Leia. I serierna presenteras Santo som en regelrätt superhjälte med karriär både i ringen och som bekämpare av monster och kriminalitet av alla de slag.

Tidningarna blev oerhört populära och kom under mitten av femtiotalet ut två gånger i veckan. Den höga takten höll inte i sig, men i en eller annan form fortsatte Santo-serierna att publiceras fram till 80-talet. När de lades ned hade dock Santo, som själv stod modell för de tidiga numren, sedan länge fått en ersättare i form av en kroppsbyggare med ett stort ”S” i pannan på sin mask.

 

FILMKARRIÄREN BÖRJAR

Santos äventyr i filmbranschen började lustigt nog med att han tackade nej till en roll. En producent inspirerad av Santo-tidningarnas framgångar ville 1952 få brottaren att ställa upp i en följetong på tolv kapitel. Men Santo var måttligt intresserad. Rollen gick sedermera till brottaren El Medico Asesino (Dr. Mördare).

Under åren som följde började Santo dock tänka om angående framträdanden på vita duken. 1958 for han till Kuba för att spela in sina två första filmer i Havanna med omnejd. Handlingen i debuten Santo contra el cerebro del mal (Santo mot den onda hjärnan) är av relativt ordinärt agentfilmssnitt.

Givetvis med den väsentliga skillnaden att några av figurerna dyker upp med bar överkropp och ansiktsmask när det blir dags för råkurr. Forskare kidnappas, hjärntvättande droger kommer till användning och vetenskapliga hemligheter byter ägare i en historia där det mesta till slut kan lösas med knytnävar och bensaxar.

I Santo contra hombres infernales (Santo mot de infernaliska männen) består motståndet av narkotikasmugglare. Skurkarna tillbringar merparten av sina arbetsdagar med att ligga i hängmattor runt sitt kombinerade högkvarter och knarklager längst ut på en pir. I de flesta av sina scener dyker Santo upp ur vattnet, slänger runt folk bland pirens inventarier en stund och dyker sedan i havet igen. De kubanska äventyren var en blygsam start på en psykotronisk filmkarriär.

 

SANTO HITTAR FORMEN

För inspelningen av sin tredje film återvände Santo till hemlandet Mexiko och omedelbart föll bitarna på plats. I Santo contra los zombies (Santo mot zombierna, 1961) etableras den bild av vår hjälte som med vissa historiska utvikningar och diskrepanser kom att gälla under resten av filmkarriären.

Här presenteras Santo som en brottarikon och dessutom vigilante komplett med ett välutrustat hemligt högkvarter. Till skillnad från kollegor som till exempel Läderlappen/Bruce Wayne har dock Santo inte någon hemlig identitet utan är ständigt i tjänst.

Inslag som återkommer i nära nog alla Santo-filmer finns här. Exempelvis den inledande brottningsmatchen där Santo får ta emot folkets hyllningar och det flitiga användandet av högteknologiska prylar som bildtelefoner med till synes obegränsad räckvidd.

Filmen utspelar sig innan George A. Romero fick alla att tänka på vandrande lik med aptit på människokött när de hör ordet ”zombie”. De snubblande horder Santo tampas med har kvar kopplingen till karibisk folktro och är människor som med droger försatts i ett viljelöst tillstånd och blint utför andras befallningar.

 

MAN ÖKAR TAKTEN

Efter zombiesuccén lade man in högsta växel i produktionen av filmer med mannen i silvermasken. Det blev tre nya titlar 1961, samtliga i det gammaldags följetongsformatet komplett med cliffhangers och andra inslag som placerar Santo i samma berättartradition som Louis Feuillades Les Vampires (1915-1916), Walter Gibsons The Shadow och Lee Falks The Phantom.

En värld fylld av hemliga sällskap, mystik, monster, brottslingar och maskerade män som med en kombination av intelligens, råstyrka och fantastiska hjälpmedel skyddar de svaga. I Santo contra el rey del crimen (Santo mot brottets konung, 1962) får man veta att vår tids hjälte är den senaste ättlingen i en släkt som under århundraden burit silvermasken för att bekämpa ondskan.

Inspelningstakten var som nämnts ofta mycket hög, och målet var alltid att spela in så billigt som möjligt för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Flertalet av de – hör och häpna – 52 filmer som Santo medverkade i mellan åren 1958 och 1982 färdigställdes på runt fyra veckor.

I ett par stycken klaffar det mesta, som i Santo contra las mujeres vampiro (Santo mot vampyrkvinnorna, 1964), och man får en film där stämningsfull musik, foto, fighter och inte minst Santos närvaro gör upplevelsen till en skön cocktail av det roligaste skräck- och superhjältegenren kan erbjuda. Man fylls av samma storartade förundran som när man möter den yxiga elegansen i teckningar av Jack Kirby, seriernas konung.

 

THE OTHER TWO

Blue Demon, Alexander Muñoz Moreno, föddes den 24 april 1922 i Rinconada, Nuevo Leon. Före karriären i ringen var han rallare och kallades ”Manotas” av sina jobbarkompisar på grund av sina stora kraftfulla händer. På grund av ett par hårda duster i ringen var Blue Demon och Santo bittra rivaler i verkliga livet.

Men på vita duken var de Mexikos mest dynamiska duo. Första gången de samarbetade i filmbranschen var när Santo gjorde ett gästspel i den andra av Blue Demons totalt 25 filmer, Blue Demon contra el poder satanico (Blue Demon mot den sataniska kraften, 1964). De hann göra 9 filmer tillsammans innan brottargenren tappade styrfart i slutet av 70-talet.

