Little Steven van Zandt

Som ständig gitarrist i barndomsvännen Bruce Springsteens mytomspunna the E-Street Band är Little Steven ofta uppbokad flera år i taget med världsomfattande turnéer med “The Boss”.

– Därför gäller det att passa på att åka ut och spela min egen musik när Bruce är upptagen med sina soloprojekt.

Det säger Steven när vi når honom på telefon i Auckland, Nya Zeeland, där han under våren spelat med sitt återuppståndna gamla band The Disciples of Soul. För tredje året i rad återvänder Steven också för konserter i Sverige, den här gången med nysläppta albumet Summer of Sorcery i bagaget.

– Det är första gången på över 20 år som jag gör en platta med helt nyskrivet, eget material. Med den här skivan ville jag återvända till 60-talet, till en tid i livet när vi var uppslukade av känslan av att ingenting tycktes vara omöjligt. Det var en upplyftande och spännande tid med överraskningar bakom varje hörn. Det hände ständigt saker som vände upp och ned på tillvaron – den första förälskelsen, de första stapplande stegen som ung vuxen och ruset av att vara fri och kunna ta för sig av världen. Det är också den känslan jag har försökt fånga med de nya låtarna.

Filmisk skivcomeback

“Little Steven” blev skådis av en slump och fick sitt genombrott redan i debuten när han medverkade i serieklassikern The Sopranos (1999-2007). Han hyllades stort för rollen som strippklubbägaren “Sil” Dante och maffiabossen Tony Sopranos högra hand. Vi har även sett “Little Steven” som avhoppad maffiatorped i den norska Netflix-succén Lilyhammer (2012-2015).

Steven säger att det inte är så stor skillnad på att vara artist och skådespelare.

– Alla artister är skådespelare och låtarna är manuset. Det handlar om att sälja in en illusion, att övertyga publiken om att du är den du påstår dig vara i låttexterna och att berättelserna i sångerna är sanna.

Han beskriver låtarna på nya skivan som filmiska.

– Den innehåller i princip tolv filmer där jag spelar tolv olika slags karaktärer i tolv fiktiva historier. Det känns enormt befriande efter att under alla år bara ha skrivit självbiografiskt material. Nu känner jag inte heller att jag behöver vara lika allvarlig som förut. Allt behöver inte handla om liv och död längre. Om låtarna på skivan är filmer, så är en del av dem drama medan andra är komedier. Den insikten har gjort att jag känner mig pånyttfödd som artist.

Och så var det de tre filmerna …

– Det är svårt att välja. Det beror på vilken tidpunkt i livet det handlar om. Det finns filmer som berört mig som musiker, som skådespelare, låtskrivare och regissör. A Hard Days Night eller Help borde vara med eftersom Beatles har betytt så mycket för mig som ung.

Men okej …

• Panik i gangstervärlden (1938)

Det är min favorit bland alla gangsterfilmer. James Cagney är fantastisk. Två gangsters möts som vuxna i sina gamla hemkvarter. Rocky (Cagney) har fortsatt leva utanför lagen, men Jerry (Pat O´ Brian) har blivit präst.

• Hämnaren från Alcatraz (1967)

Lee Marvin spelar en före detta straffånge som blir lurad och lämnad att dö av sina medfångar och sedan ger sig ut efter hämnd. Det var John Boormans första drama, innan dess hade han ju gjort komedin (Catch Us if You Can) med popgruppen The Dave Clark Five.

• Performance (1970)

En av mina allra största favoriter. James Cox gestaltar en psykopatisk gangster som efter ett mord gömmer sig hemma hos en excentrisk före detta rockstjärna, spelad av Mick Jagger. En film jag aldrig tröttnar på.