Jag kan inte komma undan känslan av att just anslaget – som just när man släpper iväg pilen från bågsträngen – återgavs med en alldeles ovanlig initial-spänst här. En rysframkallande knorr, precis i uppstarten, hela tiden. Det fungerar kittlande, och närmast beroendeframkallande. Som att steget sträcker ut och ”petar på en” när man spelar musik. Närkontakt, liksom.