– Jag vill slåss, skjuta pilbåge och göra kostymdrama

Av Thomas Nilsson Foto: Solid Entertainment: Jesper Lindgren, Svart Cirkel AB och Christopher Hunt

Félice Jankell, 27, filmdebuterade i komedin Percy, Buffalo Bill och jag (2005) i regi av Anders Gustafsson och med manus av Ulf Stark efter hans egen bok med samma namn.

Året därpå kunde vi se henne i teveserien Världarnas bok. Félice fick sitt stora genombrott 2014 i dramat Unga Sophie Bell och blev även Guldbaggenominerad för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i filmen.

Sedan har karriären rullat på – vi har kunnat se henne i thrillern Från djupet av mitt hjärta (2014) och i teveserier som En delad värld (2015), 100 Code (2015), Syrror (2017), Morden i Sandhamn (2017) och Jonas Gardells De dagar som blommorna blommar (2018). 2017 medverkade hon även i julkalendern Jakten på tidskristallen.

Du har ofta kallats ”Sveriges mest lovande unga skådespelerska”. Kan du uppleva att det börjar kännas som en press när åren går och du blir äldre?

– Nej, så tänker inte jag, trots att jag kanske är en ”late bloomer”. Jag är ju så intresserad av yrket i sig. Det är det som ger mig energi att fortsätta utvecklas och göra nya, bra saker.

Det säger Félice och försöker överrösta sorlet på det kafé i centrala Stockholm där vi träffas en gråkall vardagseftermiddag i slutet av mars.

Hon fortsätter:

– Att skådespela är min passion och drivkraft i livet. Jag har direkt ingen åldersnoja och känner ingen stress över att tvunget göra en massa projekt och exponeras överallt hela tiden. Jag vill synas i rätt sammanhang och det gör att jag också är ganska selektiv. Dessutom tycker jag att rollerna blir allt mer intressanta ju äldre jag blir. Även om jag fortfarande är ung vill jag inte riskera att hamna i ett fack där jag bara spelar ”full tonårstjej på studentfest”.

Men det har du ju lyckats undvika …

– Ja, och det är jag väldigt glad för, och jag försöker verkligen välja mina projekt med omsorg. En fördel med att bli äldre är att det börjar dyka upp roller som jag tycker är häftiga och som jag känner att ”det där vill jag verkligen göra”.

Félice säger att hon alltid strävar efter att göra så många olika slags roller som möjligt.

– Jag gillar att utveckla mina ”skådismuskler” och utmana mig själv. Drömmen är att kunna röra mig fritt mellan olika karaktärstyper och genrer.

Samtidigt är hon väl medveten om hur svårt det är i ett litet filmland som Sverige.

– Jag kan absolut se hur lätt det är att fastna i ett fack. Jag började ju filma när jag var väldigt ung. Redan då fick jag ibland höra att man inte ens ville att jag skulle provfilma för att jag hade fel slags utseende för vissa roller. ”Du ser inte ut som en fotbollstjej”, kunde någon säga. Men herregud tänkte jag – jag kan ju lära mig spela fotboll och föreställa en fotbollstjej. Det är ju liksom hela grejen med det här yrket – att kliva in i andra människor och gestalta andra än den man egentligen är.

Skådis var ett självklart yrkesval

Félice är dotter till skådespelaren Thorsten Flinck och radioprofilen Annika Jankell. Med det i åtanke känns det kanske inte helt ologiskt att Félice också på ett eller annat sätt själv skulle hamna i mediebranschen.

Har det alltid varit självklart för dig att bli skådis?

– Ja, det har det faktiskt. Jag visste det när jag var fyra år gammal. Det var verkligen helt självklart redan då. På ett sätt kan det kanske kännas lite sorgligt att jag varit så otroligt inställd på att det var det enda jag ville hålla på med. Under tonårstiden gick det nästan till överdrift. När mina kompisar var ute och festade satt jag hemma, drack té och skrev manus. Jag skolkade från skolan och läste Shakespeare. Jag gick jämt på teater och hängde på Dramaten så ofta att de i receptionen bara himlade med ögonen typ ”är du här nu igen”, skrattar Félice.

Din pappa är ju en av landets största skådespelare. På vilket sätt har det påverkat dig och ditt eget beslut att själv bli skådis?

– Det är klart att han har influerat mig eftersom han är skådis och jag säkert har ärvt vissa gener. Men jag har ju inte växt upp med honom, så på det viset har han inte påverkat eller hjälpt mig med mitt eget skådespeleri. Mitt driv att bli skådis var så starkt, så min karriär är något som jag själv har skapat.

Som liten fick Félice följa med sin pappa till teatern.

– Det var där vi träffades. Jag och min syster fick sitta i sminket och titta på i kulisserna. Teatern var en plats som jag förknippade med fina saker, så det är klart att det också påverkat mig att själv bli skådis. Men det var också den enda kontakten jag hade med honom, tyvärr.

Har du och din pappa bättre kontakt idag? Ser han vad du gör på film och teve och ger feedback?

– Nej, inte direkt. Han har sitt liv och jag har mitt. Jag hinner knappt träffa min mamma som är en av mina allra bästa vänner. De gånger vi ses pratar pappa och jag mycket om teater. Det är ju det främsta vi har gemensamt. Men han ger mig aldrig karriärtips eller recenserar mina roller. Dessutom jobbar jag nästan bara med film och teve. När en film eller serie visas är det ju försent att ändra på någonting. Det är inte som när man spelar teater och kanske får tips på hur man kan göra någon detalj lite annorlunda under nästa föreställning.

Har du någon gång känt att det har legat dig i fatet att du har en så känd och omskriven pappa?

– Ja, det har funnits tillfällen då jag har känt att det uppstått något slags krav på att jag ska motbevisa att jag inte är som han. Eller att jag känt att jag måste försvara honom. Men jag vet inte om det faktiskt har varit så eller om det bara är en känsla som jag själv har haft helt i onödan.

Far och dotter på scen ett fint minne

Félice har aldrig gått Teaterhögskolan.

– Jag sökte när jag var väldigt ung och kom till slutprovet, men gick inte vidare. Sedan har det bara inte blivit av att jag sökt in fler gånger. I efterhand kan jag tycka att det kanske var bra att jag inte kom in då. Jag tror det har fungerat bättre för mig att skaffa mig livserfarenheter och skapa mig en egen identitet istället för att låta mig formas av en utbildning och på ett sätt då stöpas i en ganska själlös form. Sedan har det förstås kommit en massa fantastiska skådespelare från just Teaterhögskolan med åren. Men för min del har det nog bara varit bra att jag fått lära mig yrket genom att jobba istället för att studera skådespeleri.

Från början var Félice helt inriktad på en karriär inom teatern.

– Jag var inte alls intresserad av att göra film. När jag sedan började filma ändrade jag helt uppfattning och kände att det skulle vara väldigt svårt att göra teater istället.

Hon har dock stått på scen ett par gånger.

– Jag spelade i Stefan Larssons uppsättning av Fanny och Alexander på Dramaten 2013. Dessutom har jag faktiskt spelat mot min pappa. Jag var femton och medverkade i en filmad teaterversion av August Strindbergs Fadren för TV4 som pappa också regisserade. Maria Bonnevie var med, Jonas Malmsjö och (dansbandssångaren) Christer Sjögren också. Det var en väldigt speciell upplevelse och ett fint minne att se tillbaka på.

Syskonkamp om samma filmroller

Félices lillasyster Happy är också skådis.

Henne har vi kunnat se i bland annat Äkta människor (2013-2014), Jordskott (2015-2017) och Ted – för kärlekens skull (2017).

– Happy var nog inte lika fokuserad på att bli skådis som jag till en början. Hon var mer ”easy going”, hade fler intressen och utforskade andra saker i livet. Jag var mer insnöad på den biten. Fast det var nog ändå underförstått att vi båda skulle bli skådisar till slut. Vi lekte ihop, spelade väldigt mycket teater och skrev manus tillsammans när vi växte upp. Teaterintresset fanns där hela tiden som en naturlig del i vårt liv.