I de mest framgångsrika sällade sig dessutom en tredje brottare med en mycket speciell bakgrundshistoria till duon, Mil Mascaras (Tusen masker) född Aaron Rodriguez i Mexico City 1939. Han är unik på så sätt att karriären som brottare var följden av framgångar i filmbranschen och inte tvärtom.

Bakgrundshistorien man kokat ihop är som tagen ur pulpmagasinen. Enligt den hittades barnet som skulle bli Mil Mascaras i en krigshärjad europeisk stad vid slutet av andra världskriget i sin döda mors armar. Han skickades till ett barnhem där en grupp forskare utsatte honom för experiment och ett intensivt träningsprogram. Mil Mascaras växer upp till en superhjälte med psyke och fysik utöver det vanliga.

Hans första film från 1966 hette kort och gott Mil Mascaras och dess succé blev startskottet för en karriär som sträckte sig över 17 filmer och otaliga matcher i ringen. Under 70-talet var han en ständig närvaro i de många rullar där en rad olika brottare gick samman för att bekämpa till exempel superdvärgar och annat otyg i filmer som Los Campeones Justicieros (Rättvisans kämpar) från 1970.

I denna första av tre filmer om Campeones Justicieros möter vi också Blue Demon, Tinieblas, El Medico Asesino och La Sombra Vengadora (Hämnande skuggan). Vän av ordning kan för övrigt notera att det verkliga antalet masker Mil Mascaras använder sig av bara uppgår till cirka 50.

 

 


 

DE BÄSTA BROTTARFILMERNA

Det är svårt att välja några få favoriter ur denna skattkammare. Men då en del av filmerna med sina ansträngda budgetar har potential att alienera snarare än entusiasmera nya tittare känns det vettigt att vaska fram de verkliga guldkornen till er läsare. Ordentliga utgåvor är svåra att komma över för de mexikanska titlarna, men i gengäld finns merparten av dem på Youtube.

 

 


 

 

NACHO LIBRE (Jared Hess 2006)

Inte från Mexiko men denna komedi är ändå en perfekt introduktion till brottarfilmernas fantastiska värld. Jack Black är kongenial i rollen som Ignacio/Nacho, munken som gör en hemlig karriär i ringen för att kunna köpa en buss till föräldralösa barn så de kan åka på “Field trips to parts and places like that!”

Regissören Jared Hess omfamnar genrens vackraste inslag med humor och stort hjärta. Nacho får till och med möta småväxta håriga monster i ringen. När ni ser filmen, skicka en tanke till Cesar Gonzales som spelar brottaren Ramses. Han dog av en hjärtinfarkt under en match i London så sent som i maj.

 

LAS LUCHADORAS CONTRA LA MOMIA (René Cardona 1964)

I Brottarkvinnorna mot mumien kämpar Loreta (Lorena Velazquez) och Golden Rubi (Elizabeth Campbell) mot Svarta Draken, ett Fu Manchu-liknande kriminellt geni, dennes judokunniga underhuggare och inte minst titelns mumie som kan förvandla sig till bland annat en fladdermus!

Regissören Cardona var oerhört produktiv under sin långa karriär och låg bakom till exempel El enmascarado de plata, ni vet den där filmen som Santo nobbade, samt mängder av andra brottar- och monsterfilmer.

 

SANTO Y BLUE DEMON CONTRA LOS MONSTRUOS (Gilberto Martínez Solares 1970).

I denna team up slåss Santo och Blue Demon mot en av många galna vetenskapsmän de stött på under karriären. Samt givetvis de titulära monstren, mer luggslitna versioner av kreatur vi känner igen från Universalkatalogen.

Samma år rev duon och regissören Solares också av El mundo de los muertos (De dödas rike) minnesvärd främst för den rödtonade nedstigningen i infernot och för att Blue Demon faktiskt spelar en riktigt demon!

 

SANTO VS. LA HIJA DE FRANKESTEIN (Miguel M. Delgado 1972) 

“The blood is the life,” brukar det ju heta och i den här filmen har Dr. Freda Frankestein (Gina Romand) för avsikt att använda Santos superblod i framställningen av ett potent ungdomselixir.

Ett av brottargenrens mäktigaste musikspår med drivande trummor och orgel gör detta minnesvärt. Samt givetvis den onda doktorns utfästelse att sticka ut ögonen på ett av sina tilltänkta offer och sedan fylla de tomma hålorna med syra. Inte någon trevlig dam!

 

 

EL CASTILLO DE LAS MOMIAS DE GUANAJUATO (Tito Novaro 1973).

Blue Angel, Superzan och Tinieblas är inte på långt när lika kända som “The Big Three” men var med i en del riktigt coola filmer. Guanajuatomumiernas slott är den tredje rullen vars titel hänvisar till offren för en koleraepidemi i Mexiko 1833. De (mer eller mindre) naturligt mumifierade kropparna är sedan förra sekelskiftet en turistattraktion som satt igång fantasin för många manusförfattare.

Här blir de förstås reanimerade av en galen vetenskapsman som också har mördardvärgar i sin sold. Många fajter följer. Bilder av mumierna användes för övrigt av Werner Herzog när han ville slå an en kuslig ton i inledningen till Nosferatu the Vampyre från 1979.

 

 

SANTO VS LAS LOBAS (Rubén Galindo, Jaime Jiménez Pons 1976)

När Santo möter vargkvinnorna uppstår inte direkt ljuv musik. Snarare yr pälsen om de håriga bestarna när de drabbar samman med brottarhjälten.  Den kusliga inledningen som kulminerar i lykantropernas procession, eldsritual och blodsoffer är en av brottarfilmens mäktigaste sekvenser.

Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår