Kaleb (Théo Christine) och hans syster Manon (Lisa Nyarko) bor tillsammans i en sjaskig lägenhet i ett slitet höghus i en invandrartät, nergången Paris-förort.
(Den bisarra, cirkelformade 80-talsbyggnaden Les Arènes de Picasso finns faktiskt på riktigt i förorten Noisy-le-Grand utanför Paris där man också filmat och är ritad av arkitekten Manuel Núñez Yanowsky.)
Kaleb och Manon bråkar om ett arv.
Manon renoverar föräldrahemmet i hopp om att få det sålt för att kunna gå vidare i livet och samtidigt övervinna traumat kring saknanden av deras bortgångna mamma.
Kaleb försörjer sig på lätt ljusskygga ströjobb och samlar på exotiska insekter som han förvarar i terrarium i sitt rum. Senaste fyndet är en sällsynt, illegalt insmugglad ökenspindel som Kaleb köpt från en skum butiksinnehavare i en basar, ovetande om att det lilla krypet är extremt giftigt och vars bett omedelbart leder till döden under svåra plågor.
Spindeln rymmer och kläcker tusentals ägg.
Snart är hela byggnaden invaderad av spindlar som dessutom växer i rasande fart och börjar döda hyresgästerna. När det första dödsfallet upptäcks misstänker myndigheterna någon typ av smitta.
Polisen försätter huset i karantän och blockerar samtliga in – och utgångar. Paniken stiger när Kaleb, Manon och deras kompisar försöker fly, men inser att de är instängda av tungt beväpnad polis som barrikaderat sig utanför och hindrar folk från att lämna huset.
Denna ruggiga skräckis har välförtjänt belönats med flera priser på olika filmfestivaler runt om i världen. Att filmen dessutom blivit den mest sedda inhemska skräckfilmen i Frankrike på 20 år kan jag också förstå.
Långfilmsdebuterande Sébastien Vanicek har med Vermine skapat en tät, otäck och spännande ”arga djur-rulle” som jag inte sett maken till på många år.
Ett stråk av samhällskritik mot segregation, polisbrutalitet och rasism vävs också in mellan spindelattackerna. Subtilt, men pricksäkert och vasst.
Effekterna imponerar rejält.
Spindlarna är obehagligt realistiska. Man har använt hälften riktiga spindlar, hälften CGI-skapade. Även de stora, digitala spindlarna övertygar och skrämmer. Det finns gott om äckelscener med spindlar som kryper ur sår och diverse kroppsöppningar.
Den enda invändning jag har är att karaktärerna är så osympatiska och stirriga redan innan spindlarna ens översvämmar huset och skapat kaos. Alla skriker, grälar och slåss med varandra. Det blir lite tröttsamt.
Men som skräckis är det här en bländande effektiv, påträngande och omskakande upplevelse.
Betyg 8 av 10.
Vermine har svensk biopremiär den 8 mars.