Och nu tävlar du och Happy om samma roller …

– Ja, men det har vi alltid gjort ända sedan vi började jobba. Men vi är inte bittra konkurrenter på det viset. Happy är min allra bästa vän och vi är så trygga i vår relation. Vi ses och pratar med varandra flera gånger varje dag. Vi är lika på ett sätt, men också väldigt olika på ett annat. Vi har olika slags energifält och uttryckssätt och passar för olika typer av karaktärer.
När vi söker samma roll och en av oss får den kan vi bli otroligt avundsjuka på varandra. Avundsjuka, men aldrig missunnsamma – det är stor skillnad. Sedan brukar det ofta landa i att vi båda tänker ”Ja, men det var ju självklart att du fick rollen. Du är ju perfekt för den karaktären”. Vi är alltid ärliga mot varandra, hjälper och stöttar varandra. Jag tror det är mycket tack vare att mamma pratat så mycket med oss redan från det vi var små att vi aldrig har utvecklat någon typ av rivalitet som systrar, speciellt inte när det gäller jobb.

Upplever du att producenter och regissörer är bra på att känna av skillnaden mellan dig och Happy och era olikheter som skådisar?

– Ja, tycker jag nog. Ibland söker vi ju samma roll, men oftast provfilmar Happy och jag för helt olika typer av roller. Ibland kan jag provfilma för vissa roller, men känna att jag egentligen inte alls passar för dem. Men jag gör det ändå för att det är en så bra erfarenhet att ta med sig. Man lär sig alltid nya saker av att provfilma.

För ett par år sedan provfilmade Félice och Happy båda för långfilmen om Ted Gärdestads liv (Ted – för kärlekens skull) och en roll i SVT:s julkalender Jakten på tidskristallen.

– Jag tyckte jag passade perfekt för rollen som Teds flickvän Lotta Ramel. Det kändes så självklart att jag skulle få den. Happy i sin tur var så taggad på att få rollen i julkalendern - och så blev det tvärtom. Först trodde vi att folk skojade med oss för det kändes helt sjukt. När de ringde Happy för att berätta att hon fått rollen i Ted-filmen sa hon; ”Ni vet att ni pratar med Happy nu, va? Inte Félice”? När jag sedan såg filmen och träffade Happy tillsammans med den verkliga Lotta insåg jag ju att Happy var som klippt och skuren för den rollen.  

Var det inte svårt att ställa om mentalt att göra en annan roll än den du trodde du skulle få?

– Nej, faktiskt inte. Jag tror på ödet, jag tror det finns en mening med allt som händer. Både positiva och negativa saker. Om en dörr stängs, så öppnas en ny. Så tänker jag.

Det är tufft att frilansa. Känner du att du har lyxen att kunna tacka nej till roller som du erbjuds, men inte riktigt vill göra?

– Nej, det har jag egentligen inte. Men då får jag se till att få det att funka ändå. Jag kan dubba film eller bara leva lite snålt ett tag. Hellre det än att sälja mig till ett projekt som jag inte mår bra av att göra. Men det är en väldigt svår balansgång mellan att ta jobb för att försörja sig och ligga lite lågt ibland för att inte riskera att publiken ska tröttna på ens ansikte. Har man barn och familj att försörja blir det förstås mycket svårare att vara selektiv. Då tvingas man många gånger ta det som erbjuds för att överleva. Det förstår jag absolut.

#Metoo-rörelsen startade ju som ett upprop mot sexuella trakasserier, men spillde rätt snabbt också över till att handla om orättvisor i film-och teatervärlden. Har du märkt att det har fått en effekt i branschen?

– Ja, det tycker jag. Det absolut viktigaste är att folk har börjat uppmärksamma de här problemen och pratar om dem istället för att fortsätta med ”elefanten i rummet”. Även om många har varit medvetna om det här med olika slags maktstrukturer i alla slags branscher under lång tid, så har ingen riktigt vågat ta tag i den debatten förrän #metoo slog igenom.
Idag tycker jag mig kunna se att man jobbar mer aktivt för att skapa ett bättre och mer jämställt arbetsklimat. Kvinnliga regissörer, manusförfattare och skådespelerskor har fått kliva fram lite mer. Nu skulle det känns ganska omöjligt att någon skulle göra en serie med till exempel bara fem killar i huvudrollerna.

Men med det finns ju också en risk att branschen blir väldigt ängsligt politiskt korrekt …

– Precis. Och dit vill jag inte heller att det ska komma. Det finns absolut en risk att man lägger för mycket fokus på kön istället för att låta konst få vara konst. Om nu någon har en bra historia om fem killar, så tycker jag att man ska få berätta den - men kanske då vänta tills vi har lyckats etablera ett mer jämlikt klimat. Är det en så bra historia, så klarar den nog att ligga på vänt ett tag.
Min förhoppning är att #metoo fått folk att vakna och att alla missförhållanden som den rörelsen dragit fram i ljuset har gjort att ingen längre kommer att blunda för trakasserier eller orättvisor mellan könen. Samtidigt hoppas jag att det här med jämställdhet ska vara så självklart nu och att man inte blir rädd för att göra politiskt inkorrekta filmer och serier för den sakens skull.
Jämställdhetsdebatten får ju inte begränsa konsten och dess uttryck och ta över helt från den historia man vill berätta i grunden. Film måste fortfarande få vara lite obekväm, provocerande och besvärlig.

Regidebut och eget skrivande

Félice har nyligen avslutat inspelningarna av en ny dramaserie för SVT.

– Än så länge är det hemligt, men arbetsnamnet är Tolv och det är tänkt att serien ska få premiär i höst eller vinter. Jag har också spelat in en serie för TV4. Tråkigt nog kan jag inte berätta mer om den heller just nu, skrattar hon.

Lika hemliga är de jobb som Félice hoppas få ta tag i till sommaren.

– Alla projekt är dessutom inte helt spikade än.

Samtidigt skriver Félice också på egna projekt.

– Det är jättespännande. Jag har ju skrivit sedan jag var barn och långt innan jag började som skådespelare. När folk frågat vad jag skriver har jag bara svarat; ”Texter, berättelser, manus – allt möjligt”. Happy och jag skriver också en hel del tillsammans.

Och skrivandet har utvecklats mycket under de senaste åren.

– Jag skriver typ hela tiden, inte minst på lediga stunder när jag är hemifrån länge och filmar på andra orter. Som skådespelerska har jag också fått mer insikt i hur det verkligen fungerar med manus, så nu skriver jag på ett lite annat sätt. Fast jag vet fortfarande inte riktigt om det är tillräckligt bra för att bli till en film.

Skrivandet har blivit både avkoppling och ett sätt att kanalisera tankar och funderingar.

– Om man som jag har mitt stora intresse som mitt yrke känns det bra att jag kan hitta andra intressen. Att själv skriva manus hjälper dessutom mig som skådespelare att bättre förstå hur den delen av processen med att göra film fungerar. Jag är överlag väldigt intresserad av alla aspekter inom branschen och vill gärna regissera.

Félice fick också chansen att regidebutera förra hösten.

– Jag gjorde trailern till Stockholm Filmfestival 2018. Det var en fantastisk upplevelse att få vara delaktig i hela det arbetet, med planering, casting, körschema, inspelning och att sedan få sitta med i klipprummet och se hur filmen växte fram. Det är ju så enormt mycket slit och arbete som ligger bakom en produktion, oavsett storlek. Det var otroligt häftigt – och jag fick lära mig att bråka om detaljer som jag tyckte var viktiga, men som andra inte tyckte var lika viktiga, skrattar hon.

– Dessutom fick jag uppleva en annan sorts gemenskap som jag inte riktigt är van vid. Som skådis kommer man till en inspelning, får sina kläder, sätter sig i sminket och går ut och gör sin scen, och sedan går man hem medan alla andra stannar kvar och fortsätter jobba. Det gör att man som skådis kan känna sig lite ensam ibland, nästan lite undanskuffad. Som regissör är man delaktig på ett helt annat och mycket djupare sätt. Det var också väldigt spännande att få ett större kreativt ansvar, lite som en konstnär som får större penslar och flera färger att jobba med.

Blir inte det ett ganska naturligt växelbruk med tiden för en skådis – att man vill vara mer delaktiga i flera delar av processen?

– Jo, det tror jag nog. Och ju mer erfarenhet jag får som skådis, desto mer input känner ju jag att jag kan ha – och vågar ha. Det fina med att jobba som skådespelare är att man blir bättre och bättre med åren. Man kan använda mer och mer av sin egen livserfarenhet att stoppa in i sina karaktärer. Och som regissör och manusförfattare har man ju också mer att berätta ju äldre man blir. Det är lite som att skriva sina memoarer när man är 40 istället för när man är 20. Åren ger ju en annan tyngd och trovärdighet.

Kritikerhyllad dubbelgångarskräck

Félice har jobbat mycket de senaste åren.

Hon kommer att dyka upp i ett par nya långfilmer framåt höstkanten. I augusti kan vi bland annat se henne i Svart Cirkel.

Här spelar hon Celeste, en ung och lite vilsen tjej som får rådet av sin syster Isa (Erica Midfjäll) att lyssna på en hypnosskiva från 70-talet för att få ordning på sitt liv och ”uppnå sin fulla potential som individ”.

Celeste är skeptisk, men spelar ändå upp skivan. Redan andra kvällen resulterar lyssnandet i en mardrömslik upplevelse. Samtidigt som Isa försvinner inser Celeste att skivan bär på en fruktansvärd hemlighet – den lockar fram mytologiska väsen som kan få människor med speciella gåvor att färdas mellan olika dimensioner.

När Isa plötsligt dyker upp hemma hos Celeste är hon panikslagen och påstår att hon är förföljd av sin egen dubbelgångare. En allt mer paranoid Celeste erkänner att även hon ständigt känner sig förföljd.

Svart cirkel – med manus och regi av Adrián García Bogliano (Here Comes the Devil) - spelades in på tolv intensiva dagar under sommaren 2016.

Man filmade i Sala, drygt tio mil från Stockholm, och då även i Salas berömda silvergruva. Flera scener spelades också in i Upplands Väsby och i Tullinge söder om Stockholm.

Det är en film som är svår att placera i ett genrefack.

– Den växlar mellan skräck, thriller och diskbänksrealistiskt drama på ett sätt som jag inte tror folk har sett förut, säger Félice.

– Och den väcker obehagskänslor som man inte riktigt kan sätta fingret på. Ungefär som när man var liten och drömde mardrömmar och hade svårt att förklara dem när man vaknade. Trots att man bara var barn hörde man själv hur konstigt det lät när man försökte formulera de olustkänslorna, och så kan det ju fortfarande vara. Man drömmer något hemskt och känslan av obehag är så påtaglig, men man kan ändå inte riktigt beskriva den eller förklara varför man blir illa berörd. Lite så känns också stämningen i Svart Cirkel.

Vad minns du bäst av inspelningarna?

– Det som var coolt var att Adrian (regissören) hade en så tydlig vision av vad han ville med filmen. Hans engagemang och entusiasm smittade av sig, trots att jag kanske inte alltid riktigt förstod vad vissa scener skulle landa i. Men det var också en intressant utmaning att få möjlighet att koppla bort min analytiska sida och bara lämna över mig till hans vision. Det är alltid kul att jobba med passionerade människor.

Svart cirkel visas på åtskilliga filmfestivaler runt om i världen. När vi träffas har Félice själv inte sett filmen i helt färdigt skick.

– Men det ska jag göra nu. Den visas på en filmfestival (Night Visions) i Helsingfors och jag är inbjuden för att prata lite om filmen. Det ska bli kul. Det har känts lite konstigt att få en massa uppdateringar om filmen så här långt efteråt och när man själv inte riktigt är en del av projektet längre. Som skådis hamnar man ju lite utanför när man gjort sitt och lämnat över filmen i andras händer. Men så känns det alltid överlag att göra film, tycker jag. Filmerna lever sitt eget lilla liv utan skådisarna. Regissörer och producenter lever ju så mycket längre med en film än vad en skådis gör.

Som skådespelare har man inte heller alltid koll på när en film blir helt klar för att släppas.

– Under inspelningarna är man så otroligt uppe i det som händer där och då. Som skådis fokuserar jag bara på att göra mitt allra bästa med den roll jag har fått. När man sedan har slutat filma tänker man inte så mycket mer på det, utan går vidare till nästa projekt. Därför kan det bli lite konstigt ibland när till exempel en film som jag gjorde för fem år sedan får premiär nästan samtidigt som en film som jag gjorde för bara ett år sedan.

Skräckdebut och drömroller

Félice är ingen nykomling i skräckgenren.

2015 gjorde hon en roll i filmatiseringen av Kim W. Anderssons tecknade serieroman Alena, regisserad av Daniel Di Grado. Det är en historia med blinkningar till både klassiska Carrie och Jan Guillous Ondskan.

Här möter vi Alena (Amalia Holm), en ung tjej som går på en snobbig internatskola där hon mobbas av elaka rikemanstjejer och blir förälskad i den vackra Fabienne (gestaltad av Félice). Det är något som Alenas bästa kompis Josefine (Rebecka Nyman) inte ser på med blida ögon.

– Det var en kul film att göra och många bra skådisar att jobba med, Helena af Sandberg och Molly Nutley till exempel.

Har du någon drömroll?

– Massor! Jag vill göra ett stort och påkostat kostymdrama, rida på stora hästar och vara en stark kvinnlig karaktär som skjuter pilbåge och slåss med svärd, typ. Men jag vill också gärna gestalta verkliga personer och deras livsöden.

Ser du mycket film?

– Det går i perioder. Just nu ser jag mest serier av alla de slag. Och oavsett vad jag kollar på finns det alltid nya saker att lära sig i det här yrket.

Snor du mycket från skådisar som du ser på film och teve?

– Absolut. Det finns alltid något man plockar åt sig och influeras av. Alla människor har ju ett bibliotek i sig där man samlar på sig en massa olika influenser, känslor och uttryck med åren. Jag samlar också en massa bilder och musik i olika mappar på Pinterest som jag blir inspirerad av. När jag spelade Madde i Från djupet av mitt hjärta lånade jag mycket av hennes kroppsspråk från en bekants bekant. Så, ja – jag snor allt jag kan och jag gör det med stolthet.

Hjärtklappning i Litauen

Félice har provfilmat utomlands för flera stora produktioner.

-Utan att nämna några titlar har det varit riktigt stora filmer och roller som jag verkligen hade velat göra. Vissa gånger har jag kommit ganska långt i processen, men inte nått ända fram. Men jag tror, som sagt på ödet. Jag tror min tid, och mina utländska roller, kommer när tiden är rätt.

Hon har redan gjort en roll i Sobibór – Rysslands Oscarbidrag 2018. Det är ett verklighetsbaserat drama om ett av Nazitysklands förintelseläger i den polska byn Sobibór där man räknar med att omkring 250 000 människor mördades.

– Det är en stark historia om en rysk krigsfånge som lyckades organisera ett uppror i lägret och fly tillsammans med ett stort antal medfångar. Det var en otroligt spännande upplevelse och en jätteproduktion med några av Rysslands största skådisar. Vi filmade i Litauen och jag fick prata tyska och jiddish. Det var en inspelning som verkligen gav mig hjärtklappning.

Hur mycket drivs du av drömmen om Hollywood?

– Det är inte så mycket en dröm om just Hollywood. Mer att få chansen att utmana mig själv genom att jobba med spännande, internationella produktioner. Jag tycker om att vara lite rädd när jag kommer till en inspelning, få känna hjärtklappning och tvingas kliva ut ur min komfortzon. Jag vill jobba med coola regissörer som kan skapa ett eget universum som jag kan förlora mig själv i.